Judas Priest – Painkiller (1990)

Andra halvan av Prästernas 80-tal var riktigt uselt med bottennapp som ”Turbo”, ”Priest…Live” och ”Ram it down”. Därför är det lite paradoxalt att Judas Priest efter det står för en av de bästa heavy metal-plattorna någonsin enligt mig.

Det finns inte en svag stund på den här skivan. Från den furiösa inledningen via pärlor som ”Nightcrawler”, ”Hell Patrol”, ”One shot at glory”, ”Beteween the hammer & the anvil”… ja inget spår är dåligt. Och bäst av alla är naturligtvis ”A touch of evil”. Låten som gav den här bloggen sitt namn.

Låten som handlar om den moraliska paniken i och svaret på alla anklagelser som bandet utsatts för i USA under 80-talet om självmord och annat hemskt. Videon innehåller starka scener där man skyfflar in skivor och böcker i stora ugnar för förbränning. Rob Halford gör sin starkaste sånginsats i karriären. När falsetten skär genom luften i cresendot och han skriker ”You’re possessing me” får jag gåshud. Varenda gång. Det är utan tvivel Judas Priest största stund.

Det är en stenhård platta utan kompromisser och den låter som man vill och föreställer sig att Judas Priest ska låta. Ren heavy metal i sin finaste form. Jag tror att det finns två orsaker. Dels nye trummisen Scott Travis som till skillnad från sin föregångare, den likstele Dave Holland, har ett driv som piskar de andra framför sig likt en romersk slavdrivare. Och dels så märks det att man sneglar mot hårdare musik som influens vilket senare bekräftades då man tog med ett lovande förband som hette Pantera på turnén som nådde Sverige 1991 och som jag hade turen att få se.

Tyvärr blev konsekvensen också att det här blev den sista skivan med Rob Halford som senare hoppade av för att fortsätta sitt utforskande av den hårdare musiken. Och i mina ögon var det slutet på Judas Priest som band. Dagens återförenade prästerskap känns inte alls relevant på det sätt man gjorde i samband med ”Painkiller”.

Vill du på något sätt förstå varför jag älskar hårdrock, heavy metal, thrash metal och all annan metal vilken form den än må ha så ska du lyssna på ”Painkiller”. På många sätt sammanfattar den hela 80-talet på sina tio spår. Den förklarar och visar vad hårdrocken handlar om. Hur den ska låta, se ut och kännas.

In the night
Come to me
You know I want your Touch of Evil
In the night
Please set me free
I can't resist a Touch of Evil

Arousing me now with a sense of desire
Possessing my soul till my body's on fire

A dark angel of sin
Preying deep from within
Come take me in

I'm so afraid
But I still feed the flame

You're possessing me

Det hände sig en gång i Dortmund...

Det finns tillfällen då vissa saker händer som påverkar unga människor på ett sätt som förändrar deras syn på livet. En sådan sak hände i Dortmund 1983.

På scen i Westfalenhalle stod: Iron Maiden, Scorpions, Def Leppard, Ozzy, Krokus, Quiet Riot, MSG och Judas Priest. Det hela sändes i svensk TV som Luciarock (ett påfund som skulle hålla ungarna hemma kvällen innan Lucia så att de inte var ute och söp...).

En av dem som satt naglad framför TV:n var jag.

Och jag kan bara konstatera att detta tillsammans med Bagen och Rockbox är det som mest påverkat mitt val av favoritmusik.

Judas Priest – Defenders of the faith (1984)

Let's all join forces
Rule with iron hand
And prove to all the world
Metal rules the land
We're heavy duty
So come on let's tell the world

We are defenders of the faith

Min relation till Judas Priest startade med den här skivan. Jag såg videon till ”Freewheel burning” och Rob Halfords röst skar sig in i min tonårshjärna och snittet har nog inte läkt riktigt än. För Halfords röst kittlar mig fortfarande. Jäklar vad bra de var fram till plattan ”Painkiller”…

Förutom Halfords rakbladsröst så är det ju Glenn Tiptons och KK Downings tvillinggitarrer som är det utmärkande för Judas Priest. Utan denna treenighet skulle det hela falla ganska platt. Se bara på hur vilsna Judas Priest var utan Halford och hur lång tid det tog för Halford att riktigt hitta hem med sina olika andra projekt och tillslut den själbetitlade soloturen. Den sistnämnda har dock rätt hög kvalitet.

Den här kemin firar sina absolut största triumfer på plattorna mellan 1980 till 1984. ”Defenders of the faith” ganske inte riktigt når upp till ”Screaming for vengeance” som kanske tillsammans med “Painkiller” är min absolut största favorit. Men här finns ändå några spår som tillhör prästerskapets största stunder. Nämnda ”Freewheel burning” är så klassisk heavy metal att det är löjligt. ”Jawbreaker” är helt fantastisk och ”Rock hard ride free” är bra allsångsmetal.

Sen kommer den absoluta höjdpunkten i ”The sentinel”. Jag tröttnar aldrig på den mörka olycksbådande inledningen, det blytunga riffandet innan solot i mitten och sen kommer det lugna mittenpartiet som följs av en pampig uppbyggnad mot det stora crescendot där Halford når frekvenser som hotar krossa glas när han skriker ” Sworn to avenge condemn to hell/Tempt not the blade all fear the Sentinel”. Dit upp kommer han inte idag… Och finalen med den i sammanhanget rätt svaga ”Heavy duty” och på sitt sätt märkligt magiska titelspåret som avslutar plattan så är det bara att inse att Judas Priest är så nära den sanna tron på heavy metal man bara kan komma. Och det inledande citatet skulle kunna vara "Fader vår"...

Judas Priest - Freewheel burning