söndag 15 februari 2009

Europe


Under Europes stora turné i samband med andra släppet "Secret society" efter återföreningen så fick jag tillfälle att intervjua Ian och Mic på plats i Västeråshallen. Det var ett av mina största ögonblick som hårdrocksskribent och för den delen som hårdockare överhuvudtaget. Och jag insåg att det var lika bra att vara helt ärlig om mn relation till bandet. Något som visade sig vara ett smart drag. 

Intervjun publicerades första gången på Metalcentral.net 29 januari 2007. 
---
Sommaren 1986. ”The Final Countdown” släpps. Och det är också 20 år sedan en kille i 14-årsåldern satte sin bergssprängare på timer för att kunna vakna varje sommarmorgon till det mäktiga och nu mer klassiska introt till plattans titelspår. Först mullret med nedräkningen, sedan Mic Michaelis berömda keyboardfanfar och så brakade det hela loss i en kanonad levererad av Ian Haugland. Varje morgon. Hela sommaren. Och 14-åringen var jag.

November 2006. Jag sitter i en gymnastikhall som är en del bakom den stora Västeråshallen där det vanligtvis spelas basket och handboll. Men ikväll spelar EUROPE inför 2500 personer som alla på något sätt kommit för att återuppleva sommaren 1986 och kanske somrarna innan den. Framför mig vid ett av långborden där crew och band just intagit kvällsmaten efter soundcheck sitter Mic och Ian. Jag har just berättat anekdoten ovan och de ler mot mig. Fast inte på ett elakt sätt utan snarare på ett stolt och igenkännande sätt. För alla runt det här bordet har haft sina musikidoler som man på ett eller annat sätt dyrkat förutsättningslöst.
- Man kan ju bara se på sig själv hur man var när man var i den åldern och hur man lyssnade på musik. Det har ju varit liknande grejer och man har ju haft sina idoler som man dyrkat. Om jag går till mig själv så vet jag ju hur det kan vara, konstaterar Mic.
- Det är ju rätt freakat, fortsätter Ian, när man var 13-14 år gammal när man lyssnade på THIN LIZZY och RAINBOW och hur man stod backstage och väntade på att få autografer och nu får man uppleva samma sak själv när folk kommer fram och säger att de började spela för att de lyssnat på EUROPE.
- Det är ju en generationsfråga också, filosoferar Mic vidare. När vi växte upp så var det LED ZEPPELIN och SWEET som många diggade. Och nu när vi har varit ute och spelat så har man stött på folk som spelat i dessa band och som nu lagt ner men som har med sig sina ungar som har oss som idoler. Så det blir någon sorts rundgång.
- Det är en hel del cirklar som sluts märker man. Min första konsert var med RAINBOW med Ronnie James Dio på sång 1976. De var som ouppnåeliga gudar. Tio år senare 1986 när vi spelade i Japan så träffade vi Dio på en rockklubb i Tokyo så där satt jag och snackade med honom i säkert två timmar. Då fick man nypa sig i armen för att fatta att man verkligen satt och pratade med någon man dyrkade för tio år sedan, berättar Ian.

Hur ser den typiske EUROPE-lyssnaren ut idag tror ni?
- Det finns nog de som hängt kvar sedan förr men det är mycket nya fans också märker vi. Och yngre fans dessutom, konstaterar Mic.
Ian har gjort samma observation.
- De jag såg igår på Hovet som stod längst fram var ju 15-17 åringar. Jag blev nog lite förvånad för jag hade nog förväntat mig en lite äldre publik. Så det verkar som om en ny generation har hittat EUROPE.

Andra drivkrafter
Det är nu sex år sedan den berömda millenniespelningen i Stockholm och bollen har sedan dess bara fortsatt att rulla allt snabbare. Vad är det under de här åren som fått er att fortsätta som band? Vad är det som får er att hålla ihop?
- Jag tror att det beror på att vi kommer från samma förortsområden norr om Stockholm och vi har känt varandra hur länge som helst, säger Mic. Efter splittringen så har vi hållit kontakten hela tiden men vi vill testa nya grejer helt enkelt. Men vi sa faktiskt aldrig att vi skulle lägga EUROPE på hyllan för evigt. Och efter ett tag tror jag att alla började känna att det började bli dags att göra någonting tillsammans. Det var ju jävligt kul att spela det där nyåret. Men vi sa det att gör vi det här så ska det inte bara vara en återföreningsturné, en samlingsplatta och sen hej då. Utan vi sa att ska vi göra det så kör vi full fart framåt. För alltid. In i väggen...
- Sen var det väl så också att somliga hade solokarriärer, andra spelade med andra band, säger Ian. Men så insåg vi nog allihop det unika vi hade i att ha spelat i ett rockband som funkar och har en kemi. Jag slås ofta av insikten att ”fan vilken grej vi har här” liksom. Det enda sättet tror jag är att ta ett break ifrån varandra. Alla band är som små samhällen tror jag. Alla medlemmar har sina outtalade positioner. Det finns någon sorts hierarki i bandet fast inte på ett negativt sätt kanske.
- Var och en har sin plats i bandet som har sina områden att fixa med, fyller Mic i.

Har den här hierarkin ändrats på något sätt sedan sist?
- Inte direkt egentligen. Det som har hänt är väl att alla har blivit lite äldre och mer vidsynta. De flesta i alla fall, skrattar Ian. Men på det stora hela är det samma band och struktur som förr.

Har ni samma drivkrafter som musiker nu som för tjugo år sedan?
- I början tror jag att det handlade mycket om att vi ville bli rockstjärnor, erkänner Mic. Men allt eftersom det gått bättre och bättre så blir ju drivkraften att göra bättre och bättre plattor. Man vill hela tiden göra någonting ännu bättre. Sen vill man ju lyckas underhålla en publik också. Jag vet inte om det är så mycket mer som är drivkraften faktiskt. Förut var det ju brudar.
- Brudar bärs och billiga...ja. Långa trumsolon...skrattar Ian.

Men nu har ni fått ut ”Secret Society”. Hur känns den i jämförelse med ”Start from the Dark”?
- Vi är jättenöjda och jävligt stolta över den. Om man jämför perioderna då de spelades in med varandra så var magkänslan mycket bättre den här gången, säger Mic och fortsätter. Visst kändes det bra med den förra skivan också men den här gången kändes det ännu bättre. Kanske för att vi jobbade och slet med den som fan alltså.
Ian konstaterar att turnerandet spelat en viss roll.
- Vi var betydligt mer samspelta inför den här plattan. Det har naturligtvis att göra med den långa turné vi gjorde på förra skivan. Det gjorde att vi blev mer fokuserade den här gången. Jag tycker att man hör det på skivan att vi är mer ett band den här gången. Förra plattan bestod ju av låtidéer som Joey hade och Norum hade och som Mic hade med sig. Så det kändes lite mer som lösryckta delar. ”Secret Society” har mer av en röd tråd i sig och är mer ett resultat av ett arbete bandet gjort tillsammans. Den är betydligt jämnare tycker jag.

Återetablering
Turnén som bandet inledde med ett stort antal spelningar i Sverige under hösten kommer att ta EUROPE runt jorden både en och två gånger. Det är fascinerande att höra hur Ian och Mic börjar rada upp turnéns olika faser. Det är en världsturné som tar dem till USA, Japan, runt Europa och så undersöker de möjligheten att åka till Sydamerika. Man förstår att EUROPE fortfarande är ett band i världsklass i popularitet mätt. För handen på hjärtat hur många svenska band kan sitta och filosofera om var de vill åka och nästan vara säkra på att det blir så? Men trodde bandet att intresset verkligen skulle vara så stort som det ändå har visat sig vara?
- Vi hade nog räknat med ett lite mindre intresse faktiskt, säger Mic. Men vi tänkte nog så här med den här turnén som vi nu gör i Skandinavien att vi kör på lite fler ställen än sist. Då gjorde vi bara fem spelningar i Sverige. Nu gör vi tio elva stycken. Och vi har dessutom valt att spela på lite mindre ställen men det funkar skitbra ändå.
Ian berättar vidare.
- Under förra turnén så träffade vi en massa folk som tyckte att vi borde komma till fler ställen och spela, säger Ian. Det finns folk som vill se oss men som inte kan ta sig till de större städerna. Så vi valde att ta en större sväng denna gång, kanske för att återetablera EUROPE igen. Det här är ju den mest omfattande turnén i landet vi gör sedan 1986.

Vilken är den stora skillnaden när det gäller turnerandet nu om man jämför med hur det var för 20 år sedan?
- Framför allt planeringen, svarar Ian direkt. Vi vet var vi kommer att vara om tre månader. På den tiden var det mer dag för dag kändes det som. Vi hade inte så bra koll på affärerna då. Nu vet vi att vi måste vara med mer i alla led för att de bästa besluten ska tas. Och nu inser man ju hur lyckligt lottad man är att man fortfarande tjugo år senare kan åka omkring och spela. När allting exploderade på 80-talet så fattade man inte riktigt vad det var man höll på med. Vi har en helt annan ödmjukhet inför det vi håller på med idag än vad vi hade då.

Avslutningsvis, vilken är den största missuppfattningen som recensenter och publik har om er som band?
Mic funderar en stund innan han svarar.
- Det kanske inte är en direkt missuppfattning men en del känner ju bara till slagdängorna från ”The Final Countdown” och inte så mycket mer och tycker att det är EUROPE liksom. Men det finns ju massor med annan musik som vi gjort. Och det är synd för EUROPE är djupare än så. Det är en ganska vanlig grej vi möter. Men det enda vi kan göra är att spela vidare och försöka visa den andra sidan också. Vi kommer aldrig att göra ett försök att upprepa oss och göra en ny ”The Final Countdown”. Den är där och den lever sitt liv.
– Vi försöker inte skriva en sådan låt igen. Blir det en sådan ja då blir det väl det men vi strävar inte efter att göra det igen så att säga. Men det är väl ett ok vi får bära att vi skrivit en sådan låt en gång i tiden. Stackars oss...säger Ian med ett skratt.

---

Fotnot: Europe släpper ny skiva i vår och är en av headlinerbanden på årets upplaga av Sweden Rock Festival

Inga kommentarer:

 

Get this and more blogger templates free at "Free Blogger Help"