Ett snack om hårdrock med Wolf

Att prata influenser med hårdrocksband har alltid intresserat mig och inför min intervju med Johannes Losbäck så bad jag honom fundera på vilka plattor som betytt något för honom. Resultatet blev detta samtal.

Snart släpper Wolf nytt.

Foto: M. Tannergren

Publicerades på Metalcentral.net i oktober 2006
----
Svenska heavy metal-bandet WOLF har släppt sin fjärde platta ”The Black Flame”. Det är en tvättäkta hårdrocksskiva gjord av riktiga hårdrocksälskare. Det hörs verkligen på skivan som måste sägas vara det bästa gruppen presterat till dags dato. För att ta reda på hur stora hårdrocksälskare WOLF verkligen är så ringde Metalcentral upp Johannes ”Yxan” Losbäck för att prata metal och ta reda på vilka fem plattor, utan inbördes ordning ska påpekas, som betytt mest för honom. När jag förvarnar honom via SMS om att jag kommer att förhöra honom om detta får jag det självsäkra svaret att det inte är några som helst problem. Det kan han göra i sömnen låter han mig förstå. Men det ska visa sig att det är svårt att begränsa sig. Men vi börjar med den första plattan:

- En skiva som jag kommer ihåg gav mig väldigt mycket är ”Creatures of the Night” (1982) med KISS. Jag var sju år och jag köpte den genom OKEJ från ett postorderföretag som hette Zip. Så jag köpte den på kassett och en affisch på Peter Criss. Varför förstår jag inte än idag. Antagligen därför att han såg tuff ut men nu på äldre dagar har jag ju genomskådat hans bluff för nu vet jag ju att det är Gene Simmons som är den tuffaste. Men den skivan hade gitarr, bas, trummor och sång med ett ganska kliniskt ljud men det var stort och mäktigt. En sjuåring blir ju helt tagen av det där. Jag såg omslaget till ”Destroyer” när jag var fem år och blev helt galen i KISS och så fick jag se dem live 1984 men då utan smink tyvärr. ”Creatures of the Night” har hur som helst gett mig jävligt mycket. KISS sitter liksom i ryggmärgen.
Du har med andra ord lyssnat på hårdrock rätt länge?
- Ja det har jag gjort hela mitt liv. När jag gick i skolan var jag hårdrockare och alla andra var synthare. Jag minns när vi skulle skaffa brevvänner genom klassen så efterlyste jag en hårdrockare men jag fick en synthare. Men det gick bra ändå, konstaterar Johannes med ett skratt.

Skräcklyrik och death metal
Det är rätt onda texter på nya WOLF-skivan. Det är ett markant skräcktema i låtar som ”At the Graveyard” och ”I Will Kill Again”. Och WOLF har till detta släpp lyckats rekrytera Thomas Holm som tidigare gjort sig skyldig till omslag åt bland annat MERCYFUL FATE.
- Det började med att vi skrev just ”I Will Kill Again” och sen ”Black Magic”. Då märkte vi att vi hade något att jobba mot och att det funkade. Vi kände att det var den röda tråden med mördare och svart magi. Det har ju lite med att göra att vi bor på olika ställen i landet också så vi var tvungna att snacka ihop oss om vad vi hade tänkt oss. Så då blev det så och den känslan i låtarna om inte musikaliskt så i texterna. Så därför känns det som låten skulle passa i eftertexterna till filmer som ”Huset som Gud glömde” eller ”Maximum Overdrive”. Så på den vägen är det och jag tyckte att vi lyckades rätt bra. Och att få Thomas Holm att göra omslaget gör ju bara saken ännu bättre. En stor del av charmen med hårdrocksplattor är ju omslagen.
- Det tog bra länge innan vi kom på vad det var vi vill ha. Men när vi fick tag på Thomas så visade det sig att han hade mer än lust att göra det. Han var trött på att göra barngrejer. Han ville bli ond och stygg igen.

Vi går vidare i Johannes lista. Platta nummer två är en liten överraskning för mig. Jag hade förväntat mig något med SAXON eller någon annan mer klassisk hårdrocksakt men istället nämner Johannes en riktigt brutal klassiker från 1989.
- Ja det är ju MORBID ANGELs ”Altars of Madness” som bara blåste omkull benen på mig. Jag började fatta det där med death metal då och det är en platta som jag kan spela när som helst. Det här fantastiska soundet med de genuina mörka gitarrerna som är så ärligt så att det inte är klokt. Analogt inspelat och jättefint.
Du lyssnar på olika sorters hårdrock med andra ord och inte bara till en viss genre?
- Nä, jag lyssnar på all sorts hårdrock. Allt från BLACKFOOT till DEICIDE. Fast jag är jävligt noga med vad jag kallar för metal och inte. Det som är metal för andra kanske inte är det för mig. Man har haft många diskussioner på fyllan om vad som är metal och inte. Men det får man ta.

Hårdrock och frihet
Vad är det egentligen som hårdrocken ger dig?
- Friheten. Det är ungefär som att se en bra film. Det skapas en värld för dig som du kan försvinna in i. Som ”Operation: Mindcrime”. Perfekt om du ska åka bil i 40 mil. Lyssna på den och du har åkt 20 av dem på två lyssningar och inte ens tänkt på det. Och den här känslan av att man är någon. Man är inte en produkt av någonting utan man är en hårdrockare. Men nu har ju det blivit mer av en produkt i och för sig men man har det alltid i sig att man en gång var en hårdrockare. De som idag har klippt sig och skaffat ett jobb är ju de som kommer hem till mig på efterfest och frågar efter WHITSNAKE-plattor. Det ger ju också en sorts styrka att lyssna på riktigt bra hårdrock.
Eftersom vi båda växte upp med hårdrocken på 80-talet så kanske det funkade bättre att kalla sig hårdrockare för då var det tydligare var gränsen gick. Den gick mellan hårdrockare och synthare. Idag är det lite otydligare.
- Jag hade nyligen just den där diskussionen med Tony Balogh (Sweden Rock Magazine m.m.) och kom fram till att det börjar gå tillbaka till det nu. Man märker att de här ”helghårdrockarna” eller vad man ska kalla dem börjar krypa ur sina skal och ställer sig på sidan om sina polare och säger att de faktisk är hårdrockare och står för det. Så det har kommit tillbaka lite grann.

Skiva nummer tre i Johannes lista är ännu mer mangel:
- Det är CELTIC FROST. Ganska svårt att välja om det är ”Morbid Tales” (1984) eller ep:n ”Emperor's Return” (1985). Men det får bli den sistnämnda med ”Circle of the Tyrants”. Det är liksom proffsigt samtidigt som det är lite billigt. Om man lyssnar på till exempel VENOM så hör man att de inte bryr sig bara det låter tufft. Men lyssnar man på CELTIC FROST från den tiden så hör man att Tom Warrior hade en vision. Det skulle låta bra med de medel de hade och det lyser igenom samtidigt som det låter fruktansvärt ondskefullt och depressivt. Det greppade tag i mig och det lyssnar jag på än idag.
Har du några kommentar om den senast plattan ”Monotheist”?
- Det roliga är att den behövde inte vara så jävla bra bara den gav den här sinnesstämningen. Och det fick jag. Men det är inte en platta som jag lyssnar på och headbangar till. Den lyssnar man på för att må dåligt till…

Så har vi kommit till den fjärde plattan. Och nu kommer vi tillbaka till den mer traditionella hårdrocken igen och det med besked. Liksom många andra skulle säga så är det den tidigare nämnda ”Operation: Mindcrime” från 1988 med QUEENSRYCHE.
- Det är en skiva som ger uttryck för en ung musikers vision. Den har ett så stort uttryck. Det är inte bara musiken och låtarna i sig utan det är hela skivan. Du kan ta vilken annan skiva som helst och det finns alltid några låtar du inte tycker är jättebra. Men på ”Operation: Mindcrime” så är allting bra rätt igenom. Den är helgjuten och funkar i alla lägen.

Så har vi kommit till den sista plattan. Och för första gången tvekar Johannes lite och funderar ordentligt innan han svarar. Valet faller tillslut på kanadensiska ANNIHILATOR och debuten ”Alice in Hell” från 1989.
- Det är ju en sådan platta som satt sina spår. Den kom i rätt tid och den bara smällde på. Den är inte bra helt och hållet för det finns en del grejer där som inte är jättebra men den är genuin och hård rätt igenom. Det är inget tjafs. Det var ett ungt hungrigt band som ville visa att de kunde spela. Och det gjorde de. Och när det gäller mig som gitarrist så har den triggat mig till att fortsätta spela gitarr. Den är otroligt teknisk och det är gitarrerna det handlar om. De har inte tänkt så mycket på trummorna och inte så mycket på sången utan det är Jeff Waters och hans jävla gitarr liksom. Det räcker så.

Bortglömda IRON MAIDEN-låtar
Det är ju ganska uppenbart varifrån ni fått inspiration till er musik och vilka referenser ni har använt. Hur undviker ni att bli ett plagiat och var går gränsen mellan att plagiera ett band och att bara vara inspirerad av det?
- Jag tror att gränsen går när man erkänner det och säger att ja det är sant att vi är inspirerade av det eller det bandet istället för att fortsätta släppa plattor som låter likadant. Men man måste ju utvecklas som band ändå annars skulle det ju inte vara WOLF. Men de uppenbara IRON MAIDEN-riffen kommer ju naturligt istället för att man placerar en grej där för att det skulle vara tufft. Vi fick ju mycket skit för det där ett tag. Men vi körde med raka puckar och sa att det var de två första plattorna med IRON MAIDEN och MERCYFUL FATE som har inspirerat oss och det står vi för. Men sen har ju Nicke (Stålvind, sång) sagt någon gång att vi skriver de låtar som MAIDEN glömde att skriva.

Efter en dryg halvtimmes prat om hårdrock i allmänhet och WOLF i synnerhet så är det dags att avrunda. Jag får känslan av att Johannes skulle kunna fortsätta prata om hårdrock i timmar. Dagen efter får jag ett nytt SMS av Johannes. Han vill lägga till SAVATAGEs ”Hall of the Mountain King” (1987) till listan. Vi sätter den väl inom parantes…

Intervju: Blackie Lawless

Våren 2007 gjorde jag en av det coolaste och samtidigt jobbigaste intervjuerna hittills under min journalistiska karriär. Blackie Lawless skulle ringa upp för att prata om W.A.S.P senaste skiva "Dominator". Under en hel vecka skickade skivbolaget förmaningar om att läsa på om plattans tema och läsa texterna. Blackie verkade vara på uselt humör. Och jag som ville helst prata om den gamla goda tiden och hur bra jag tyckte att "The headless children" var när den kom.

Nåväl. Det blev en intervju. Det var de svettigaste 20 minutrarna i mitt liv tror jag vilket kanske framgår av texten. Och det som grämer mig mest är kanske att jag inte han få på bandspelaren innan jag lyfte på luren då telefonen ringde eftersom det första han sa var "Hi Magnus this is Blackie Lawless...".

Bilden ovan tog jag förövrigt på Peace & Love sommaren 2008. En av årets bästa spelningar...

Artikeln publicerades i april 2007 på Metalcentral.
---
W.A.S.P DRIVS AV ILSKA
- Den här gången siktar jag mot strupen. Jag ville inte linda in det i några omskrivningar. Blackie Lawless är arg. Arg och besviken. Han är arg på den regering som idag styr USA och lämnar sin befolkning i sticket när det behöver ledarskapet som bäst. Han är besviken på hur presidenten agerar på den internationella politiska arenan. Resultatet av denna ilska och besvikelse är ”Dominator”. Metalcentral har som en av få utvalda svenska medier fått en pratstund med Blackie Lawless.

Blackie Lawless ger intrycket av att vara en man på sin vakt. Han svarar avvaktande nästan fåordigt stundvis och ofta med en motfråga. Som intervjuare får man hela tiden känslan av att man håller på att göra bort sig eller säga någonting som kommer att resultera i att han lägger på luren. Inför intervjun har vi fått flera påminnelser till redaktionen om att den som gör intervjun måste vara väl insatt i den nya skivans koncept. Det är bäst att lyda.

Ilska har alltid varit Blackie Lawless främsta drivkraft. En ilska som han själv tror kommer från hans strängt religiösa uppfostran. Hans behov av uppror har alltid varit stort. W.A.S.P. har varit ett utmärkt verktyg för att få utlopp för denna ilska. Efter den 11 september 2001 var han en stolt patriot precis som många andra amerikaner och det tog sig uttryck i skivan ”Dying for the World” Men när Blackie besökte New Orleans efter stormen Katrina som förstörde större delen av staden förbyttes stoltheten mot skamkänslor. Han såg hur de federala myndigheterna struntade i befolkningen och vreden växte. Och den här ilskan fick nytt bränsle dagen då han såg hur USA:s president George W Bush framför kamerorna på ett stort internationellt möte mellan världsledarna sade till Storbritanniens premiärminister att få Syrien att sluta ställa till det i Libanon. ”They need to stop this shit” sade presidenten omedveten om att kamerorna rullade. Blackie tyckte att det verkade som om Blair blev behandlad som USA:s knähund och han skämdes och ilskan växte. Blackie Lawless berättar om sin syn på George W Bush som president.
- Den här administrationen som sitter i Vita huset just nu är helt utom all kontroll. Och ska jag vara helt ärlig så har vi inte sett någonting liknande i det här landet sedan Richard Nixons dagar. Det blir värre för varje dag som går. Den här gubben är i en helt egen liga.
- För att återknyta till Nixon så var han väldigt influerad som president av sina resor till Europa. För varje gång han kom tillbaka från Europa så försökte han mer och mer göra om Vita huset till en monarki. Men det är inte systemet vi har valt att ha som stadsskick här. George W Bush har en helt annan taktik. Han kör rakt över konstitutionen. Regeringen verkar hitta på nya saker vartefter saker och ting sker. Och på det sättet är Bush farligare än Nixon.
Vad menar du med farligare?
- Det Nixon gjorde och det som orsakade hans fall var egentligen inget allvarligare sett ur ett konstitutionellt perspektiv. Han ljög bara om fel saker. Sådant pågår än idag i politiken. Men Bush ljuger inte enbart. Han använder hotet om terrorism för att montera ner den amerikanska konstitutionen bit för bit genom nya lagar som ger honom mer makt och folket mindre inflytande över sina liv.

När jag ser nyheter från USA så får jag intrycket av att det är ett land lamslaget av paranoia och övervakning. Hur skulle du som bor där beskriva USA idag?
- 11 september 2001 gjorde oss alla rädda och arga. Att Bush blev omvald är ett direkt resultat av det som hände i New York den dagen. Så Al Quaida gjorde det värre både för oss i USA men också för resten av världen. Han (Bush) fick näring från den rädsla som fanns i landet. Men sedan dess har folk både i USA och i resten av världen fattat att vi blev grundlurade flera gånger om. Abraham Lincoln sa en gång att ett hus som är delat kan inte stå upp. Och just nu är vi delade på ett sätt som vi aldrig varit förut.
Om du själv skulle få beskriva vad det är som gör USA till det land som du älskar?
- Folket! Jag tror nog att resten av världen fattar att när de säger att de inte gillar USA så menar de USA:s regering och inte folket. Åtminstone hoppas jag det. Det är det jag försöker säga med den här skivan. Det är en kritik mot administrationen och inte mot folket. Och ser man till presidentens popularitet i mätningar just nu så förstår man vad folk tycker om honom. Ingen sittande president sedan Nixon har någonsin haft så lågt stöd för sin politik som George W Bush.

Bibeln enligt Blackie Lawless
Blackie börjar citera och argumentera och Undertecknad blir lite nervös för Blackie börjar fråga vad jag tycker om ett citat av Thomas Jefferson som lyder ”frihetens träd måste då och då gödas med blodet från patrioter” och frågar sedan med myndig röst ”well, you think about that for a minute Magnus” och blir sen tyst. Kallsvett. Jag hasplar ur mig något om att ja det där var ju stora ord. Ett svar som möts med ett uppfodrande ”Yes. Isn´t it?” Sen ett par sekunders tystnad till där jag är övertygad om att han blivit skitsur och snart ska slänga på luren. För att inte gå i debatt om vad jag tycker om patrioter så styr jag in samtalet på religion istället. Jag frågar om just det faktum att Bush är religiös har spelat in i det som nu händer i USA och världen.
- Jag trodde det till att börja med vilket har att göra med att jag själv är uppfostrad i en strikt kristen familj så jag vet hur människor med en stark tro tänker. Men allt eftersom tiden har gått så blir det allt mer klart för mig att så inte är fallet. Jag nämner det i låten ”The Burning Man” med raderna ”the God he’s listening to ain’t mine”. Med andra ord så menar jag att den gud han pratar med är inte samma gud som jag pratar med.
Du använder ofta bibliska liknelser i dina texter. Har det med din uppväxt att göra?
- Egentligen tycker jag nog mest att det är väldigt bra metaforer som kan lära oss någonting. Ett gammalt ordspråk säger att om man inte lär av det förflutna så är man dömd att misslyckas i framtiden. Men som svar på din fråga så använder jag nog dessa metaforer också för att jag är uppväxt med dem och jag tycker att det finns bra saker i de religiösa texterna som vi kan lära oss bra saker av. Man får goda råd som förhindrar att man skjuter sig själv i foten.
Du verkar också vara väldigt väl insatt i amerikansk historia. Du har citerat många stora män under den här intervjun…
- Men det är ju från historien vi kan lära oss någonting precis som med religionen. Nu kommer det en ny generation som tror att de vet allting men så är det inte. Man måste se tillbaka för att förstå och kunna undvika att göra om samma misstag. De här människorna som jag citerar och som är en del av historien har redan stoppat handen i lågan och bränt sig om du förstår vad jag menar. Ska vi göra samma sak bara för att förstå att vi kommer att bränna oss?

Struntar i topplistorna
Skulle du kalla W.A.S.P. för ett politiskt band?
- Absolut! Det har vi varit sedan slutet på 80-talet när vi släppte ”The Headless Children”. I och med den plattan så tog jag bandet till en helt ny nivå. Det har främst att göra med att man växer som artist. Man vill utvecklas och förändras. Jag har alltid fått intrycket av att människor är rädda för ordet ”förändring”. På något sätt tror jag att det har med att folk uppfattar det ordet som att man måste ge upp något för att förändras. Men jag har alltid sett det som att man förändras genom att lägga till någonting mer.

Efter 23 år sedan debuten och ett stort antal plattor så kanske man skulle kunna ana en avmattning i karriären för W.A.S.P. Men Blackie Lawless har inga planer på att börja avsluta sitt liv som sångare i ett av hårdrockhistoriens mest legendariska band. Tvärtom så tycker han att det både är roligare och viktigare än någonsin att fortsätta. Han förklarar hur han ser på sig själv som artist.
- Det jag gör är egentligen samma sak som du gör; vi är båda reportrar. Vi rapporterar det vi ser med den skillnaden att jag skriver det på vers. Så som jag ser det kommer jag att fortsätta med det här resten av mitt liv. Jag har lärt mig att de skivor man spelar in speglar den man är just vid det tillfället.
- Den du var för fem år sedan är inte den personen som du är just nu. Det du tycker och känner förändras under tiden som livet går vidare. Det enda sanna sättet att arbeta som artist är att reflektera det du är just när du skriver det. Bryr du dig bara om vad som är populärt just nu och vad som slår på försäljningslistorna då är du bara någon som spelar in skivor. En sann artist reflekterar samtiden och tar ögonblicksbilder över den tid de lever i. Och det är vad jag gjort med ”Dominator”!