Om man bortser från det fullständigt gräsliga omslaget så är detta en I alla avseende bättre skiva än föregångaren “Constrictor” som var Coopers återkomst. Det är genomgående starkare låtar som har betydligt högre kvalité än föregångaren. Kanske beror det på att bandet fått spela ihop sig på turnén året innan.
Inledande ”Freedom” är ett allsångsnummer av klassiskt 80-talssnittt som knappast gjorde någon besviken. ”Lock me up”, ”Give the radio back”, ”Step on you” och Not that kind of love” är inte riktigt lika starka men det är lätt att glömma när skivans andra hälft tar sin början.
”Prince of darkness” inleder och är en tämligen mörk sak som avhandlar, ja just det, mörkrets furste. ”Time to kill” är soundtracket för alla uttråkade ungdomar och går i samma anda som Coopers tidigare låtar på ämnet som ”I'm eighteen” och ”Schools out”.
Den avslutande trilogin med ”Chop, chop, chop”, ”Gail” och ”Roses on white lace” (se video nedan) kan ses som en sammanhållen historia om en seriemördare som slutligen smyger in till en kvinna vid namn Gail och mördar henne i sömnen. Och ja det är faktiskt lika bra som det låter. Här hittar Cooper äntligen tillbaka till det som gjorde honom så stor på 70-talet fast i en uppdaterad musikalisk skrud. Stämning är den ur en skräckfilm av Wes Craven eller John Carpenter. Ståpäls hela vägen.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar