Megadeth - Rust in peace (1990)

Dave Mustaine rekryterar Nick Menza på trummor och Marty Friedman på gitarr och vips lyckas Megadeth göra sin bästa platta som start på det nya årtiondet.

Tekniskt så det förslår med utsökta låtar som river och sliter även om jag tycker att produktionen är aningen slätstruken. Men det vägs upp av Mustaine och Friedmans gitarrspel som fullkomligt glänser i låtar som ”Holy wars… the punishment due”, ”Hangar 18” och Tornado of souls”.

Även om ljudet som sagt är aningen uddlöst så är det en ljusår bättre produktion än föregångaren och den pekar framåt mot det som skulle komma.

Och Dave sjunger faktiskt helt okej på den här plattan. Bara en sådan sak…

Megadeth – So far, so good… so what? (1988)

En svag uppföljare men med några riktiga höjdpunkter. Inledande istrumentalen ”Into the lungs of hell” och ”Set the world on fire” är felfria. Covern på Sex Pistols “Anarchy in the UK” är dock en riktig dikeskörning.

Bättre ställt är det med ”In my darkest hour” och ”Liar” som är riktigt bra.

Men som helhet måste nog den här skivan betraktas som ett mellanspel inför bandets kommande glansperiod.

Megadeth - Peace sells... but who's buying? (1986)

Egentligen har jag aldrig förstått varför Dave Mustaine försökt mäta sig med sitt forna band Metallica. Han gjorde ju så bra musik på den här och de tre efterföljande plattorna. Trendsättare och nu mer betraktade som thrashklassiker.

Vad mer kan man begära?

På den här skivan visar Mustaine upp sig själv som den fantomgitarrist han verkligen är. Hantverket är prickfritt. Från pilsnabba solon till blytunga thrashriff som än idag måste klassas som prototyper för kommande generationers thrash metal.

I vanlig ordning har jag lite problem med Dave Mustaines sångröst som är lite i klenaste och gnälligaste laget men det kompenseras av låtmaterialet i stort. Titelspårets vanvettiga thrashattack tvingar mig fortfarande ner på knä och jag dyrkar spår som ”Devil’s island” och ”Black Friday”.

Och omslaget är så mycket thrash metal att man storknar!