Egentligen har jag aldrig förstått varför Dave Mustaine försökt mäta sig med sitt forna band Metallica. Han gjorde ju så bra musik på den här och de tre efterföljande plattorna. Trendsättare och nu mer betraktade som thrashklassiker.
Vad mer kan man begära?
På den här skivan visar Mustaine upp sig själv som den fantomgitarrist han verkligen är. Hantverket är prickfritt. Från pilsnabba solon till blytunga thrashriff som än idag måste klassas som prototyper för kommande generationers thrash metal.
I vanlig ordning har jag lite problem med Dave Mustaines sångröst som är lite i klenaste och gnälligaste laget men det kompenseras av låtmaterialet i stort. Titelspårets vanvettiga thrashattack tvingar mig fortfarande ner på knä och jag dyrkar spår som ”Devil’s island” och ”Black Friday”.
Och omslaget är så mycket thrash metal att man storknar!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar