Appropå Dio. En av få gånger jag känt mig lite löjlig var när jag skulle recensera Dios spelning i Västerås 2003. Jag hade på något märkligt sätt fått ett fotopass som gav mig tillträde till fotodiket framför scenen under de första tre låtarna. Så där stod jag med min lilla digitalkamera tillsammans med en gäng fotografer från lokaltidningen och en del musiktidningar.
Fast jag kunde ju inte låta bli heller. Att bokstavligen stå på en armlängds avstånd från Ronnie James Dios fötter är och förblir en av mina coolaste hårdrocksminnen. Och jag ljuger inte när jag säger att hans röst hördes gott och väl över medhörningsmonitorerna på scenen. Att stå så nära denna naturkraft var inget annat än mäktigt...
De fyra bilderna ovan är några av dem jag tog. Och eftersom man inte fick ha blixten på så blev det med andra ord lite suddiga bilder. Men kanske fångar dom stämningen och känslan i det ögonblick de togs.
Min recension från Metalcentral.net (publicerad 2003-07-04)
Ronnie James Dio behöver kanske inte någon närmare presentation. Han är en av få som verkligen förtjänat epitetet "legend". I över 30 år har den lilla mannen med den stora rösten sysslat med hårdrock i band som Elf, Rainbow, Black Sabbath och sist men inte minst (om man får säga så) Dio. Antalet klassiska plattor är nästan fånigt många: "Heaven and hell" (1980 med Black Sabbath), "Holy Diver" (1983) "The last in line" (1984), och min personliga favorit "Dream Evil" (1987). Alla är högkvalitativa hårdrocksklassiker idag. Och även senare utgåvor har sina höjdpunkter om än färre.
En konsert med Dio har med andra ord alla förutsättningar att bli hur bra som helst med tanke på låtskatten. Idag består bandet han drar jorden runt med av Craig Goldy (gitarr), Jimmie Bain (bas), Simon Wright (ex. AC/DC, trummor) och Scott Warren (keyboard). Alltså den kompetenta arbetskraft som anstår en sångare som Dio.
Det är helt utsålt i Västeråshallen. Det betyder 1200 i publiken och stämningen är på topp när Dio gör entré. Scenen pryds av en backdrop föreställandes omslaget till "Holy Diver" och det säger egentligen ganska mycket om vad en konsert med Dio är för många: ren skär nostalgi. I det avseendet gör han ingen besviken. Vi får "Mob rules", "Dream evil" och flera gamla örhängen blandat med senare låtar. Vill man vara elak så kan man säga att det till en början är en småtrevlig tillställning. Men så händer det.
Det hela inleds med just "Holy diver" för att sedan övergå i en makalös version av "Heaven and hell" vidare till "The last in line". Sen fortsätter han i rask takt med "Rainbow in the dark", "We rock" och avslutar med Rainbows klassiker "Man on the silver mountain" och tillhörande allsång. Det går liksom inte att argumentera emot den sviten.
Och med denna lektion i modern hårdrockshistoria förlåter man honom för att han låter Simon Wright göra ett fullständigt onödigt trumsolo tre låtar in i spelningen. Det är den andra halvan av konserten som räddar Dio och hans tappra mannar, och är egentligen det jag grundar mitt betyg på. Visst är det nostalgi, visst är det lite gubbigt då och då och visst känns allt viftande med pek- och lillfingret både från sångaren själv och publiken lite väl klichéartat. Men vafan, det är ju Dio! Och dessutom, att efter tre decennier i hårdrockens tjänst fortfarande ha en sådan röst som Dio har är bara det beundransvärt. Han är i sanning det han heter på den fronten: gud!
Ronnie James Dio behöver kanske inte någon närmare presentation. Han är en av få som verkligen förtjänat epitetet "legend". I över 30 år har den lilla mannen med den stora rösten sysslat med hårdrock i band som Elf, Rainbow, Black Sabbath och sist men inte minst (om man får säga så) Dio. Antalet klassiska plattor är nästan fånigt många: "Heaven and hell" (1980 med Black Sabbath), "Holy Diver" (1983) "The last in line" (1984), och min personliga favorit "Dream Evil" (1987). Alla är högkvalitativa hårdrocksklassiker idag. Och även senare utgåvor har sina höjdpunkter om än färre.
En konsert med Dio har med andra ord alla förutsättningar att bli hur bra som helst med tanke på låtskatten. Idag består bandet han drar jorden runt med av Craig Goldy (gitarr), Jimmie Bain (bas), Simon Wright (ex. AC/DC, trummor) och Scott Warren (keyboard). Alltså den kompetenta arbetskraft som anstår en sångare som Dio.
Det är helt utsålt i Västeråshallen. Det betyder 1200 i publiken och stämningen är på topp när Dio gör entré. Scenen pryds av en backdrop föreställandes omslaget till "Holy Diver" och det säger egentligen ganska mycket om vad en konsert med Dio är för många: ren skär nostalgi. I det avseendet gör han ingen besviken. Vi får "Mob rules", "Dream evil" och flera gamla örhängen blandat med senare låtar. Vill man vara elak så kan man säga att det till en början är en småtrevlig tillställning. Men så händer det.
Det hela inleds med just "Holy diver" för att sedan övergå i en makalös version av "Heaven and hell" vidare till "The last in line". Sen fortsätter han i rask takt med "Rainbow in the dark", "We rock" och avslutar med Rainbows klassiker "Man on the silver mountain" och tillhörande allsång. Det går liksom inte att argumentera emot den sviten.
Och med denna lektion i modern hårdrockshistoria förlåter man honom för att han låter Simon Wright göra ett fullständigt onödigt trumsolo tre låtar in i spelningen. Det är den andra halvan av konserten som räddar Dio och hans tappra mannar, och är egentligen det jag grundar mitt betyg på. Visst är det nostalgi, visst är det lite gubbigt då och då och visst känns allt viftande med pek- och lillfingret både från sångaren själv och publiken lite väl klichéartat. Men vafan, det är ju Dio! Och dessutom, att efter tre decennier i hårdrockens tjänst fortfarande ha en sådan röst som Dio har är bara det beundransvärt. Han är i sanning det han heter på den fronten: gud!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar