Inledningsspåret “Eagle fly free” är makalöst bra. Även ”I want out”, ”March of time” och finalen som bär samma namn som skivan.
I övrigt är det här nästan bara tysk hårdrocksbuskis med den otroligt fåniga låten ”Dr Stein” som bästa exempel. Ändå hävdar folk att den här skivan ska vara Helloweens bästa. Jag hävdar att första delen är betydligt bättre.
Det är synd eftersom jag gillar ljudbilden på skivan. Den är lite råare och mer dynamisk än på föregångaren. Dessutom har man lagt en av de bästa låtarna, ”Savage” som b-sida på singeln med fjantlåten ”Dr Stein”.
Tysk power metal när den var riktigt bra. Helloween presterade i och med sin andra fullängdare ett riktmärke för kommande generationer falsettsjungande och dubbeltrampande band som gäller än i dag.
Låtmaterial på den här skivan är i det närmaste perfekt och utan svaga punkter. Från inledande ”I’m alive” och vidare till ”A little time” och i mitt tycke skivans höjdpunkt ”Twilight of the gods” är det felfritt. Singelsläppet ”Future world” blir i och för sig nästan lite för flåshurtig och trallvänlig men vägs snabbt upp av avslutningsspåret ”Halloween” som klockar in på nätta 13 minuter och 18 sekunder.
Jag föredrog alltid Michael Kiske framför Kai Hansen som sångare i Helloween även om jag idag håller Kai som strålande vokalist i Gamma Ray. Kiske har lagt av med hårdrockssången och sjunger nu mer någon sorts poprock sägs det. Jag har själv inte kollat upp det.
Det enda verkliga problem jag har med den här skivan är det faktum att den ska föreställa första delen i någon sorts följetång som även omfattar ”Keeper of the seven keys part 2” som kom året efteråt. Jag ser inte riktigt kopplingen. Men det här med temaskivor och musikaliska jätteprojekt var något som var synonymt med 80-talet och speciellt inom hårdrocken. I det här fallet blir det bara krystat och efter att bandet nyligen släppte ”Keeper of the seven keys – the legacy” ja då blev det bara pinsamt. Det enda som plattorna har gemensamt som jag ser det är rätt fula skivomslag…
Detta är en blogg som jag skriver för mitt eget höga nöjes skull. En bakåtsträvande nostalgitripp om den hårdrock jag älskat sedan 1984.
Det blir texter om skivor, artister och händelser. Kanske en och annan intervju jag gjort genom åren med en del väldigt tuffa människor. Dessutom tänkte jag lägga upp onda videos från Youtube.
Men framför allt är det ris åt min egen rygg för att göra klart en bok jag jobbat på väldigt länge. Mer om det senare...
---- Om bloggskribenten Jag har skrivit om hårdrock på olika ställen sedan 2002. Uppdragsgivarna har varit Metalcentral.net, Slavestate Magazine och Close-Up Magazine.
Sedan något år koncenterar jag mig mest på det egna projektet Reflektor och arbetar till vardags som webbredaktör.