Viktiga band: Metallica

Ihopklippta texter från Reflektor
--
Det var i tekniksalen på Tunboskolan i Kolbäck 1986 som jag först blev introducerad till Metallica. Min kompis Daniel Carlsson från Rytterne envisades med att tjata om Metallica. Det hårdaste bandet någonsin. Jag var skeptisk. Jag gillade Alice Cooper, Kiss och W.A.S.P. Till slut fick jag en kassett med Iron Maidens “Piece of mind” på sida 1 och Metallicas “Ride the lightming” plus b-sidan från maxisingeln “Creeping death” som utgjordes av låtarna “Am I Evil” och Blitzkreig”.

Sen fick jag influensa. Ja alltså jag låg nedbäddad i en vecka med feber och snor.

Under denna vecka lyssnade jag oavbrutet på Metallica. Hela tiden. Utan avbrott. Och från den veckan har Metallica varit bandet som haft den viktigaste platsen i mitt musiklyssnande liv. Jag skulle nog säga att Metallica är den grupp som betytt något över huvudtaget.

Min relation till Metallica är ganska peronlig. Jag har svårt att dela med mig. Jag känner ingen gemenskap med 52.000 personer på Ullevi eller med 30 miljoner skivköpare runt om i världen som också lyssnar på Metallica. När jag lyssnar på Metallica så är det en högst personlig tillfredställelse. Det är jag och James Hetfield som kommunicerar.

För jag tror att det just var Hetfield som fått mig att fortsätta älska denna grupp. Frontmannen som på ytan alltid varit den stenhårda coola killen men som vänder sina aggressioner inåt och har levt ett ohälsosamt liv tills för några år sedan. Jag har läst fruktansvärt många intervjuer med honom och han framstår som en grunden väldigt sympatisk människa. Men mer om det vid ett senare tillfälle.

Lite statistik: Jag äger alla deras skivor på vinyl och cd (på bilden ses en del av samlingen). Jag köpte alla singlar som kom från den svarta skivan i på vinyl i 7″-version och 12″-version samt på cd. Jag äger boxen “Live shit: Binge and purge” i både dvd-utförande och i vhs-version (den är mycket coolare än den digitala utgåvan). Läg därtill ett oändlig antal skumma maxisinglar i bildformat, färgad vinyl, konstiga cd-utgåvor och massor med andra väldigt viktiga saker som gruppen har släppt.

Jag har sett dom live vid alla tillfällen gruppen besökt Sverige sedan 1992 utom förra året tyvärr. Spelningen på Stockholms stadion 1993 är en av de tre viktigaste händelserna i mitt liv. De andra två är när jag träffade min fru och när min son föddes.

Ja ni fattar.

Och det är en kärlek som hållit i sig sedan den där dagen i tekniksalen. Ska jag vara helt ärlig så var den senaste riktiga musikaliska höjdpunkten den svarta plattan. 90-talet i övrigt och 2000-talet har inte varit speciellt bra på skiva med Metallica. Men i i höstas så började det att pirra så där i magen som det gjorde 1988 då jag stod utanför River Records i Västerås med “…And justice for all” i handen. Och den här gången var det faktiskt precis som förr...
---
På väg till Västerås i bil så spelas plötsligt Metallicas senaste singel "The day that never comes". Den då blivande frun säger plötsligt:
- Du ser så lycklig och glad ut!
- Gör jag? säger jag.
- Ja jag tycker att det är så fascinerande att du kan bli så glad av att lyssna på Metallica, konstaterar hon.
---
Ibland händer det att jag glömmer bort hur mycket Metallica betyder för mig. Jag vet inte varför. Det kanske låter konstigt. Att man älskar viss musik så mycket men ändå "tröttnar" ibland. Men det händer att jag och Metallica tar pauser. Ibland rätt långa.

Så fick jag e-post av en gammal klasskamrat. Vi kan kalla honom Magnus för han heter så. Han är ett större Metallica-fan än mig helt uppenbart. Och så händer det som alltid händer med regelbundenhet. Jag återupptäcker bandet jag följt sedan 1986. Och det är en lika intensiv upplevelse varje gång som burkar resultera i en blandskiva eller omotiverat mycket Metallica i min mp3-spelare.

Och jag tror det blir likadant den här gången.

Bra musik som verkligen, jag menar verkligen, betyder någonting fungerar så här. Man kan ta pauser. Inte lyssna på länge. Men den finns alltid där. Den är så självklar i ditt medvetande att du aldrig kan glömma bort den. Den sitter inprogrammerad i hjärnbaken. Du kan väcka mig när som helst och jag kan citera texter och saker James Hetfield sagt i intervjuer. Och jag visslar ofta på den där melodin som Cliff Burton visslar när han sitter och röker gräs i "Cliff ém all". Helt sjukt.
---
Jag gjorde ett försök tidigare i år att lista de 10 bästa låtarna med Metallica. Det var rätt kul att nörda loss ordentligt och verkligen ransaka sig själv. Listan skulle kanske ändras lite om jag skulle skriva den idag men på det stora hela stämmer den. Låtvalet är kanske inte originellt på något sätt men jag skrev den helt på känsla utan att tänka efter så mycket. Det brukar bli bäst då...

Läs listan här