Jag hade inte förstått thrash metal innan jag hörde ”Among the living”. Med sina låtar om Stephen King-romaner, seriefigurer och mer socialt medvetna stycken så fastnade jag för den här skivan i samma sekund som jag hörde introt till titelspåret. Omslaget av Don Brautigam och den karakterisktiska loggan som jag snabbt lärde mig rita på allt jag kom åt hade också med saken att göra.
Anthrax finns för alltid i mitt hårdrockshjärta.
Detta är en skiva jag älskat från början. Till skillnad från många andra plattor i hårdrocksgenren så är soundet tidlöst och kunde lika gärna ha varit inspelat idag. Rått och kraftfullt med en utmärkt mellan bas, gitarr och trummor.
Scot Ian är i sitt esse vad gäller riff. Frågan är om han här inte är minst lika bra som generationskompisar som James Hetfield och Kerry King om inte bättre. Lyssna på orgien i ”I am the law” eller ”One world”.
Det finns inte ett enda svagt ögonblick på skivan. Alla spår är klassiker som aldrig kommer att dö. Anthrax sniffar lite på hardcore och Iron Maiden och gör det till sin egen definition av thrash metal.
Och. Det. Är. Så. Bra!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar