måndag 16 februari 2009

John Norum – Den siste gitarrhjälten?

Inför John Norums släpp av soloskivan "Optimus" ringde jag upp honom hemma i Los Angeles för att prata om skivan, Europe och om hans syn på gitarristens roll i dagens hårdrock. Jag hade under många år saknat riktiga gitarrhjältar och nu hade jag tillfälle att prata med en av de verkligt stora av dem direkt.

Norum var oerhört trevlig och tillmötesgående och intervjun övergick ganska snart i ett samtal om kärleken till hårdrock och gitarrsolon.

Intervjun publicerades för första gången på Metalcentral.net den 22 april 2005.

---

För mig har John Norum alltid varit den modige mannen som hoppade
av Europe i protest mot att bandet tog en musikalisk riktning som
flörtade mer med popmusik än den svettiga 70-talsrock som var
Europes huvudsakliga influenser på de första plattorna.
Så istället för att acceptera detta och åka med på framgångståget steg
John Norum åt sidan för att starta en solokarriär.
En karriär som i sig är en framgångshistoria. Han har inte bara släppt
en lång rad bra soloalster utan också arbetat med legendariska namn
som Glenn Hughes och Dokken. Det är inte illa pinkat av en grabb från
Optimusvägen i Upplands-Väsby utanför Stockholm.

Det är en pratglad John Norum som svarar på andra sidan jordklotet
när jag ringer upp, vilket kan förklaras av att han inte pratat svenska
på nästan en månad efter hemkomsten från Europes nyligen
avverkade Japanturné. En turné som för övrigt förevigats på band och
som skall resultera i en liveskiva så småningom.
Men nu är John hemma för en tids ledighet och för att umgås med
familjen som idag består av frun och tillika gitarristen Michelle Meldrum
samt deras fyra månader gamla son. Det har ibland varit svårt,
erkänner John, att vara hemifrån under så lång tid när man nyss har
blivit pappa för första gången.
- Det är ju kämpigt när man har varit borta från lillgrabben med
turnerandet och så. Men alla i bandet har ju gått igenom det för alla
har ju barn, så jag kan fråga dem om råd. Men det känns rätt hårt som
nu när jag har varit borta från honom två veckor i sträck.
Men man får dra ett par bira så går det över, säger John med ett skratt.
Speciellt när man känner den där oron i magen så att det gör ont.
Och jag brukar oroa mig för att han inte ska känna igen mig när jag
kommer hem och att jag ska vara en främling och får börja om från
början igen.

Gitarristens återkomst
John Norum får nog anses vara en av få kvarvarande äkta svenska
gitarrhjältar. Tillsammans med Yngwie Malmteen så har vi inte många
sådana kvar inom hårdrocken idag. Frågan är om det finns så många
gitarrhjältar kvar överhuvudtaget. Men John är hur som helst en av
dessa ur det gamla gardet och han har ingenting emot att bli kallad för
gitarrhjälte.
- Det är alltid kul och det uppskattar jag jättemycket.
På något sätt är det ju det jag jobbar för, kanske inte att bli gitarrhjälte
men för att bli omtyckt för det jag gör som gitarrist.
För mig har det aldrig betytt så mycket att ligga högt upp på listor, få
guldskivor och bli nominerad till olika priser. Men jag uppskattar mer
när folk säger att jag gjort någonting bra som musiker.
Speciellt när andra musiker säger det.
Ibland kan jag sakna gitarren i dagens hårdrock.
Vad hände med de bra gitarrsolona egentligen?
- Ja det är ju dåligt med det alltså. Det är ju fortfarande de gamla
hjältarna som håller och gör det på riktigt. Det har ju inte kommit
någon ny direkt som man tycker är bra direkt. Så det är ju de gamla
gubbarna som jag fortfarande tycker är bra. Sen var det ju så att när
grungen kom så försvann ju allt det där. Då betydde ju inte solon så
mycket. Men för mig betyder det mycket för man kan göra så otroligt
mycket med ett gitarrsolo eftersom det är ett så känslomässigt
instrument. Man kan bända tonerna på ett helt annat sätt än med något
annat instrument som till exempel en keyboard.
Om man har någonting att säga som gitarrist så tycker jag att man ska
göra det med ett solo. Men gör du det bara för att imponera på folk då
kan i alla fall jag vara utan det.
Det ska ha ett musikaliskt värde tycker jag.
När du skriver musik vad är det som kommer först, solot eller riffet?
- Jag brukar mest sitta hemma och spela in saker på band.
Jag riffar i flera månader och ibland i flera år känns det som.
Och efter ett par månader så brukar jag lyssna tillbaka på vad jag har
spelat in och pussla ihop de bitar jag har. Man har kanske ett riff som
passar ihop med ett annat riff. Men ibland så kommer ju en hel låt helt
av sig själv rakt av också. Ibland tar det inte längre än en kvart eller
tjugo minuter.

Den optimala ljudupplevelsen
Detta resonemang för oss in på det senaste soloäventyret för
John Norum. På Johns födelsedag den 23 februari så släpptes hans
sjätte album i eget namn. Det är en skiva som rent musikaliskt är ett
syskon till Europes senaste platta ”Start From The Dark”.
Många av låtarna som John har skrivit de senaste åren använde han till
just den skivan. De som blev över plus ett par andra låtar hamnade
sedan på ”Optimus”.
- Vissa låtar var redan klara fast i akustiska versioner och andra var
bara riff som jag pusslade ihop. De här låtarna är ju skrivna under
samma period som vi skrev låtarna till Europes ”Start From The Dark”
så de går i typ samma genre kan man säga och de har samma typ av
stil. Vissa av låtarna som hamnade på ”Start From The Dark” var
egentligen menade att vara med på soloplattan.
Men så blev den här återföreningsgrejen aktuell och då ville jag gärna
spela upp det material jag hade för de andra och de diggade vissa
låtar och de plockade ut sex eller sju av de riff jag hade.
Och det som blev över tog jag till min soloplatta.
- Men det betyder ju inte att det är sämre låtar eller så utan bara att
de inte passade till just Europe utan var lite för tungt för just det
ändamålet. Jag tycker i och för sig aldrig att det kan bli för tungt.
Därför är det bra att ha den här sologrejen på sidan om eftersom att
det kan bli lite frustrerande ibland när man måste följa ett bands
majoritetsbeslut om saker man egentligen inte vill göra.
Var det just den där beslutsprocessen i bandet som fick dig att hoppa
av Europe på 80-talet?
- Ja det var en av orsakerna. Jag gillade dessutom inte den väg vi gick
musikaliskt heller. Vi började som ett rockband och blev sen mer
amerikaniserat, det blev mer keyboard och låtarna blev lite smörigare.
Dessutom blev hela vår image lite för mycket bubbelgum.
Det var ingenting som jag tyckte var något kul. Plus en massa andra
små problem.

Bandet har en betydligt mer avslappnad inställning till framtiden än förr
om man ska tro John. De har en överenskommelse att fortsätta
tillsammans så länge de tycker att det är roligt. Att låta det gå så långt
som det gjorde i mitten på 1980-talet när John hoppade av kommer de
inte att låta det gå den här gången. Vill någon lägga ner kommer hela
bandet att göra det. Men utrymme för till exempel egna solospelningar
för John är inte aktuellt. De andra i bandet har satt en tydlig gräns för
vad som är okej att göra och inte, enligt John som ändå verkar ta
förhållningsreglerna med ro.
- Jag vet inte, kanske blir det några solospelningar.
Men jag vet inte heller hur resten av bandet ser på det där.
Jag tror faktiskt inte att de skulle bli så glada över det om jag ska vara
helt ärlig. Jag har märkt lite på deras reaktioner när ämnet tagits upp
att intervjuer och så där är okej men nu när jag är med i bandet så är
det ingen bra idé att åka ut på soloturné för då kan det uppstå sprickor
och så och folk kan börja snacka eftersom jag redan har lämnat bandet en gång.
Så jag ligger lågt, säger John med ett skratt som får det att verka som att han accepterar situationen.
Låt oss tala lite mer om soloskivan då. Kan du förklara titeln på skivan.
Den är ganska kaxig om man tänker på att ordet ”optimus” kan
översättas till den optimala upplevelsen.
- Den har flera förklaringar. Dels är det en liten koppling till
Upplands-Väsby eftersom det finns en väg där som heter just
Optimusvägen och det var den jag växte upp på. Dessutom var det en
av låtarna som hamnade på plattan så jag tyckte att det passade som
titel.
- Plattan är ju optimal i mina ögon även om jag hade önskat att den
varit lite längre. Men det beror på att så pass mycket av det jag skrivit
hamnade hos Europe. Från början hade jag planerat in tolv låtar och
nu blev det tio. Men det var så mycket stress under den tiden eftersom
jag höll på att mixa den här plattan samtidigt som Europe rullade på så
jag hade inte mycket tid på mig att skriva mer material till ”Optimus”.
Men samtidigt har jag fått positiva reaktioner på att den inte är så lång
eftersom många tycker att skivor är alldeles för långa idag.
Men den här skivan kan man nog känna att man vill lyssna på igen för
att man inte har tröttnat på den.
- Det får plats många stilar på den. Det är lite metal, lite ballader och
lite bluesigare saker som jag blandat ihop. Jag gillar inte att bara hålla
mig till en grej. Jag själv kan bli rätt trött på att lyssna på en renodlad
metalplatta från början till slut. Det måste hända någonting nytt hela
tiden.
Dessutom sköter du sången på hela plattan den här gången utan hjälp
från andra. Hur kommer det sig?
- Jag känner att rösten har blivit mycket starkare med åren.
Den har mycket mer volym och drag i sig nu än för fem eller tio år
sedan. Det känns lite mer personligt också att göra sången på låtarna
själv också. För ibland när man har haft någon som kommit in och
sjungit det man har skrivit så blir det så opersonligt.
Jag får en känsla av de läser från ett textblad och mest undrar när de
är klara och när de får betalt. Det kan vara så ibland tyvärr när man
hyr in sångare som jag tidigare gjort.
- På den första plattan ”Total Control” (1987) så sjöng jag nästan allt
men hade hjälp av Göran Edman på några spår.
På den andra ”Face The Truth” (1992) så hade jag Glenn Hughes på
sång och han var så jävla grym så då tänkte jag att det inte var någon
idé att ens försöka. Men nu känns det väldigt bra och självförtroendet
har blivit bättre. Det känns som om min röst har vuxit och jag tycker
att det skulle vara synd om jag inte gjorde all sång själv helt enkelt.
Så ger det helheten ett mer djup och personlig prägel eftersom det inte
bara är med hjälp av gitarren som man kan uttrycka sig utan kan göra
det med allt och hela tiden.

2005 – mest Europe
Trots att soloskivan nyss är släppt och att Johns egen familj nyligen
utökats med en son så blir det mest Europe som gäller under 2005.
Framtiden för bandet som återförenades 2003 och som gjorde en
bejublad spelning på förra årets Sweden Rock Festival är synnerligen
fullspäckad visar det sig. Året kommer att präglas av turnerande i
Europa, USA och andra ställen i världen. Och framåt årets slut,
avslöjar John, så är det meningen att de ska gå in i studion igen för att
spela in en uppföljare till ”Start From The Dark”.
- Vi påbörjar en världsturné i Europa den 8 mars i Italien.
Den fortsätter sedan genom ett par europeiska länder vidare till
Ryssland. Vi håller också på att försöka få ihop en tur i USA under april
månad på The House Of Blues runt om i staterna.
Sen är det meningen att vi ska spela på så många festivaler vi bara
kan i sommar och dessförinnan släppa en DVD med en spelning från
Hammersmith Odeon som vi spelade in under förra årets Europasväng.
Sen ska ju liveplattan som spelades in i Japan nu i vintras ut till slutet
av året och ungefär där eller i början av 2006 är det meningen att vi
ska gå in i studion igen och spela in en ny platta med Europe. Vi skriver
så mycket vi bara orkar till den just nu. Så vi kör på. Så länge det är
kul är det värt att göra det.
Det är mycket roligare nu än på 80-talet. Nu lirar vi mer den stil som
jag föredrar så det känns lite roligare, avslutar John Norum.

1 kommentar:

Kalm sa...

Ja det kan ju tänkas men är kanske inte så troligt med tanke på PSLs halv-pretto blogg/sida.

Personligen tycker jag Hammerfall är otroligt klyschiga men det är bara min åsikt.

 

Get this and more blogger templates free at "Free Blogger Help"