Det är svårt att förstå vilken betydelse Queensrÿches tredje platta har både för mig och för hårdrockshistorien i sin helhet. Få grupper har lyckats så fullständigt att göra en konceptplatta med en sammanhållen historia så komplett och naturlig. Problemet med sådana här projekt är ju att de alltid har glapp och stora brister i genomförandet. Men inte ”Operation: Mindcrime”.
När den kom var genomslaget enormt. Gruppen som tidigare hade spelat i hårdrockens b-division med ett par okej plattor i bagaget blev megastora. Radioprogrammet Rockbox spelade den 14 maj 1988 hela A-sidan (på vinylen) utan avbrott i Sveriges Radio och dagen efter sprang jag iväg och köpte skivan.
Jag har inte slutat att lyssna på den. Det går inte. Den är på många sätt helt perfekt. Refrängerna, melodislingorna, stråkarna, sången, trumljudet, dramatiken, känslorna, klaustrofobin, galenskapen, förtvivlan. Allt finns här.
Det är omöjligen peka ut en eller ett par spår som utmärker sig. Här är till och med de korta mellanspelen nödvändiga att lyssna på. Men bland de absoluta höjdpunkterna finns förutom titelspåret ”The mission”, mastodonten ”Suite Sister Mary” (lyssna på kören i mellanspelet!) och finalen ”Eyes of a stranger”.
Det är teatraliskt, pretentiöst och storvulet på alla sätt men det slår aldrig över och blir fånigt. Jag kommer aldrig att sluta älska den här skivan.
Let's all join forces Rule with iron hand And prove to all the world Metal rules the land We're heavy duty So come on let's tell the world
We are defenders of the faith
Min relation till Judas Priest startade med den här skivan. Jag såg videon till ”Freewheel burning” och Rob Halfords röst skar sig in i min tonårshjärna och snittet har nog inte läkt riktigt än. För Halfords röst kittlar mig fortfarande. Jäklar vad bra de var fram till plattan ”Painkiller”…
Förutom Halfords rakbladsröst så är det ju Glenn Tiptons och KK Downings tvillinggitarrer som är det utmärkande för Judas Priest. Utan denna treenighet skulle det hela falla ganska platt. Se bara på hur vilsna Judas Priest var utan Halford och hur lång tid det tog för Halford att riktigt hitta hem med sina olika andra projekt och tillslut den själbetitlade soloturen. Den sistnämnda har dock rätt hög kvalitet.
Den här kemin firar sina absolut största triumfer på plattorna mellan 1980 till 1984. ”Defenders of the faith” ganske inte riktigt når upp till ”Screaming for vengeance” som kanske tillsammans med “Painkiller” är min absolut största favorit. Men här finns ändå några spår som tillhör prästerskapets största stunder. Nämnda ”Freewheel burning” är så klassisk heavy metal att det är löjligt. ”Jawbreaker” är helt fantastisk och ”Rock hard ride free” är bra allsångsmetal.
Sen kommer den absoluta höjdpunkten i ”The sentinel”. Jag tröttnar aldrig på den mörka olycksbådande inledningen, det blytunga riffandet innan solot i mitten och sen kommer det lugna mittenpartiet som följs av en pampig uppbyggnad mot det stora crescendot där Halford når frekvenser som hotar krossa glas när han skriker ” Sworn to avenge condemn to hell/Tempt not the blade all fear the Sentinel”. Dit upp kommer han inte idag… Och finalen med den i sammanhanget rätt svaga ”Heavy duty” och på sitt sätt märkligt magiska titelspåret som avslutar plattan så är det bara att inse att Judas Priest är så nära den sanna tron på heavy metal man bara kan komma. Och det inledande citatet skulle kunna vara "Fader vår"...
Här gör jag ett avsteg från det ljuva 80-talet för att tipsa om en nödvändig historielektion. Den här behändiga boxen om tre cd-skivor hittade jag i en begagnatställ på Skivbörsen härom året. Jag hittar den inte i sortimentet på vare sig Ginza eller CDON men den finns på Amazon som är intresserad. Dessutom misstänker jag att den finns ute på nätet i någon form. --- I slutet av 70-talet så regerade punken i Storbritannien. Få brydde sig om någonting annat. Bortglömda var Led Zeppelin, Black Sabbath och alla andra band som spelade tung rock i början av årtiondet. Eller var det så?
Naturligtvis inte. I skuggan av Johnny Rottens hånfulla flin så växte sig en ny rörelse stark som förvaltade arvet efter de första riktigt tunga rockbanden i England. I slutet av 70-talet och i början av 80-talet etablerade sig ett stort antal yngre förmågor och snart så började det talas om en ny våg av brittisk hårdrock populärt kallad The New Wave Of British Heavy Metal. Ni känner väl igen namn som Iron Maiden, Judas Priest, Saxon och Def Leppard. Den här nya vågen kan på många sätt ses som startskottet för hårdrockens kanske mest produktiva och kreativa årtionde på 80-talet.
Bakom giganterna i denna våg så fanns det ett många band som aldrig riktigt slog så stort som de som just nämndes. Antalet band som bara gav ut en eller två skivor samt några singlar är långt större än de som blev riktigt stora. Det går faktiskt att dra vissa paralleller till punken där antalet små band var oräkneligt.
New Wave Of British Heavy Metal har haft stor betydelse för hur hårdrocken låter idag. Ta bara Metallica som ett tydligt exempel på ett band som tog stort intryck av de brittiska banden. Att Metallica har gjort covers på fem av sju låtar från Diamond Heads debut ”Lighnin’ to the nations” (Happy Face 1980) säger väl egentligen allt. Lägg därtill andra NWOBHM-band som Blitzkreig, Holocaust och Sweet Savage som också fått låtar tolkade av giganterna från The Bay Area, också det en egen rörelse under 80-talets mitt.
Nu har skivbolaget Castle Music och Sanctuary gjort världen en välgärning genom att samla ihop ett stort antal av dessa band i en gedigen samling. Urvalet är smart gjort i och med att man hoppat över de största namnen som nämndes tidigare. Dessa är ju ganska enkla att få tag på än i dag. Det mest kända bandet i denna samling är kanske Saxon, Samson och Tygers Of Pan Tang. I övrigt så får vi pärlor av Xero, Satan, Atomkraft, Tresspass, Silverwing och många många fler. Totalt presenteras 56 band på tre skivor i ett mycket bra urval. Lägg dessutom till att alltihop presenteras i en informativ booklet med bakgrundsfakta och presentationer kompetent skrivet av Dave Ling, välrenommerad skribent på Metal Hammer och Classic Rock Magazine. Allt detta presenterat i en behändig och sobert utformad ask.
Jag saknar egentligen ingenting i denna samling. Man får en utmärkt känsla för hur The New Wave Of British Heavy Metal lät. Samlingen fyller ett tomrum som länge funnits i skivhyllan. Här får man tillgång till många av urtyperna som sedermera har kommit att bli det vi idag kallar hårdrock. Denna lilla låda med sitt stora innehåll bör alla ha i sin samling. Om man inte äger originalen naturligtvis.
Ronnie James Dio är en portalfigur i den moderna hårdrocken. Allt sedan debutåren i band som Elf, Rainbow, Black Sabbath och slutligen i det egna bandet Dio har den lille mannen med den stora rösten förnöjt konnässörer av ädel metal. Få artister om än någon har ett så gediget arkiv att visa upp som honom även om senare års utgåvor aldrig riktigt uppnått de tidigare plattornas magi. Och det är om en av dess tidigare plattor denna recension ska komma att handla.
1987 stod gruppen Dio på sin absoluta topp både musikaliskt och framgångsmässigt. Med de tre tidigare albumen ”Holy Diver” ”Last in Line” och ”Sacred Heart” hade Ronnie James Dio på allvar etablerat sig som soloartist. Arvet från Rainbow och Black Sabbath kunde nu läggas till handlingarna. Bandet som vid denna tidpunkt Föruton Dio själv bestod av Vinnie Appice på trummor, Jimmy Bain på bas, Claude Schnell på keyboard och Craig Goldie på gitarr gick in i studion för att fästa vad som skulle bli ”Dream Evil”, en av de absolut bästa hårdrocksskivor som någonsin gjorts. I alla fall om ni frågar mig.
Detta är dock inte den allmänna uppfattningen om ”Dream evil” har jag förstått. De flesta tycker att ljudet är torrt och platt och att Craig Goldies gitarrspel är trist. Men här har belackarna fel. I en tid där glam och sleeze tagit över nästan all hårdrock och alltmer likande pop så utgör ”Dream evil” lite av en motvikt. Dio kunde mycket väl ha gått samma väg. Han var på god väg några gånger på de tidigare soloplattorna. Men den här skivan är ett steg tillbaka i mina ögon. Detta menat i den allra positivaste bemärkelsen. Dio återvänder här till sitt arv från Black Sabbath och Rainbow med melodi- och riffdriven rock.
“We are the innocent we are the damned We were caught in the middle of the madness hunted by the lion and the lamb”
Det är en jämnstark skiva utan dåliga låtar egentligen. Det är en måttstock för vad hårdrock egentligen är. Man kan urskilja ett par tydliga teman på de texter som återfinns på plattan. Det handlar om brutna löften (”Nightpeople”), verklighet och fantasi (”Dream Evil”) och utanförskap (”All the fools sailed away”). Den sistnämnda låten är värd ett extra omnämnande. För detta kan vara en av Dios absolut största stunder både som låtskrivare och sångare. Med sitt episka anslag och sitt storslagna berättande om hur vi alla ska segla mot solnedgången bort från den här världen får den mig att nästa bli tårögd. Det är ett stycke musik som på många sätt sammanfattar var hårdrock egentligen handlar om. Att drömma sig bort till en annan värld. Vi mot dem. Utanförskap. Stora känslor.
Dessutom ska man aldrig underskatta betydelsen av ett snyggt skivomslag. Sällan har väl omslagskonsten utnyttjats så väl som av Steve Huston som illustrerat ”Dream evil”. På bilden ser man en liten flicka ligga och sova. Runt om och under hennes säng ser vi monster och oknytt och utanför fönstret står Dios återkommande maskot, demonen, och tittar in. Det är en hotfull stämning men ändå fridfull på något sätt. Bilden representerar väl innehållet i musiken.
Efter ”Dream evil” har Dios karriär fortsatt. Han har dock aldrig lyckats överträffa den musik som han gjorde fram till denna skiva. Med det inte sagt att det som kom efter var direkt dåligt. Tvärt om. Så sent som 2004 släpptes ”Master of the moon” som var en positiv överraskning Nu som då är Dios musik fylld av fantasier och berättelser om regnbågar, troll och annat som hör sagans värld till. Detta är ett sorgligt bortglömt verktyg för hårdrocksband av idag som vill berätta någonting om verkligheten. Det är tur för oss att vi fortfarande har människor som Ronnie James Dio.
”The last in line” var Dios andra soloskiva efter ”Holy diver” som kom året innan. Egentligen är det mer av samma recept som debuten bygger på men med mer av allt. Ljudet på skivan är varmt, organiskt och storslaget. Riffen sitter gjutna i stål och över musiken svävar Dios röst.
Ronnie James Dio kommer alltid att förbli den störste hårdrockssångaren någonsin i min bok. Han må vara liten till växten men rösten! Vilken röst! Jag vet inte hur jag ska beskriva den. Som en naturkraft kanske. Kraftfull och skoningslös. Den verkar ändlös och vill aldrig ta slut.
Jag får fortfarande gåshud när Dio sjunger:
We're all born upon the cross The throw before the toss You can release yourself But the only way is down
Som textförfattare är han nästan lika oöverträffad som sångare. Det är alltid stor mystik och magi inblandad och mörkret är alltid närvarande men ljuset är alltid lite närmare än mörkret.
Titelspåret är en själklar höjdpunkt men även öppningen med ”We rock” funkar väl som pulshöjare. ”One night in the city” är en slugger som kanske inte verkar vara märkvärdig i början men som växer efter ett par lyssningar. ”Evil eyes” och ”Egypt (the chains are on)” är två klassiska Dio-låtar som alltid kommer att kännas odödliga.
Den här skivan tillsammans med ”Dream evil” är min favorit med Dio. Jag vet inte någon hårdrockssångare som så genomgående har hållit så hög kvalité i allt han gjort. Det finns nästan inga snedsteg eller misstag i katalogen oavsett vilken gruppering han har varit sångare i. Och det är det som gör honom unik.
Vad var det farligaste man kunde lyssna på 1983- 84? Ozzy Osbourne så klart! Black Sabbaths legendariske frontman monterade in huggtänder och sjöng om att han skällde på månen i varulvsskepnad. Lägg därtill en video som bannlystes och skapade kontrovers så var succén ett faktum.
För mig är det här det bästa Osbourne har gjort i hård konkurrens med ”No more tears”. Ozzy brukar vara ganska ojämn tycker jag. Alla skivor har några självklara höjdpunkter men de är alltid färre än bottennappen. Här är kvalitén hög och jämn hela vägen. Max Norman, som producerat, är en luttrad Ozzy-veteran som här lyckats skapa en av sin tids starkaste hårdrocksplattor.
Ett för mig i det närmaste perfekt album med den gode Ozzy. Det är utsökt hårdrock helt enkelt. Ozzy har nästan alltid sett till att ha med sig en ytterst begåvad gitarrist och på den här skivan heter han Jake E. Lee. Att höra just gitarrarbetet har nästan alltid varit behållningen med Ozzys skivor och samma sak här. Lee dominerar.
Det övriga mycket välmeriterade bandet som spelar på plattan är trummisen Tommy Aldridge, basisten Bob Daisley och keyboardisten Don Airey och det är knappast svårt att förstå att detta borgar för ett gott hantverk.
Låtmässigt finns det väldigt lite att klaga på. Från titelspåret till låtar som ”Rock ’n’ roll rebel” och ”Waitng for darkness” samt Ozzys tribut till sina stora idoler The Beatles i ”So tired”.
Det har varit en del kontroverser runt vem som skrivit vad, vem som medverkar på skivan och om de remixer som gjorts i samband med att man återutgivit ”Bark at the moon” men håller man sig till originalutgåvan så kan man vara säker på att få en klassiker i sin hand.
Vad får ett band att gå från att vara världens farligaste och mest sataniska till att bli ett gäng mesiga trasvestiter?
Knark? För mycket pengar?
Kanske en kombination av båda. Jag upptäckte Mötley Crüe som de allra flesta i och med jättehiten ”Home sweet home”. Denna pianoballad som jag än idag faktiskt håller som en av de bättre hårdrocksballaderna genom tiderna. I övrigt så finns det bara ett par spår att glädjas åt på den här skivan. ”Louder than hell” är rätt cool. ”Keep your eye on the money” funkar och ”Tonight (we need a lover) är helt okej. Men resten.
Man tar sig för pannan vilken löjligt ofokuserad och uddlös smörja det här är. Och det är så märkligt eftersom föregångaren ”Shout at the devil” (mer om den snart) är raka motsatsen. Då var Mötley Crüe ett farligt band. När man ser Vince Neil med läppstift och rosa tights på skivomslaget blir man bara beklämd. Precis som man blir när man hör de flesta av låtarna på skivan.
Om man bortser från det fullständigt gräsliga omslaget så är detta en I alla avseende bättre skiva än föregångaren “Constrictor” som var Coopers återkomst. Det är genomgående starkare låtar som har betydligt högre kvalité än föregångaren. Kanske beror det på att bandet fått spela ihop sig på turnén året innan.
Inledande ”Freedom” är ett allsångsnummer av klassiskt 80-talssnittt som knappast gjorde någon besviken. ”Lock me up”, ”Give the radio back”, ”Step on you” och Not that kind of love” är inte riktigt lika starka men det är lätt att glömma när skivans andra hälft tar sin början.
”Prince of darkness” inleder och är en tämligen mörk sak som avhandlar, ja just det, mörkrets furste. ”Time to kill” är soundtracket för alla uttråkade ungdomar och går i samma anda som Coopers tidigare låtar på ämnet som ”I'm eighteen” och ”Schools out”.
Den avslutande trilogin med ”Chop, chop, chop”, ”Gail” och ”Roses on white lace” (se video nedan) kan ses som en sammanhållen historia om en seriemördare som slutligen smyger in till en kvinna vid namn Gail och mördar henne i sömnen. Och ja det är faktiskt lika bra som det låter. Här hittar Cooper äntligen tillbaka till det som gjorde honom så stor på 70-talet fast i en uppdaterad musikalisk skrud. Stämning är den ur en skräckfilm av Wes Craven eller John Carpenter. Ståpäls hela vägen.
Tysk power metal när den var riktigt bra. Helloween presterade i och med sin andra fullängdare ett riktmärke för kommande generationer falsettsjungande och dubbeltrampande band som gäller än i dag.
Låtmaterial på den här skivan är i det närmaste perfekt och utan svaga punkter. Från inledande ”I’m alive” och vidare till ”A little time” och i mitt tycke skivans höjdpunkt ”Twilight of the gods” är det felfritt. Singelsläppet ”Future world” blir i och för sig nästan lite för flåshurtig och trallvänlig men vägs snabbt upp av avslutningsspåret ”Halloween” som klockar in på nätta 13 minuter och 18 sekunder.
Jag föredrog alltid Michael Kiske framför Kai Hansen som sångare i Helloween även om jag idag håller Kai som strålande vokalist i Gamma Ray. Kiske har lagt av med hårdrockssången och sjunger nu mer någon sorts poprock sägs det. Jag har själv inte kollat upp det.
Det enda verkliga problem jag har med den här skivan är det faktum att den ska föreställa första delen i någon sorts följetång som även omfattar ”Keeper of the seven keys part 2” som kom året efteråt. Jag ser inte riktigt kopplingen. Men det här med temaskivor och musikaliska jätteprojekt var något som var synonymt med 80-talet och speciellt inom hårdrocken. I det här fallet blir det bara krystat och efter att bandet nyligen släppte ”Keeper of the seven keys – the legacy” ja då blev det bara pinsamt. Det enda som plattorna har gemensamt som jag ser det är rätt fula skivomslag…
I början på 80-talet så behövdes det sannerligen inte mycket för att provocera den moraliska majoriteten vare sig i USA eller Sverige. W.A.S.P slog igenom med dunder och brak i och med singlarna "Animal (Fuck Like a Beast)" och den kanske ännu större listframgången ”I wanna be somebody”. Alla var upprörda. De konservativa politikerna och skivbolaget var upprört i USA. TV-programmet Barnjournalen här hemma i semisocialistiska Sverige gjorde ett reportage som beskrev hur rädda barn blev för bandet och kvällstidingarna frossade i bilder på Blackie Lawless som hackade rått kött på scen och lekte med svärd.
Men argast var kanske Sivert Öholm.
I ett nu mer legendariskt ögonblick i svensk TV ställde han journalisten Anders Tengnér till svars för de oerhört omoraliska handlingar W.A.S.P utfört. Klippet finns på YouTube om du mot förmodan inte har sett det redan.
Själv gillade jag W.A.S.P mest för Blackie Lawless röst. Och det gör jag fortfarande. Och debutplattan är ett litet mästerverk viket lätt glöms bort när man talar om W.A.S.P. Blackie har alltid haft en förmåga att skiva låtar som fastnar. Starka verser och refränger har varit ett signum. Och han har ett språk som man direkt känner igen direkt.
"L.O.V.E. Machine", "School Daze", "On Your Knees" och skivans absoluta höjdpunkt "Sleeping (In the Fire)" är bara några exempel på låtar som funkar när som helst och var som helst. En klassiker och fullständigt nödvändig i din skivsamling.
Och här kommer lite statlig televison från då det begav sig i remix av "100 höjdare"...
Det här är min favoritlåt genom tiderna. Jag köpte ep:n i Danmark strax innan ”… and justice for all” kom ut. Jag minns att jag tyckte att det var ett stort avsteg från vad jag tidigare hört med Metallica då den musikaliskt krälar sig fram likt en stridsvagn. Det här är bland det tyngsta Metallica någonsin presterat. Hela stycket andas brutalitet och är faktiskt en av de låtar som ljudmässigt fungerar bäst på skivan. ”… and justice for all” präglas av sin torra och platta ljudbild som inte alltid känns helt rätt men som här passar utmärkt.
Ämnet är något av det mörkaste som Hetfield någonsin tagit upp. Fadern som mördar sina barn. Galenskapen och klaustrofobin i texten är gastkramande.
All Have Said Their Prayers Invade Their Nightmares See into My Eyes You'll Find Where Murder Lies
Infanticide
Om “Harvester of sorrow” är tung på platta så är det ingenting mot det monster den utvecklas till när den spelas live. Det finns nog ingenting som kan tävla med denna koloss i min bok i alla fall.
När låten framfördes live i Moskva 1991 så fick den ytterligare dimensioner. En miljon ryssar som nyligen befriat sig själva från Sovjet släpper loss all energi till tonerna av denna mördarballad. Militärpolisen går hårt fram i folkhavet och helikoptrarna hovrar över deras huvuden. Och Metallica står på sin absoluta topp musikaliskt och karriärmässigt.
Gåshudsframkallande och helt makalöst!
B-sidan på den här EP:n består av två covers. "Breadfan" som gjordes av Budgie i original och The Prince" av bandfavoriterna Diamond Head. Faktiskt så är det två av mina favoritcovers som bandet spelat in. Och jag har sett att Metallica nu mer åter spelar "Breadfan" live på sina konserter.
Detta är låten som hjärntvättade mig under två veckor 1986. Jag hade fått bandet av en klasskamrat med ep:n ”Creeping death” och dagen efter blev jag influensasjuk. Det enda jag lyssnade på var Metallica. Och min själ var för evigt förlorad.
Den här låten har egentligen allt man kan begära av Metallica. Ett odödligt öppningsriff. Ett odödligt fortsättningsriff. Ett allsångsvänligt parti i mitten där alla som vill kan skrika ”Die, die, die!” när låten spelas live eller hemma i vardagsrummet samt en historia baserad på en otrevlig episod från Egypten hämtad ur Bibeln.
För att vara en stenhård thrashklassiker är den förvånansvärt trallvänlig. Refrängen är en sådan där som man kan tralla på när man går på morgonpromenaden med hunden.
Sedan 1983 har den här låten spelats live över 1100 gånger av bandet enligt Wikipedia. Den är en given punkt i setlistan på nästan varje spelning Metallica gör och det är med all rätt.
Tyska Scorpions var en tidigt upptäckt i mitt hårdrocksliv. Och det var faktiskt inte ett studioalbum som gjorde att jag uppmärksammade bandet utan den mäktiga livedubbeln "World wide live". Jag tror att det var första gången som jag upplevde att jag helt försvann in i musiken när jag lyssnade på den här skivan. Ni vet, när tiden försvinner och tillvaron stannar upp runt omkring en och när det tar slut så vaknar du med ett ryck.
Vid den här tiden var Scorpions hur stora som helst. Skivan "Love at first sting" hade sålt i en miljonupplaga och bandet fick stora hits med "Rock you like a hurricane" och alla tiders powerballad "Still loving you". Och lyssna på liveversionen på "World wide live" så förstår du hur en hårdrocksballad ska låta med allsång och allt. Makalöst bra och säkert helt manipulerad med pålägg och fejkat publiksljud. Men det är skitsamma. Gåshuden sitter där varje gång.
Iron Maidens "Live after death" som kom samma år är förvisso den oävertäffad som liveskiva under 80-talet men Scorpions dito är en nästan lika bra skiva.
Efter att ha släppt ett antal tämligen förvirrade och mediokra album i början på 80-talet så gjorde Alice Cooper storstilad comback i den hårdare skolan med "Constrictor". Till sin hjälp hade han gitarristen Kane Roberts som såg ut som en Rambokopia koplett med pannband och maskingevärsliknande gitarr.
Jag blev helsåld. Cooper var otroligt tuff och hans rykte som skräckrockmästare på 70-talet föregick honom. Mest känd är väl den här plattan för singeln "He's back (The man behind the mask) som toppade den svenska försäljningslistan. Men jag tycker faktiskt inte att den låten varesig är representativ för skivan som helhet eller för Alice Cooper överhuvudtaget. Det är en dålig låt.
Lyssna hellre då på utmärkta inledningen med "Teenage Frankenstein" eller "Life and the Death of the Party" och givetvis den stenhårda "The World Needs Guts". Utmärkta låtar allihop. Synd bara att skivan idag låter oerhört daterad. Ljudbilden är 80-talsplatt och plastig. Ken Mary påstås spela trummor men det låter mest som om en trummaskin har används.
"Constrictor" gav dock Cooper den skjuts i karriären han så väl behövde och den efterföljande turnén blev en succé. Den finns på video under namnet "The Nightmare Returns" och är späckade med zombierobotar, nekrofili och halshuggningar.
Här får ni "The World Needs Guts" live från just den konsertvideon!
Efter den enorma framgången med "Stay hungry" så bestämde sig Twisted Sister för att följa upp med en betydligt hårdare skiva. "Come out and play" låter betydligt med heavy metal än föregångaren. Scorpions producent Dieter Dierks skulle säkerställa kvalitén och ett uppbåd av kända musiker så som Clarence Clemons (E-Street Band), Billy Joel och Don Dokken kallades in på låten "Be Chrool To Your Scuel" där Dee Snider sjöng duet med Alice Cooper. Första singeln blev "Leader of the pack" som tidigare släpptes av Shangri-Las.
Skivan blev, relativt sett, en flopp.
Jag minns att jag fick skivan i julklapp. Det var det enda jag önskade mig. Omslaget var spektakulärt. På vinylutgåvan kan man öppna brunnslocket och upp kommer Dee Snider iförd läderbadbyxor och huggtandsslipade tänder.
Jag tycker att den här skivan på många sätt är minst lika bra som något av det gruppen tidigare presterat. Låtarna är starka och framför allt produktionen är betydligt bättre än på föregångaren. Däremot är singelsläppet "Leader of the pack" en rätt dålig låt som inte alls passar ihop med helheten. Den här skivans kanske främsta förtjänst att den återintroducerade Alice Cooper för världen och i synnerhet för mig. Men mer om det inom kort.
Iron Maidens skivproduktion mellan åren 1982 och 1988 är helt enastående i hårdrockens historia. Eller vad sägs om ”Number of the beast” (1982), ”Piece of mind” (1983), ”Powerslave” (1984), ”Somewhere in time” (1986) och ”Seventh son of a sventh son” (1988). Bara att räkna upp dessa titlar ger mig som hårdrockare sedan över tjugo år tillbaka behagliga rysningar av välbehag. Och av dessa fem plattor är det just 1984 års ”Powerslave” som ligger mig närmast om hjärtat.
Efter att ha avslutat 1983 års turné låste bandet in sig i Compass point studios tillsammans med dåvarande husproducenten Martin Birch (som tidigare producerat band som Black Sabbath, Rainbow, Deep Purple och Whitesnake) för att spela in en ny platta.
Bandet hade egentligen ingenting kvar att bevisa efter framgångarna med skivorna ”Number of the beast” och ”Piece of mind”. Men den nya plattan skulle ta bandet till höjder som ingen vågade drömma om. På något sätt var det här som det Iron Maiden som jag lärt mig älska definierar sig själva på riktigt. Ljudbilden är perfekt med Neil Murray och Adrian Smiths tvillinggitarrer, Steve Harris galopperande bas och Nick McBrains trumspel som är utsökt. Och Bruce Dickinsons röst har aldrig låtit bättre än här.
Ser man till låtmaterialet så är det bara att konstatera att var och ett av de åtta spåren på skivan är så gott som perfekta hårdrockslåtar. Det finns inga transportsträckor. Det finns inga döda ögonblick. Det finns inga utfyllnader. Plattan är oerhört jämn alltifrån de två inledande ”Aces high” och "2 minutes to midnight” som med åren helt rättmätigt blivit givna i bandets liverepertoar. Instrumentala ”Losfer words (Big ’orra)” höjer bara tempot för att leda oss in i ”Flash of the blade” som är lika slipad i sina riff som klingan som den handlar om. ”The duellists” är en underskattad pärla där Dickinson briljerar med sina vokala insatser.
”I see sixes all the way” sjunger han vidare i kulsprutetakt när vi andfådda kastas in i ”Back in the village” för att sedan vidarebefordras till plattans verkligare höjdare och titelspår ”Powerslave”. Denna nio minuter långa saga om egyptisk forntid är en magnifik uppvisning i taktbyten och ren skär tyngd.
Avslutande mastodonten ”The rime of the ancient mariner” som anspelar på dikten skriven av poeten Samuel Taylor Coleridge (1798-1834) är även den en fantastisk resa i tid och rum där Iron Maiden berättar vad man inte ska göra om en fågel råkar göra sina toalettbehov på dig som Bruce Dickinson förklarade låtens andemening under den efterföljande turnén. Den finns förövrigt utsökt dokumenterad på liveplattan ”Life after death” som även den rekommenderas å det varmaste.
Den här skivan tog Iron Maiden till en helt egen division inom hårdrocken. Från att ha varit stort blev nu bandet enormt. Den storslagna ”The world slavery tour” pågick i nästan två år med 190 spelningar runt hela jordklotet inklusive det då avskärmade östblocket. Scenproduktionen gick helt i linje med Derek Riggs omslag med en mumifierad Eddie på scen och den största ljus- och ljud anläggning som världen skådat.
Iron Maiden har aldrig varit så bra som de var just i detta ögonblick och de lär aldrig bli det igen.
Nyckelspår: Aces high, 2 minutes to midnight, Powerslave, The rime of the ancient mariner
Min första kontakt med Kiss var inte med den klassiska uppsättningen utan med den osminkade sanningen. Videon till ”Heavens on fire” vevades på Bagen om och om igen. Kiss hånglar rätt mycket i videon och smågrabbarna kittlades av insikten om att tjejer kunde vara någonting man kanske kunde göra annat med än bara dra i håret...
Men plattan är betydligt mer än singeln som på många sätt rätade upp gruppens karriär efter demaskeringen. Kiss blev stora igen och musiken var nu helt omstöpt genom föregångaren ”Lick it up” och nu den här skivan till mer 80-talsljudande hårdrock.
En sak är dock oförändrad. Paul Stanleys röst. I mitt tycke en av världens bästa! Det hörs att han verkligen kan sjunga till skillnad från Gene Simmons som mest försöker låta tuff. Pauls kvalité lyser klart och starkt redan på inledande ” I've Had Enough (Into The Fire)” och ”Under the gun” där han ylar ikapp med Mark St Johns gitarr. Fullständigt underbart.
Det finns bara ett singelsläpp från ”Animalize” i form av ”Heavens on fire” men här finns minst två eller tre potentiella singelsläpp till men av någon anledning så blev det inte så. Skivan som helhet blev dock en hit och var Kiss bäst säljande platta sedan ”Alive II” från 1977.
Rockhistorien är förövrigt full med lökiga omskrivningar av sexakter men Gene Simmons tar nog priset på den här plattan när han i låten ”Burn bitch burn” konstaterar att ”I wanna put my log in your fireplace”. Stor komik.
Vi börjar på nollpunkten. Skivan som orsakade hela mitt intresse för hårdrock. ”Stay hungry” är epicentret för hela min skivsamling och därmed en given startpunkt i denna självbiografiska hårdrocksodyssé.
Precis som många andra såg jag Twisted Sister först på Bagen som visades på statstelevisionen. Cia Berg visade musikvideos och en av seriens största succéer blev just Twisted Sisters videos till ”I wanna rock” och ”We’re not gonna take it”.
Jag blev helt såld från första sekunden. Men jag minns också hur jag släpade med mig morsan till skivbutiken för att köpa skivan och hur jag bangade ur när jag såg omslaget med en köttbenstuggande Dee Snider. ”Ska du ha den här?” frågade min ömma moder som inte sa det på ett förebrående sätt utan av ren nyfikenhet. Min mor har alltid varit tolerant när det gäller mitt musiklyssnande.
Till slut köpte jag i alla fall skivan. Om de två låtarna som slog behöver man kanske inte säga så mycket. Resten av skivan är fortfarande en av mina absoluta favoritplattor. Den håller faktiskt än idag både låt- och ljudmässigt. Det är tidlös och trendsättande hårdrock. Dee Snider är en sorgligt bortglömd stor sångare i genren. Lyssna bara på låtar som ”Burn in hell”, titelspåret eller balladen ”The price” (se video nedan).
Efter ”Stay hungry” upptäckte jag även bandets tidigare plattor och efterföljaren ”Come out and play”. Men det är en senare historia.
Nyckelspår: I wanna rock, We’re not gonna take it, Burn in hell, Stay hungry, Horror-Teria (Captain Howdy-Street Justice)
Detta är en blogg som jag skriver för mitt eget höga nöjes skull. En bakåtsträvande nostalgitripp om den hårdrock jag älskat sedan 1984.
Det blir texter om skivor, artister och händelser. Kanske en och annan intervju jag gjort genom åren med en del väldigt tuffa människor. Dessutom tänkte jag lägga upp onda videos från Youtube.
Men framför allt är det ris åt min egen rygg för att göra klart en bok jag jobbat på väldigt länge. Mer om det senare...
---- Om bloggskribenten Jag har skrivit om hårdrock på olika ställen sedan 2002. Uppdragsgivarna har varit Metalcentral.net, Slavestate Magazine och Close-Up Magazine.
Sedan något år koncenterar jag mig mest på det egna projektet Reflektor och arbetar till vardags som webbredaktör.
Det är svårt att förstå vilken betydelse Queensrÿches tredje platta har både för mig och för hårdrockshistorien i sin helhet. Få grupper har lyckats så fullständigt att göra en konceptplatta med en sammanhållen historia så komplett och naturlig. Problemet med sådana här projekt är ju att de alltid har glapp och stora brister i genomförandet. Men inte ”Operation: Mindcrime”.
Inlägg
