I skivhyllan: Mötley Crüe - Theatre of pain (1985)
Vad får ett band att gå från att vara världens farligaste och mest sataniska till att bli ett gäng mesiga trasvestiter?
Knark? För mycket pengar?
Kanske en kombination av båda. Jag upptäckte Mötley Crüe som de allra flesta i och med jättehiten ”Home sweet home”. Denna pianoballad som jag än idag faktiskt håller som en av de bättre hårdrocksballaderna genom tiderna. I övrigt så finns det bara ett par spår att glädjas åt på den här skivan. ”Louder than hell” är rätt cool. ”Keep your eye on the money” funkar och ”Tonight (we need a lover) är helt okej. Men resten.
Man tar sig för pannan vilken löjligt ofokuserad och uddlös smörja det här är. Och det är så märkligt eftersom föregångaren ”Shout at the devil” (mer om den snart) är raka motsatsen. Då var Mötley Crüe ett farligt band. När man ser Vince Neil med läppstift och rosa tights på skivomslaget blir man bara beklämd. Precis som man blir när man hör de flesta av låtarna på skivan.
Detta är en blogg som jag skriver för mitt eget höga nöjes skull. En bakåtsträvande nostalgitripp om den hårdrock jag älskat sedan 1984.
Det blir texter om skivor, artister och händelser. Kanske en och annan intervju jag gjort genom åren med en del väldigt tuffa människor. Dessutom tänkte jag lägga upp onda videos från Youtube.
Men framför allt är det ris åt min egen rygg för att göra klart en bok jag jobbat på väldigt länge. Mer om det senare...
---- Om bloggskribenten Jag har skrivit om hårdrock på olika ställen sedan 2002. Uppdragsgivarna har varit Metalcentral.net, Slavestate Magazine och Close-Up Magazine.
Sedan något år koncenterar jag mig mest på det egna projektet Reflektor och arbetar till vardags som webbredaktör.
1 kommentar:
Schysst blogg!! Kolla in min på adressen www.brm.nu, klicka på "bloggen", där bjuds det också på hårdrock i alla dess former.
Skicka en kommentar