I skivhyllan: Dio - The last in line (1984)

”The last in line” var Dios andra soloskiva efter ”Holy diver” som kom året innan. Egentligen är det mer av samma recept som debuten bygger på men med mer av allt. Ljudet på skivan är varmt, organiskt och storslaget. Riffen sitter gjutna i stål och över musiken svävar Dios röst.

Ronnie James Dio kommer alltid att förbli den störste hårdrockssångaren någonsin i min bok. Han må vara liten till växten men rösten! Vilken röst! Jag vet inte hur jag ska beskriva den. Som en naturkraft kanske. Kraftfull och skoningslös. Den verkar ändlös och vill aldrig ta slut.

Jag får fortfarande gåshud när Dio sjunger:

We're all born upon the cross
The throw before the toss
You can release yourself
But the only way is down

Som textförfattare är han nästan lika oöverträffad som sångare. Det är alltid stor mystik och magi inblandad och mörkret är alltid närvarande men ljuset är alltid lite närmare än mörkret.

Titelspåret är en själklar höjdpunkt men även öppningen med ”We rock” funkar väl som pulshöjare. ”One night in the city” är en slugger som kanske inte verkar vara märkvärdig i början men som växer efter ett par lyssningar. ”Evil eyes” och ”Egypt (the chains are on)” är två klassiska Dio-låtar som alltid kommer att kännas odödliga.

Den här skivan tillsammans med ”Dream evil” är min favorit med Dio. Jag vet inte någon hårdrockssångare som så genomgående har hållit så hög kvalité i allt han gjort. Det finns nästan inga snedsteg eller misstag i katalogen oavsett vilken gruppering han har varit sångare i. Och det är det som gör honom unik.