I skivhyllan: Dio - Dream evil (1987)

Ronnie James Dio är en portalfigur i den moderna hårdrocken. Allt sedan debutåren i band som Elf, Rainbow, Black Sabbath och slutligen i det egna bandet Dio har den lille mannen med den stora rösten förnöjt konnässörer av ädel metal. Få artister om än någon har ett så gediget arkiv att visa upp som honom även om senare års utgåvor aldrig riktigt uppnått de tidigare plattornas magi. Och det är om en av dess tidigare plattor denna recension ska komma att handla.

1987 stod gruppen Dio på sin absoluta topp både musikaliskt och framgångsmässigt. Med de tre tidigare albumen ”Holy Diver” ”Last in Line” och ”Sacred Heart” hade Ronnie James Dio på allvar etablerat sig som soloartist. Arvet från Rainbow och Black Sabbath kunde nu läggas till handlingarna. Bandet som vid denna tidpunkt Föruton Dio själv bestod av Vinnie Appice på trummor, Jimmy Bain på bas, Claude Schnell på keyboard och Craig Goldie på gitarr gick in i studion för att fästa vad som skulle bli ”Dream Evil”, en av de absolut bästa hårdrocksskivor som någonsin gjorts. I alla fall om ni frågar mig.

Detta är dock inte den allmänna uppfattningen om ”Dream evil” har jag förstått. De flesta tycker att ljudet är torrt och platt och att Craig Goldies gitarrspel är trist. Men här har belackarna fel. I en tid där glam och sleeze tagit över nästan all hårdrock och alltmer likande pop så utgör ”Dream evil” lite av en motvikt. Dio kunde mycket väl ha gått samma väg. Han var på god väg några gånger på de tidigare soloplattorna. Men den här skivan är ett steg tillbaka i mina ögon. Detta menat i den allra positivaste bemärkelsen. Dio återvänder här till sitt arv från Black Sabbath och Rainbow med melodi- och riffdriven rock.

“We are the innocent we are the damned
We were caught in the middle of the madness hunted by the lion and the lamb”

Det är en jämnstark skiva utan dåliga låtar egentligen. Det är en måttstock för vad hårdrock egentligen är. Man kan urskilja ett par tydliga teman på de texter som återfinns på plattan. Det handlar om brutna löften (”Nightpeople”), verklighet och fantasi (”Dream Evil”) och utanförskap (”All the fools sailed away”). Den sistnämnda låten är värd ett extra omnämnande. För detta kan vara en av Dios absolut största stunder både som låtskrivare och sångare. Med sitt episka anslag och sitt storslagna berättande om hur vi alla ska segla mot solnedgången bort från den här världen får den mig att nästa bli tårögd. Det är ett stycke musik som på många sätt sammanfattar var hårdrock egentligen handlar om. Att drömma sig bort till en annan värld. Vi mot dem. Utanförskap. Stora känslor.

Dessutom ska man aldrig underskatta betydelsen av ett snyggt skivomslag. Sällan har väl omslagskonsten utnyttjats så väl som av Steve Huston som illustrerat ”Dream evil”. På bilden ser man en liten flicka ligga och sova. Runt om och under hennes säng ser vi monster och oknytt och utanför fönstret står Dios återkommande maskot, demonen, och tittar in. Det är en hotfull stämning men ändå fridfull på något sätt. Bilden representerar väl innehållet i musiken.

Efter ”Dream evil” har Dios karriär fortsatt. Han har dock aldrig lyckats överträffa den musik som han gjorde fram till denna skiva. Med det inte sagt att det som kom efter var direkt dåligt. Tvärt om. Så sent som 2004 släpptes ”Master of the moon” som var en positiv överraskning Nu som då är Dios musik fylld av fantasier och berättelser om regnbågar, troll och annat som hör sagans värld till. Detta är ett sorgligt bortglömt verktyg för hårdrocksband av idag som vill berätta någonting om verkligheten. Det är tur för oss att vi fortfarande har människor som Ronnie James Dio.