Det finns tillfällen då vissa saker händer som påverkar unga människor på ett sätt som förändrar deras syn på livet. En sådan sak hände i Dortmund 1983.
På scen i Westfalenhalle stod: Iron Maiden, Scorpions, Def Leppard, Ozzy, Krokus, Quiet Riot, MSG och Judas Priest. Det hela sändes i svensk TV som Luciarock (ett påfund som skulle hålla ungarna hemma kvällen innan Lucia så att de inte var ute och söp...).
En av dem som satt naglad framför TV:n var jag.
Och jag kan bara konstatera att detta tillsammans med Bagen och Rockbox är det som mest påverkat mitt val av favoritmusik.
Vad var det farligaste man kunde lyssna på 1983- 84? Ozzy Osbourne så klart! Black Sabbaths legendariske frontman monterade in huggtänder och sjöng om att han skällde på månen i varulvsskepnad. Lägg därtill en video som bannlystes och skapade kontrovers så var succén ett faktum.
För mig är det här det bästa Osbourne har gjort i hård konkurrens med ”No more tears”. Ozzy brukar vara ganska ojämn tycker jag. Alla skivor har några självklara höjdpunkter men de är alltid färre än bottennappen. Här är kvalitén hög och jämn hela vägen. Max Norman, som producerat, är en luttrad Ozzy-veteran som här lyckats skapa en av sin tids starkaste hårdrocksplattor.
Ett för mig i det närmaste perfekt album med den gode Ozzy. Det är utsökt hårdrock helt enkelt. Ozzy har nästan alltid sett till att ha med sig en ytterst begåvad gitarrist och på den här skivan heter han Jake E. Lee. Att höra just gitarrarbetet har nästan alltid varit behållningen med Ozzys skivor och samma sak här. Lee dominerar.
Det övriga mycket välmeriterade bandet som spelar på plattan är trummisen Tommy Aldridge, basisten Bob Daisley och keyboardisten Don Airey och det är knappast svårt att förstå att detta borgar för ett gott hantverk.
Låtmässigt finns det väldigt lite att klaga på. Från titelspåret till låtar som ”Rock ’n’ roll rebel” och ”Waitng for darkness” samt Ozzys tribut till sina stora idoler The Beatles i ”So tired”.
Det har varit en del kontroverser runt vem som skrivit vad, vem som medverkar på skivan och om de remixer som gjorts i samband med att man återutgivit ”Bark at the moon” men håller man sig till originalutgåvan så kan man vara säker på att få en klassiker i sin hand.
Detta är en blogg som jag skriver för mitt eget höga nöjes skull. En bakåtsträvande nostalgitripp om den hårdrock jag älskat sedan 1984.
Det blir texter om skivor, artister och händelser. Kanske en och annan intervju jag gjort genom åren med en del väldigt tuffa människor. Dessutom tänkte jag lägga upp onda videos från Youtube.
Men framför allt är det ris åt min egen rygg för att göra klart en bok jag jobbat på väldigt länge. Mer om det senare...
---- Om bloggskribenten Jag har skrivit om hårdrock på olika ställen sedan 2002. Uppdragsgivarna har varit Metalcentral.net, Slavestate Magazine och Close-Up Magazine.
Sedan något år koncenterar jag mig mest på det egna projektet Reflektor och arbetar till vardags som webbredaktör.
Inlägg
