Den här gruppen är ingen favoritgrupp. Den här gruppen är min religion. Och jag blev frälst av den här skivan. Eller rättare sagt av ep:n ”Creeping death” som hämtades från den här skivan. Sedan dagen jag hörde låten om farsoterna som drabbade det bibliska Egypten har jag älskat Metallica över allt annat. Det är snart 25 år sedan nu.
Och ”Ride the lightning” är fortfarande en av mina favoritskivor.
Från ”Fight fire with fire” där Metallicas och Slayers musikaliska utvecklingskurva för ett kort ögonblick verkar vara den samma till crescendot i instrumentalstycket ”The Call Of Ktulu” är det skir kärlek här. Och detta trots att en av Metallicas svagaste stunder på 80-talet finns här i form av ”Escape”. Men det är helheten som är det stora.
Och gitarren! Hetfields gitarr som på debuten mest lät som Motörhead på speed har här fått en sådan tyngd att hela Kalifornien måste ha gungat första gången den här plattan spelade högt. Det gjorde förövrigt resten av metalvärlden också. För detta är genombrottet och föraningen om kommande stordåd.
Metallica har nog aldrig låtit så hungriga som här. Och jag sjunger fortfarande med i allsångspartiet i ”Creeping death”.
Die, by my hand!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar