Det här är skivan som på många sätt avslutar hela mitt hårdrocksåttiotal även fast den kom 1991. Den var mer än något annat den skiva som satte punkt för hela hårdrockens stora årtionde. Efter denna kom grungen och den musik jag älskade lade sig i djup dvala i många år framöver.
Metallicas svarta skiva visar ett band som utvecklats på alla fronter. Låtmässigt, produktionsmässig och attitydmässigt.
Steget från den karga ljudbilden på föregångaren ”…and justice for all” till det slipade och organiskt tunga ljud vi här hör tog bandet med hjälp av producenten Bob Rock. Den dynamik han fått fram på skivan är än idag hållbar.
Låtmässigt tar Metallica ett litet steg snett framåt. Mycket av thrashen skals bort men grundelementet finns fortfarande där. Metallica visade vad genren var kapabel till.
Låtmässigt är det nog inte så mycket att säga. Det finns inga svaga låtar. Inte en enda. Jag vill dock lyfta fram bortglömda favoriter som ”Don’t tread on me” och blytunga pjäsen ”The god that failed”. Särskilt den sistnämnda är en personlig favorit i hela Metallicas låtkatalog.
En tragedi och en ny medlem senare följde Metallica upp “Master of puppets” med sitt kanske mest omdebatterade verk efter “St Anger”. Den här plattan är kanske mest känd för två saker.
Ljudet. Var är basen? Nykomlingen Jason Newstedts bas är så långt ner i mixen att den knappt hörs. Många har lidit med Jason över detta och det cirkulerar ett flertal av fans remixade versioner där basen hörs bättre.
Videon. För första gången gjorde Metallica en video till en låt. ”One” blev en dunderhit och visades på MTV i en nerklippt version där gruppen står i en lagerlokal och spelar. Originalet hade inklippta scener från filmen ”Johnny got his gun” baserad på boken med samma namn. Fansen skrek naturligtvis ”sellout”. Om de bara visste vad som skulle hända sen…
Musikaliskt så är detta kanske något av det mest komplexa Metallica har spelat in. Långa låtar med avancerade arrangemang och med ambitiösa texter. Och det går inte att dölja att här finns några av gruppens bästa och brutalaste kompositioner. ”Blackened”, ”Harvester of sorrow”, ”Dyers eve” och ”Eye of the beholder” är några favoriter.
Detta var den sista skivan bandet gjorde med teknikern/producenten Flemming Rasmussen. Det är också symboliskt nog den sista plattan bandet gjorde då det fort kunde kalla sig underground. 1991 skulle nästa skiva komma och vi vet väl alla hur det gick.
Ett sätt skulle kunna vara att lyssna på den här skivan. Än idag får jag rysningar av välbehag när jag hör introt. När ”Battery” brakar lös. När ”Master of puppets” startar om efter det lugna breaket i mitten. När domedagstonen i ”Welcome home (Sanitarium)” klingar i inledningen. När Hetfield vrålar ”Leav me the fuck alone!” i samma låt och så vidare.
Även om Metallica höll sig kvar fram till 1991 på samma nivå rent musikaliskt så är det just på den här skivan man hör hungern allra tydligast. Allting stämmer.
Jag köpte den här skivan i en engelsk (tror jag) press som dubbel vinyl och gatefoldomslag. Jag kan fortfarande ta fram den och titta på de otroligt coola bilderna på bandet. Bortsett från Lars Ulrich som ser ut som en förvuxen dansk tonåring så är killarna så otroligt stenhårda.
Den här gruppen är ingen favoritgrupp. Den här gruppen är min religion. Och jag blev frälst av den här skivan. Eller rättare sagt av ep:n ”Creeping death” som hämtades från den här skivan. Sedan dagen jag hörde låten om farsoterna som drabbade det bibliska Egypten har jag älskat Metallica över allt annat. Det är snart 25 år sedan nu.
Och ”Ride the lightning” är fortfarande en av mina favoritskivor.
Från ”Fight fire with fire” där Metallicas och Slayers musikaliska utvecklingskurva för ett kort ögonblick verkar vara den samma till crescendot i instrumentalstycket ”The Call Of Ktulu” är det skir kärlek här. Och detta trots att en av Metallicas svagaste stunder på 80-talet finns här i form av ”Escape”. Men det är helheten som är det stora.
Och gitarren! Hetfields gitarr som på debuten mest lät som Motörhead på speed har här fått en sådan tyngd att hela Kalifornien måste ha gungat första gången den här plattan spelade högt. Det gjorde förövrigt resten av metalvärlden också. För detta är genombrottet och föraningen om kommande stordåd.
Metallica har nog aldrig låtit så hungriga som här. Och jag sjunger fortfarande med i allsångspartiet i ”Creeping death”.
Det här är min favoritlåt genom tiderna. Jag köpte ep:n i Danmark strax innan ”… and justice for all” kom ut. Jag minns att jag tyckte att det var ett stort avsteg från vad jag tidigare hört med Metallica då den musikaliskt krälar sig fram likt en stridsvagn. Det här är bland det tyngsta Metallica någonsin presterat. Hela stycket andas brutalitet och är faktiskt en av de låtar som ljudmässigt fungerar bäst på skivan. ”… and justice for all” präglas av sin torra och platta ljudbild som inte alltid känns helt rätt men som här passar utmärkt.
Ämnet är något av det mörkaste som Hetfield någonsin tagit upp. Fadern som mördar sina barn. Galenskapen och klaustrofobin i texten är gastkramande.
All Have Said Their Prayers Invade Their Nightmares See into My Eyes You'll Find Where Murder Lies
Infanticide
Om “Harvester of sorrow” är tung på platta så är det ingenting mot det monster den utvecklas till när den spelas live. Det finns nog ingenting som kan tävla med denna koloss i min bok i alla fall.
När låten framfördes live i Moskva 1991 så fick den ytterligare dimensioner. En miljon ryssar som nyligen befriat sig själva från Sovjet släpper loss all energi till tonerna av denna mördarballad. Militärpolisen går hårt fram i folkhavet och helikoptrarna hovrar över deras huvuden. Och Metallica står på sin absoluta topp musikaliskt och karriärmässigt.
Gåshudsframkallande och helt makalöst!
B-sidan på den här EP:n består av två covers. "Breadfan" som gjordes av Budgie i original och The Prince" av bandfavoriterna Diamond Head. Faktiskt så är det två av mina favoritcovers som bandet spelat in. Och jag har sett att Metallica nu mer åter spelar "Breadfan" live på sina konserter.
Ihopklippta texter från Reflektor -- Det var i tekniksalen på Tunboskolan i Kolbäck 1986 som jag först blev introducerad till Metallica. Min kompis Daniel Carlsson från Rytterne envisades med att tjata om Metallica. Det hårdaste bandet någonsin. Jag var skeptisk. Jag gillade Alice Cooper, Kiss och W.A.S.P. Till slut fick jag en kassett med Iron Maidens “Piece of mind” på sida 1 och Metallicas “Ride the lightming” plus b-sidan från maxisingeln “Creeping death” som utgjordes av låtarna “Am I Evil” och Blitzkreig”.
Sen fick jag influensa. Ja alltså jag låg nedbäddad i en vecka med feber och snor.
Under denna vecka lyssnade jag oavbrutet på Metallica. Hela tiden. Utan avbrott. Och från den veckan har Metallica varit bandet som haft den viktigaste platsen i mitt musiklyssnande liv. Jag skulle nog säga att Metallica är den grupp som betytt något över huvudtaget.
Min relation till Metallica är ganska peronlig. Jag har svårt att dela med mig. Jag känner ingen gemenskap med 52.000 personer på Ullevi eller med 30 miljoner skivköpare runt om i världen som också lyssnar på Metallica. När jag lyssnar på Metallica så är det en högst personlig tillfredställelse. Det är jag och James Hetfield som kommunicerar.
För jag tror att det just var Hetfield som fått mig att fortsätta älska denna grupp. Frontmannen som på ytan alltid varit den stenhårda coola killen men som vänder sina aggressioner inåt och har levt ett ohälsosamt liv tills för några år sedan. Jag har läst fruktansvärt många intervjuer med honom och han framstår som en grunden väldigt sympatisk människa. Men mer om det vid ett senare tillfälle.
Lite statistik: Jag äger alla deras skivor på vinyl och cd (på bilden ses en del av samlingen). Jag köpte alla singlar som kom från den svarta skivan i på vinyl i 7″-version och 12″-version samt på cd. Jag äger boxen “Live shit: Binge and purge” i både dvd-utförande och i vhs-version (den är mycket coolare än den digitala utgåvan). Läg därtill ett oändlig antal skumma maxisinglar i bildformat, färgad vinyl, konstiga cd-utgåvor och massor med andra väldigt viktiga saker som gruppen har släppt.
Jag har sett dom live vid alla tillfällen gruppen besökt Sverige sedan 1992 utom förra året tyvärr. Spelningen på Stockholms stadion 1993 är en av de tre viktigaste händelserna i mitt liv. De andra två är när jag träffade min fru och när min son föddes.
Ja ni fattar.
Och det är en kärlek som hållit i sig sedan den där dagen i tekniksalen. Ska jag vara helt ärlig så var den senaste riktiga musikaliska höjdpunkten den svarta plattan. 90-talet i övrigt och 2000-talet har inte varit speciellt bra på skiva med Metallica. Men i i höstas så började det att pirra så där i magen som det gjorde 1988 då jag stod utanför River Records i Västerås med “…And justice for all” i handen. Och den här gången var det faktiskt precis som förr... --- På väg till Västerås i bil så spelas plötsligt Metallicas senaste singel "The day that never comes". Den då blivande frun säger plötsligt: - Du ser så lycklig och glad ut! - Gör jag? säger jag. - Ja jag tycker att det är så fascinerande att du kan bli så glad av att lyssna på Metallica, konstaterar hon. --- Ibland händer det att jag glömmer bort hur mycket Metallica betyder för mig. Jag vet inte varför. Det kanske låter konstigt. Att man älskar viss musik så mycket men ändå "tröttnar" ibland. Men det händer att jag och Metallica tar pauser. Ibland rätt långa.
Så fick jag e-post av en gammal klasskamrat. Vi kan kalla honom Magnus för han heter så. Han är ett större Metallica-fan än mig helt uppenbart. Och så händer det som alltid händer med regelbundenhet. Jag återupptäcker bandet jag följt sedan 1986. Och det är en lika intensiv upplevelse varje gång som burkar resultera i en blandskiva eller omotiverat mycket Metallica i min mp3-spelare.
Och jag tror det blir likadant den här gången.
Bra musik som verkligen, jag menar verkligen, betyder någonting fungerar så här. Man kan ta pauser. Inte lyssna på länge. Men den finns alltid där. Den är så självklar i ditt medvetande att du aldrig kan glömma bort den. Den sitter inprogrammerad i hjärnbaken. Du kan väcka mig när som helst och jag kan citera texter och saker James Hetfield sagt i intervjuer. Och jag visslar ofta på den där melodin som Cliff Burton visslar när han sitter och röker gräs i "Cliff ém all". Helt sjukt. --- Jag gjorde ett försök tidigare i år att lista de 10 bästa låtarna med Metallica. Det var rätt kul att nörda loss ordentligt och verkligen ransaka sig själv. Listan skulle kanske ändras lite om jag skulle skriva den idag men på det stora hela stämmer den. Låtvalet är kanske inte originellt på något sätt men jag skrev den helt på känsla utan att tänka efter så mycket. Det brukar bli bäst då...
Detta är låten som hjärntvättade mig under två veckor 1986. Jag hade fått bandet av en klasskamrat med ep:n ”Creeping death” och dagen efter blev jag influensasjuk. Det enda jag lyssnade på var Metallica. Och min själ var för evigt förlorad.
Den här låten har egentligen allt man kan begära av Metallica. Ett odödligt öppningsriff. Ett odödligt fortsättningsriff. Ett allsångsvänligt parti i mitten där alla som vill kan skrika ”Die, die, die!” när låten spelas live eller hemma i vardagsrummet samt en historia baserad på en otrevlig episod från Egypten hämtad ur Bibeln.
För att vara en stenhård thrashklassiker är den förvånansvärt trallvänlig. Refrängen är en sådan där som man kan tralla på när man går på morgonpromenaden med hunden.
Sedan 1983 har den här låten spelats live över 1100 gånger av bandet enligt Wikipedia. Den är en given punkt i setlistan på nästan varje spelning Metallica gör och det är med all rätt.
Detta är en blogg som jag skriver för mitt eget höga nöjes skull. En bakåtsträvande nostalgitripp om den hårdrock jag älskat sedan 1984.
Det blir texter om skivor, artister och händelser. Kanske en och annan intervju jag gjort genom åren med en del väldigt tuffa människor. Dessutom tänkte jag lägga upp onda videos från Youtube.
Men framför allt är det ris åt min egen rygg för att göra klart en bok jag jobbat på väldigt länge. Mer om det senare...
---- Om bloggskribenten Jag har skrivit om hårdrock på olika ställen sedan 2002. Uppdragsgivarna har varit Metalcentral.net, Slavestate Magazine och Close-Up Magazine.
Sedan något år koncenterar jag mig mest på det egna projektet Reflektor och arbetar till vardags som webbredaktör.
Inlägg
