Att prata influenser med hårdrocksband har alltid intresserat mig och inför min intervju med Johannes Losbäck så bad jag honom fundera på vilka plattor som betytt något för honom. Resultatet blev detta samtal.
Snart släpper Wolf nytt.
Foto: M. Tannergren
Publicerades på Metalcentral.net i oktober 2006
----
Svenska heavy metal-bandet WOLF har släppt sin fjärde platta ”The Black Flame”. Det är en tvättäkta hårdrocksskiva gjord av riktiga hårdrocksälskare. Det hörs verkligen på skivan som måste sägas vara det bästa gruppen presterat till dags dato. För att ta reda på hur stora hårdrocksälskare WOLF verkligen är så ringde Metalcentral upp Johannes ”Yxan” Losbäck för att prata metal och ta reda på vilka fem plattor, utan inbördes ordning ska påpekas, som betytt mest för honom. När jag förvarnar honom via SMS om att jag kommer att förhöra honom om detta får jag det självsäkra svaret att det inte är några som helst problem. Det kan han göra i sömnen låter han mig förstå. Men det ska visa sig att det är svårt att begränsa sig. Men vi börjar med den första plattan:
- En skiva som jag kommer ihåg gav mig väldigt mycket är ”Creatures of the Night” (1982) med KISS. Jag var sju år och jag köpte den genom OKEJ från ett postorderföretag som hette Zip. Så jag köpte den på kassett och en affisch på Peter Criss. Varför förstår jag inte än idag. Antagligen därför att han såg tuff ut men nu på äldre dagar har jag ju genomskådat hans bluff för nu vet jag ju att det är Gene Simmons som är den tuffaste. Men den skivan hade gitarr, bas, trummor och sång med ett ganska kliniskt ljud men det var stort och mäktigt. En sjuåring blir ju helt tagen av det där. Jag såg omslaget till ”Destroyer” när jag var fem år och blev helt galen i KISS och så fick jag se dem live 1984 men då utan smink tyvärr. ”Creatures of the Night” har hur som helst gett mig jävligt mycket. KISS sitter liksom i ryggmärgen.
Du har med andra ord lyssnat på hårdrock rätt länge?
- Ja det har jag gjort hela mitt liv. När jag gick i skolan var jag hårdrockare och alla andra var synthare. Jag minns när vi skulle skaffa brevvänner genom klassen så efterlyste jag en hårdrockare men jag fick en synthare. Men det gick bra ändå, konstaterar Johannes med ett skratt.
Skräcklyrik och death metal
Det är rätt onda texter på nya WOLF-skivan. Det är ett markant skräcktema i låtar som ”At the Graveyard” och ”I Will Kill Again”. Och WOLF har till detta släpp lyckats rekrytera Thomas Holm som tidigare gjort sig skyldig till omslag åt bland annat MERCYFUL FATE.
- Det började med att vi skrev just ”I Will Kill Again” och sen ”Black Magic”. Då märkte vi att vi hade något att jobba mot och att det funkade. Vi kände att det var den röda tråden med mördare och svart magi. Det har ju lite med att göra att vi bor på olika ställen i landet också så vi var tvungna att snacka ihop oss om vad vi hade tänkt oss. Så då blev det så och den känslan i låtarna om inte musikaliskt så i texterna. Så därför känns det som låten skulle passa i eftertexterna till filmer som ”Huset som Gud glömde” eller ”Maximum Overdrive”. Så på den vägen är det och jag tyckte att vi lyckades rätt bra. Och att få Thomas Holm att göra omslaget gör ju bara saken ännu bättre. En stor del av charmen med hårdrocksplattor är ju omslagen.
- Det tog bra länge innan vi kom på vad det var vi vill ha. Men när vi fick tag på Thomas så visade det sig att han hade mer än lust att göra det. Han var trött på att göra barngrejer. Han ville bli ond och stygg igen.
Vi går vidare i Johannes lista. Platta nummer två är en liten överraskning för mig. Jag hade förväntat mig något med SAXON eller någon annan mer klassisk hårdrocksakt men istället nämner Johannes en riktigt brutal klassiker från 1989.
- Ja det är ju MORBID ANGELs ”Altars of Madness” som bara blåste omkull benen på mig. Jag började fatta det där med death metal då och det är en platta som jag kan spela när som helst. Det här fantastiska soundet med de genuina mörka gitarrerna som är så ärligt så att det inte är klokt. Analogt inspelat och jättefint.
Du lyssnar på olika sorters hårdrock med andra ord och inte bara till en viss genre?
- Nä, jag lyssnar på all sorts hårdrock. Allt från BLACKFOOT till DEICIDE. Fast jag är jävligt noga med vad jag kallar för metal och inte. Det som är metal för andra kanske inte är det för mig. Man har haft många diskussioner på fyllan om vad som är metal och inte. Men det får man ta.
Hårdrock och frihet
Vad är det egentligen som hårdrocken ger dig?
- Friheten. Det är ungefär som att se en bra film. Det skapas en värld för dig som du kan försvinna in i. Som ”Operation: Mindcrime”. Perfekt om du ska åka bil i 40 mil. Lyssna på den och du har åkt 20 av dem på två lyssningar och inte ens tänkt på det. Och den här känslan av att man är någon. Man är inte en produkt av någonting utan man är en hårdrockare. Men nu har ju det blivit mer av en produkt i och för sig men man har det alltid i sig att man en gång var en hårdrockare. De som idag har klippt sig och skaffat ett jobb är ju de som kommer hem till mig på efterfest och frågar efter WHITSNAKE-plattor. Det ger ju också en sorts styrka att lyssna på riktigt bra hårdrock.
Eftersom vi båda växte upp med hårdrocken på 80-talet så kanske det funkade bättre att kalla sig hårdrockare för då var det tydligare var gränsen gick. Den gick mellan hårdrockare och synthare. Idag är det lite otydligare.
- Jag hade nyligen just den där diskussionen med Tony Balogh (Sweden Rock Magazine m.m.) och kom fram till att det börjar gå tillbaka till det nu. Man märker att de här ”helghårdrockarna” eller vad man ska kalla dem börjar krypa ur sina skal och ställer sig på sidan om sina polare och säger att de faktisk är hårdrockare och står för det. Så det har kommit tillbaka lite grann.
Skiva nummer tre i Johannes lista är ännu mer mangel:
- Det är CELTIC FROST. Ganska svårt att välja om det är ”Morbid Tales” (1984) eller ep:n ”Emperor's Return” (1985). Men det får bli den sistnämnda med ”Circle of the Tyrants”. Det är liksom proffsigt samtidigt som det är lite billigt. Om man lyssnar på till exempel VENOM så hör man att de inte bryr sig bara det låter tufft. Men lyssnar man på CELTIC FROST från den tiden så hör man att Tom Warrior hade en vision. Det skulle låta bra med de medel de hade och det lyser igenom samtidigt som det låter fruktansvärt ondskefullt och depressivt. Det greppade tag i mig och det lyssnar jag på än idag.
Har du några kommentar om den senast plattan ”Monotheist”?
- Det roliga är att den behövde inte vara så jävla bra bara den gav den här sinnesstämningen. Och det fick jag. Men det är inte en platta som jag lyssnar på och headbangar till. Den lyssnar man på för att må dåligt till…
Så har vi kommit till den fjärde plattan. Och nu kommer vi tillbaka till den mer traditionella hårdrocken igen och det med besked. Liksom många andra skulle säga så är det den tidigare nämnda ”Operation: Mindcrime” från 1988 med QUEENSRYCHE.
- Det är en skiva som ger uttryck för en ung musikers vision. Den har ett så stort uttryck. Det är inte bara musiken och låtarna i sig utan det är hela skivan. Du kan ta vilken annan skiva som helst och det finns alltid några låtar du inte tycker är jättebra. Men på ”Operation: Mindcrime” så är allting bra rätt igenom. Den är helgjuten och funkar i alla lägen.
Så har vi kommit till den sista plattan. Och för första gången tvekar Johannes lite och funderar ordentligt innan han svarar. Valet faller tillslut på kanadensiska ANNIHILATOR och debuten ”Alice in Hell” från 1989.
- Det är ju en sådan platta som satt sina spår. Den kom i rätt tid och den bara smällde på. Den är inte bra helt och hållet för det finns en del grejer där som inte är jättebra men den är genuin och hård rätt igenom. Det är inget tjafs. Det var ett ungt hungrigt band som ville visa att de kunde spela. Och det gjorde de. Och när det gäller mig som gitarrist så har den triggat mig till att fortsätta spela gitarr. Den är otroligt teknisk och det är gitarrerna det handlar om. De har inte tänkt så mycket på trummorna och inte så mycket på sången utan det är Jeff Waters och hans jävla gitarr liksom. Det räcker så.
Bortglömda IRON MAIDEN-låtar
Det är ju ganska uppenbart varifrån ni fått inspiration till er musik och vilka referenser ni har använt. Hur undviker ni att bli ett plagiat och var går gränsen mellan att plagiera ett band och att bara vara inspirerad av det?
- Jag tror att gränsen går när man erkänner det och säger att ja det är sant att vi är inspirerade av det eller det bandet istället för att fortsätta släppa plattor som låter likadant. Men man måste ju utvecklas som band ändå annars skulle det ju inte vara WOLF. Men de uppenbara IRON MAIDEN-riffen kommer ju naturligt istället för att man placerar en grej där för att det skulle vara tufft. Vi fick ju mycket skit för det där ett tag. Men vi körde med raka puckar och sa att det var de två första plattorna med IRON MAIDEN och MERCYFUL FATE som har inspirerat oss och det står vi för. Men sen har ju Nicke (Stålvind, sång) sagt någon gång att vi skriver de låtar som MAIDEN glömde att skriva.
Efter en dryg halvtimmes prat om hårdrock i allmänhet och WOLF i synnerhet så är det dags att avrunda. Jag får känslan av att Johannes skulle kunna fortsätta prata om hårdrock i timmar. Dagen efter får jag ett nytt SMS av Johannes. Han vill lägga till SAVATAGEs ”Hall of the Mountain King” (1987) till listan. Vi sätter den väl inom parantes…
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar