Min första kontakt med bandet var nog egentligen en t-shirt. De hårdaste killarna i skolan hade tröjor med Slayer på.
Min första musikaliska upplevelse med bandet fick jag i Rockbox i samband med skivsläppet då Fontander intervjuade sångaren och bassisten Tom Araya. Jag minns inte vad dom pratade om jag minns bara introt till titelspåret med sin släpande melodislinga och långsamt accelererande tempo som sedan utmynnar i fullständigt kaos.
Jag minns att jag tyckte att det lät så ont så ont. Det gör jag fortfarande.
När jag såg Slayer för några år sedan så projicerade bandet vita lysande kors som steg upp över scenen under introts första minut och när trummorna började så vändes korsen uppochner.
Jag har aldrig varit så nära att börja gråta av lycka på en konsert.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar