Det här är skivan som på många sätt avslutar hela mitt hårdrocksåttiotal även fast den kom 1991. Den var mer än något annat den skiva som satte punkt för hela hårdrockens stora årtionde. Efter denna kom grungen och den musik jag älskade lade sig i djup dvala i många år framöver.
Metallicas svarta skiva visar ett band som utvecklats på alla fronter. Låtmässigt, produktionsmässig och attitydmässigt.
Steget från den karga ljudbilden på föregångaren ”…and justice for all” till det slipade och organiskt tunga ljud vi här hör tog bandet med hjälp av producenten Bob Rock. Den dynamik han fått fram på skivan är än idag hållbar.
Låtmässigt tar Metallica ett litet steg snett framåt. Mycket av thrashen skals bort men grundelementet finns fortfarande där. Metallica visade vad genren var kapabel till.
Låtmässigt är det nog inte så mycket att säga. Det finns inga svaga låtar. Inte en enda. Jag vill dock lyfta fram bortglömda favoriter som ”Don’t tread on me” och blytunga pjäsen ”The god that failed”. Särskilt den sistnämnda är en personlig favorit i hela Metallicas låtkatalog.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar