I skivhyllan: Mötley Crüe - Theatre of pain (1985)

Vad får ett band att gå från att vara världens farligaste och mest sataniska till att bli ett gäng mesiga trasvestiter?

Knark?
För mycket pengar?

Kanske en kombination av båda. Jag upptäckte Mötley Crüe som de allra flesta i och med jättehiten ”Home sweet home”. Denna pianoballad som jag än idag faktiskt håller som en av de bättre hårdrocksballaderna genom tiderna. I övrigt så finns det bara ett par spår att glädjas åt på den här skivan. ”Louder than hell” är rätt cool. ”Keep your eye on the money” funkar och ”Tonight (we need a lover) är helt okej. Men resten.

Man tar sig för pannan vilken löjligt ofokuserad och uddlös smörja det här är. Och det är så märkligt eftersom föregångaren ”Shout at the devil” (mer om den snart) är raka motsatsen. Då var Mötley Crüe ett farligt band. När man ser Vince Neil med läppstift och rosa tights på skivomslaget blir man bara beklämd. Precis som man blir när man hör de flesta av låtarna på skivan.