Iron Maiden – Seventh son of a seventh son (1988)

Den sjunde sonen till den sjunde sonen sägs födas med övernaturliga krafter. En välsignelse och en förbannelse. Iron Maiden berättar sagan på denna konceptplatta som tillsammans med Queensrÿches ”Operation: Mindcrime” är det mest lyckade försöket till temaplatta som gjordes under 80-talet.

Hela storyn hänger ihop låt för låt på ett naturligt och lysande sätt. Och vilka låtar. ”Moonchild”, ”The evil that men do”, ”Only the good die yoyng”… Klassiker rakt igenom.

I och med denna platta kulminerar Iron Maidens musikaliska utveckling I mitt tycke och efterföljarna känns ganska trötta och orkeslösa. När jag Tänker Iron Maiden är det plattorna fram till denna som dyker upp i mitt huvud.

Och omslaget är ett mästerverk…

Iron Maiden – Somewhere in time (1986)

Egentligen är omslaget intressantare än musiken på den här skivan. I ett Bladerunner-inspirerat stadslandskap hittar vi Eddie som cyborg letandes efter sin hjärna. I myllret runt om honom hittar vi säkert hundra referenser till bandets tidigare skivor och historia. Tecknaren Derek Riggs har sagt att han höll på att bli galen när han målade omslaget på grund av alla detaljer.

Lite ironiskt är det också att omslaget andas nostalgi när musiken försöker sträva framåt. Precis som kollegorna i Judas Priest med sin ”Turbo” lägger Iron Maiden till synthar i sin ljudbild. 1986 var detta något av det mest kontroversiella man kunde göra som hårdrockare.

Resultatet är godkänt men inte så mycket mer tycker jag. ”Wasted years”, ”Stranger in a strange land” och titelspåret är klassisk Maiden rakt igenom men resten haltar betänkligt och känns ganska orkeslöst.

Det hände sig en gång i Dortmund...

Det finns tillfällen då vissa saker händer som påverkar unga människor på ett sätt som förändrar deras syn på livet. En sådan sak hände i Dortmund 1983.

På scen i Westfalenhalle stod: Iron Maiden, Scorpions, Def Leppard, Ozzy, Krokus, Quiet Riot, MSG och Judas Priest. Det hela sändes i svensk TV som Luciarock (ett påfund som skulle hålla ungarna hemma kvällen innan Lucia så att de inte var ute och söp...).

En av dem som satt naglad framför TV:n var jag.

Och jag kan bara konstatera att detta tillsammans med Bagen och Rockbox är det som mest påverkat mitt val av favoritmusik.

Dagens video: Iron Maiden - Wasted years

Den första skivan jag köpte med Iron Maiden var "Somewhere in time" 1986. Jag ska skriva mer om den sen men jag kan väl kort nämna att den tillsammans med Judas Priests "Turbo" från samma år är två av de mest omdebatterade plattorna under 80-talet eftersom det förekommer synthar på dom. Huga!

I skivhyllan: Iron Maiden - Powerslave (1984)

Iron Maidens skivproduktion mellan åren 1982 och 1988 är helt enastående i hårdrockens historia. Eller vad sägs om ”Number of the beast” (1982), ”Piece of mind” (1983), ”Powerslave” (1984), ”Somewhere in time” (1986) och ”Seventh son of a sventh son” (1988). Bara att räkna upp dessa titlar ger mig som hårdrockare sedan över tjugo år tillbaka behagliga rysningar av välbehag. Och av dessa fem plattor är det just 1984 års ”Powerslave” som ligger mig närmast om hjärtat.

Efter att ha avslutat 1983 års turné låste bandet in sig i Compass point studios tillsammans med dåvarande husproducenten Martin Birch (som tidigare producerat band som Black Sabbath, Rainbow, Deep Purple och Whitesnake) för att spela in en ny platta.

Bandet hade egentligen ingenting kvar att bevisa efter framgångarna med skivorna ”Number of the beast” och ”Piece of mind”. Men den nya plattan skulle ta bandet till höjder som ingen vågade drömma om. På något sätt var det här som det Iron Maiden som jag lärt mig älska definierar sig själva på riktigt. Ljudbilden är perfekt med Neil Murray och Adrian Smiths tvillinggitarrer, Steve Harris galopperande bas och Nick McBrains trumspel som är utsökt. Och Bruce Dickinsons röst har aldrig låtit bättre än här.

Ser man till låtmaterialet så är det bara att konstatera att var och ett av de åtta spåren på skivan är så gott som perfekta hårdrockslåtar. Det finns inga transportsträckor. Det finns inga döda ögonblick. Det finns inga utfyllnader. Plattan är oerhört jämn alltifrån de två inledande ”Aces high” och "2 minutes to midnight” som med åren helt rättmätigt blivit givna i bandets liverepertoar. Instrumentala ”Losfer words (Big ’orra)” höjer bara tempot för att leda oss in i ”Flash of the blade” som är lika slipad i sina riff som klingan som den handlar om. ”The duellists” är en underskattad pärla där Dickinson briljerar med sina vokala insatser.

”I see sixes all the way” sjunger han vidare i kulsprutetakt när vi andfådda kastas in i ”Back in the village” för att sedan vidarebefordras till plattans verkligare höjdare och titelspår ”Powerslave”. Denna nio minuter långa saga om egyptisk forntid är en magnifik uppvisning i taktbyten och ren skär tyngd.

Avslutande mastodonten ”The rime of the ancient mariner” som anspelar på dikten skriven av poeten Samuel Taylor Coleridge (1798-1834) är även den en fantastisk resa i tid och rum där Iron Maiden berättar vad man inte ska göra om en fågel råkar göra sina toalettbehov på dig som Bruce Dickinson förklarade låtens andemening under den efterföljande turnén. Den finns förövrigt utsökt dokumenterad på liveplattan ”Life after death” som även den rekommenderas å det varmaste.

Den här skivan tog Iron Maiden till en helt egen division inom hårdrocken. Från att ha varit stort blev nu bandet enormt. Den storslagna ”The world slavery tour” pågick i nästan två år med 190 spelningar runt hela jordklotet inklusive det då avskärmade östblocket. Scenproduktionen gick helt i linje med Derek Riggs omslag med en mumifierad Eddie på scen och den största ljus- och ljud anläggning som världen skådat.

Iron Maiden har aldrig varit så bra som de var just i detta ögonblick och de lär aldrig bli det igen.

Nyckelspår: Aces high, 2 minutes to midnight, Powerslave, The rime of the ancient mariner

Iron Maiden - Aces high (Live after death)