I skivhyllan: Dio - Dream evil (1987)

Ronnie James Dio är en portalfigur i den moderna hårdrocken. Allt sedan debutåren i band som Elf, Rainbow, Black Sabbath och slutligen i det egna bandet Dio har den lille mannen med den stora rösten förnöjt konnässörer av ädel metal. Få artister om än någon har ett så gediget arkiv att visa upp som honom även om senare års utgåvor aldrig riktigt uppnått de tidigare plattornas magi. Och det är om en av dess tidigare plattor denna recension ska komma att handla.

1987 stod gruppen Dio på sin absoluta topp både musikaliskt och framgångsmässigt. Med de tre tidigare albumen ”Holy Diver” ”Last in Line” och ”Sacred Heart” hade Ronnie James Dio på allvar etablerat sig som soloartist. Arvet från Rainbow och Black Sabbath kunde nu läggas till handlingarna. Bandet som vid denna tidpunkt Föruton Dio själv bestod av Vinnie Appice på trummor, Jimmy Bain på bas, Claude Schnell på keyboard och Craig Goldie på gitarr gick in i studion för att fästa vad som skulle bli ”Dream Evil”, en av de absolut bästa hårdrocksskivor som någonsin gjorts. I alla fall om ni frågar mig.

Detta är dock inte den allmänna uppfattningen om ”Dream evil” har jag förstått. De flesta tycker att ljudet är torrt och platt och att Craig Goldies gitarrspel är trist. Men här har belackarna fel. I en tid där glam och sleeze tagit över nästan all hårdrock och alltmer likande pop så utgör ”Dream evil” lite av en motvikt. Dio kunde mycket väl ha gått samma väg. Han var på god väg några gånger på de tidigare soloplattorna. Men den här skivan är ett steg tillbaka i mina ögon. Detta menat i den allra positivaste bemärkelsen. Dio återvänder här till sitt arv från Black Sabbath och Rainbow med melodi- och riffdriven rock.

“We are the innocent we are the damned
We were caught in the middle of the madness hunted by the lion and the lamb”

Det är en jämnstark skiva utan dåliga låtar egentligen. Det är en måttstock för vad hårdrock egentligen är. Man kan urskilja ett par tydliga teman på de texter som återfinns på plattan. Det handlar om brutna löften (”Nightpeople”), verklighet och fantasi (”Dream Evil”) och utanförskap (”All the fools sailed away”). Den sistnämnda låten är värd ett extra omnämnande. För detta kan vara en av Dios absolut största stunder både som låtskrivare och sångare. Med sitt episka anslag och sitt storslagna berättande om hur vi alla ska segla mot solnedgången bort från den här världen får den mig att nästa bli tårögd. Det är ett stycke musik som på många sätt sammanfattar var hårdrock egentligen handlar om. Att drömma sig bort till en annan värld. Vi mot dem. Utanförskap. Stora känslor.

Dessutom ska man aldrig underskatta betydelsen av ett snyggt skivomslag. Sällan har väl omslagskonsten utnyttjats så väl som av Steve Huston som illustrerat ”Dream evil”. På bilden ser man en liten flicka ligga och sova. Runt om och under hennes säng ser vi monster och oknytt och utanför fönstret står Dios återkommande maskot, demonen, och tittar in. Det är en hotfull stämning men ändå fridfull på något sätt. Bilden representerar väl innehållet i musiken.

Efter ”Dream evil” har Dios karriär fortsatt. Han har dock aldrig lyckats överträffa den musik som han gjorde fram till denna skiva. Med det inte sagt att det som kom efter var direkt dåligt. Tvärt om. Så sent som 2004 släpptes ”Master of the moon” som var en positiv överraskning Nu som då är Dios musik fylld av fantasier och berättelser om regnbågar, troll och annat som hör sagans värld till. Detta är ett sorgligt bortglömt verktyg för hårdrocksband av idag som vill berätta någonting om verkligheten. Det är tur för oss att vi fortfarande har människor som Ronnie James Dio.

Minnen: Dio i Västerås

Appropå Dio. En av få gånger jag känt mig lite löjlig var när jag skulle recensera Dios spelning i Västerås 2003. Jag hade på något märkligt sätt fått ett fotopass som gav mig tillträde till fotodiket framför scenen under de första tre låtarna. Så där stod jag med min lilla digitalkamera tillsammans med en gäng fotografer från lokaltidningen och en del musiktidningar.

Fast jag kunde ju inte låta bli heller. Att bokstavligen stå på en armlängds avstånd från Ronnie James Dios fötter är och förblir en av mina coolaste hårdrocksminnen. Och jag ljuger inte när jag säger att hans röst hördes gott och väl över medhörningsmonitorerna på scenen. Att stå så nära denna naturkraft var inget annat än mäktigt...

De fyra bilderna ovan är några av dem jag tog. Och eftersom man inte fick ha blixten på så blev det med andra ord lite suddiga bilder. Men kanske fångar dom stämningen och känslan i det ögonblick de togs.

Min recension från Metalcentral.net (publicerad 2003-07-04)
Ronnie James Dio behöver kanske inte någon närmare presentation. Han är en av få som verkligen förtjänat epitetet "legend". I över 30 år har den lilla mannen med den stora rösten sysslat med hårdrock i band som Elf, Rainbow, Black Sabbath och sist men inte minst (om man får säga så) Dio. Antalet klassiska plattor är nästan fånigt många: "Heaven and hell" (1980 med Black Sabbath), "Holy Diver" (1983) "The last in line" (1984), och min personliga favorit "Dream Evil" (1987). Alla är högkvalitativa hårdrocksklassiker idag. Och även senare utgåvor har sina höjdpunkter om än färre.

En konsert med Dio har med andra ord alla förutsättningar att bli hur bra som helst med tanke på låtskatten. Idag består bandet han drar jorden runt med av Craig Goldy (gitarr), Jimmie Bain (bas), Simon Wright (ex. AC/DC, trummor) och Scott Warren (keyboard). Alltså den kompetenta arbetskraft som anstår en sångare som Dio.

Det är helt utsålt i Västeråshallen. Det betyder 1200 i publiken och stämningen är på topp när Dio gör entré. Scenen pryds av en backdrop föreställandes omslaget till "Holy Diver" och det säger egentligen ganska mycket om vad en konsert med Dio är för många: ren skär nostalgi. I det avseendet gör han ingen besviken. Vi får "Mob rules", "Dream evil" och flera gamla örhängen blandat med senare låtar. Vill man vara elak så kan man säga att det till en början är en småtrevlig tillställning. Men så händer det.

Det hela inleds med just "Holy diver" för att sedan övergå i en makalös version av "Heaven and hell" vidare till "The last in line". Sen fortsätter han i rask takt med "Rainbow in the dark", "We rock" och avslutar med Rainbows klassiker "Man on the silver mountain" och tillhörande allsång. Det går liksom inte att argumentera emot den sviten.

Och med denna lektion i modern hårdrockshistoria förlåter man honom för att han låter Simon Wright göra ett fullständigt onödigt trumsolo tre låtar in i spelningen. Det är den andra halvan av konserten som räddar Dio och hans tappra mannar, och är egentligen det jag grundar mitt betyg på. Visst är det nostalgi, visst är det lite gubbigt då och då och visst känns allt viftande med pek- och lillfingret både från sångaren själv och publiken lite väl klichéartat. Men vafan, det är ju Dio! Och dessutom, att efter tre decennier i hårdrockens tjänst fortfarande ha en sådan röst som Dio har är bara det beundransvärt. Han är i sanning det han heter på den fronten: gud!

I skivhyllan: Dio - The last in line (1984)

”The last in line” var Dios andra soloskiva efter ”Holy diver” som kom året innan. Egentligen är det mer av samma recept som debuten bygger på men med mer av allt. Ljudet på skivan är varmt, organiskt och storslaget. Riffen sitter gjutna i stål och över musiken svävar Dios röst.

Ronnie James Dio kommer alltid att förbli den störste hårdrockssångaren någonsin i min bok. Han må vara liten till växten men rösten! Vilken röst! Jag vet inte hur jag ska beskriva den. Som en naturkraft kanske. Kraftfull och skoningslös. Den verkar ändlös och vill aldrig ta slut.

Jag får fortfarande gåshud när Dio sjunger:

We're all born upon the cross
The throw before the toss
You can release yourself
But the only way is down

Som textförfattare är han nästan lika oöverträffad som sångare. Det är alltid stor mystik och magi inblandad och mörkret är alltid närvarande men ljuset är alltid lite närmare än mörkret.

Titelspåret är en själklar höjdpunkt men även öppningen med ”We rock” funkar väl som pulshöjare. ”One night in the city” är en slugger som kanske inte verkar vara märkvärdig i början men som växer efter ett par lyssningar. ”Evil eyes” och ”Egypt (the chains are on)” är två klassiska Dio-låtar som alltid kommer att kännas odödliga.

Den här skivan tillsammans med ”Dream evil” är min favorit med Dio. Jag vet inte någon hårdrockssångare som så genomgående har hållit så hög kvalité i allt han gjort. Det finns nästan inga snedsteg eller misstag i katalogen oavsett vilken gruppering han har varit sångare i. Och det är det som gör honom unik.