A Touch Of Evil

Never say goodbye!

2010-03-04T06:12:00.000-08:00

Detta är det sista inlägget på den här bloggen.

Jag har försökt sammanfatta de plattor som betytt mest för mig och mitt hårdrockslyssnande och det finns säkert många fler skivor att skriva om men någonstans måste man sätta en gräns.

Till våren kommer förhoppningsvis boken att vara klar.

Håll ögonen öppna.

Tills dess tackar jag alla som läst och delat med sig av sina åsikter.

/Författaren

Judas Priest – Painkiller (1990)

2010-03-04T06:05:00.000-08:00

Andra halvan av Prästernas 80-tal var riktigt uselt med bottennapp som ”Turbo”, ”Priest…Live” och ”Ram it down”. Därför är det lite paradoxalt att Judas Priest efter det står för en av de bästa heavy metal-plattorna någonsin enligt mig.

Det finns inte en svag stund på den här skivan. Från den furiösa inledningen via pärlor som ”Nightcrawler”, ”Hell Patrol”, ”One shot at glory”, ”Beteween the hammer & the anvil”… ja inget spår är dåligt. Och bäst av alla är naturligtvis ”A touch of evil”. Låten som gav den här bloggen sitt namn.

Låten som handlar om den moraliska paniken i och svaret på alla anklagelser som bandet utsatts för i USA under 80-talet om självmord och annat hemskt. Videon innehåller starka scener där man skyfflar in skivor och böcker i stora ugnar för förbränning. Rob Halford gör sin starkaste sånginsats i karriären. När falsetten skär genom luften i cresendot och han skriker ”You’re possessing me” får jag gåshud. Varenda gång. Det är utan tvivel Judas Priest största stund.

Det är en stenhård platta utan kompromisser och den låter som man vill och föreställer sig att Judas Priest ska låta. Ren heavy metal i sin finaste form. Jag tror att det finns två orsaker. Dels nye trummisen Scott Travis som till skillnad från sin föregångare, den likstele Dave Holland, har ett driv som piskar de andra framför sig likt en romersk slavdrivare. Och dels så märks det att man sneglar mot hårdare musik som influens vilket senare bekräftades då man tog med ett lovande förband som hette Pantera på turnén som nådde Sverige 1991 och som jag hade turen att få se.

Tyvärr blev konsekvensen också att det här blev den sista skivan med Rob Halford som senare hoppade av för att fortsätta sitt utforskande av den hårdare musiken. Och i mina ögon var det slutet på Judas Priest som band. Dagens återförenade prästerskap känns inte alls relevant på det sätt man gjorde i samband med ”Painkiller”.

Vill du på något sätt förstå varför jag älskar hårdrock, heavy metal, thrash metal och all annan metal vilken form den än må ha så ska du lyssna på ”Painkiller”. På många sätt sammanfattar den hela 80-talet på sina tio spår. Den förklarar och visar vad hårdrocken handlar om. Hur den ska låta, se ut och kännas.

In the night
Come to me
You know I want your Touch of Evil
In the night
Please set me free
I can't resist a Touch of Evil

Arousing me now with a sense of desire
Possessing my soul till my body's on fire

A dark angel of sin
Preying deep from within
Come take me in

I'm so afraid
But I still feed the flame

You're possessing me

W.A.S.P – The headless children (1989)

2010-03-02T04:54:00.001-08:00

Från att ha varit en orkester som endast haft som syfte att spela partyrock och vara en nagel i ögat på moralens väktare så styr Blackie Lawless in skutan på en helt annan väg.

”The headless children” är en betydligt allvarsammare skiva än den tidigare produktionen. Plötsligt blir W.A.S.P politiskt. Blackie spottar gift över världen och han blir farlig på riktigt.

Episka låtar som ”Thunderhead” och ”Heretic (The lost child) ger mig fortfarande gåshud. Det är en passande ny kostym för bandet men det finns även utrymme för mer lättsamma saker som ”The neutron bomber” och ”Mean man”.

Jag håller den här skivan väldigt högt både i W.A.S.P:s diskografi men även i min egen skivsamling. Den kom i en tid då man började fundera på hur världen egentligen såg ut. Blackie gav några av svaren och jag kan fortfarande nästan varenda textrad på den här skivan.

Det är också intressant att se hur man kan ta ett band som har en sådan historia som W.A.S.P har med provokationer och skandaler och sedan omforma det så att det får ny mening och kanske gör att hela dess historia uppfattas på ett annat sätt.

För egentligen så är skillnaden på det W.A.S.P gjorde innan den här plattan och det som man sedan gjorde inte så stor. Musiken illustrerar den tid den skapas i. Den är alltid ett resultat av en inre och en yttre påverkan.

Och det är det som gör det så otroligt bra.

Europe – Wings of tomorrow (1984)

2010-03-02T04:26:00.000-08:00

Riffet i andraspåret ”Screm of anger kan vara något av det elakaste som spelats in I svensk hårdrockshistoria. Men så är det ju den störste av alla som skrivit det. John Norum. Europes andra platta är en riktigt bra skiva för älskare av riktigt hårdrock.

Bandet har ännu inte fått sitt internationella genombrott men i Sverige börjar bandet få många fans. Inte minst bevisas det av att fackförbundet Metall 1985 använder låten ”On the loose” som senare säljer i miljoner som singel från uppföljaren ”The final countdown”.

Men på ”Wings of tomorrow” är det fortfarande det hårt kämpande bandet från Upplands-Väsby vi hör. 70-talsinfluenserna är tydliga i ”Treated bad again” och den brittiska hårdrocksvågen märks i titelspåret och ”Lyin’ eyes”. Och så bjuds vi på två klassiska Joey Tempestballader i form av ”Dreamer” och ”Open your heart”.

Det är såhär jag alltid vill höra Europe.

Napalm Death – Scum (1987)

2010-03-02T04:02:00.000-08:00

Death metal. Namnet säger allt. Ett stål som dödar. I detta fall var det Napalm Death som slog in näsbenet på hårdrockens ansikte som 1987 hade läppstift utsmetad över hela nyllet. På huvudet stod håret rakt upp av hårspray. Och musiken lät som fånigt melodiös pop. Det fanns ingenting som var farligt längre. Efter britternas bombmatta 1987 fanns det återigen ett alternativ till det alternativa. Metallica och Slayer räknades just då som det hårdaste som man kunde lyssna på men nu fanns någonting ännu mer extremare. I övrigt regerade transvestiterna.

Någon gång runt 1987 när det glättiga åttiotalet stod i full blom likt tistlar i ett dike så hände någonting anmärkningsvärt i Birmingham. Sprunget ur den lokala punk- och hardcorescenen med punkens politiska ideal släppte bandet Napalm Death sin debutplatta ”Scum” via skivbolaget Earache Records. Och i ett slag så slogs det upp ett hål i historieskrivningen om den hårda rocken. Inget skulle bli sig likt och många sprang för livet när de hörde vad dessa britter hade fäst på band.

Nu var det förvisso inte Napalm Death som uppfann genren i sig. Det hade band som Venom och Bathory gjort några år tidigare men den formen av death metal var mer besläktad med klassisk hårdrock och betydligt mer melodiös än det som Napalm Death nu hade gjort. Här fanns inga hämningar. Bara aggression, våldsamhet och rent oljud.

De som hört ”Scum” frågar mig ofta varför jag tycker att det är så bra. Det är knappast för de trallvänliga melodierna i refrängen. Inte heller för den föga imponerande ljudproduktionen eller briljerandet på instrumenten. Nej, det är någonting annat.

Av plattans 28 låtar så är den längsta knappt fyra minuter. Den kortaste 0,4 sekunder. Jo, ni läste rätt. Textraden som hinns med lyder ”You suffer…but why?”. Kalla det ett skämt, kalla det konst. Någonting liknande hade man hur som helst inte hört. ”Scum” blev en viktig skiva. Inte minst då radiolegenden John Peel spelade den flera gånger i sitt program för miljoner lyssnare. Plötsligt visste alla vad Napalm Death var och hårdrockens historia passerade en ny milstolpe.

Bathory – Under the sign of the black mark (1987)

2010-03-02T04:01:00.000-08:00

Musik provocerar. Mitt första möte med svenska Bathory var på en rast när jag gick i nionde klass. Det fanns ett sällskapsrum där man kunde sitta och snacka, köpa godis och lyssna på musik. Där spelades den tidstypiska musiken med allt från Kylie Minouge till Bon Jovi. Men en dag bestämde sig min långhårige vän Daniel för att spela någonting helt annat.

Bathory.

Prototypen för det som sedan skulle bli både black- och death metal. Låten var ”War” från den självbetitlade debuten från 1984.

Jag behöver kanske inte säga att det blev ett jävla liv. Skolvärdinnan fick tokspel och införde musikförbud i en vecka efter den här incidenten. Idag ter sig ”War” mest som harmlös Motörheadinfluerad hårdrock.

Men det intressantaste och kanske mest stilbildande albumet Bathory släppte var ”Under the sign of the black mark” några år senare. Omvälvt av mystik och rykten om bandets enda fasta medlem Quorthon fick Bathory snart stor ryktbarhet utomlands. Det fanns bara en enda bild på honom där han iförd läderkalsonger sprutade eld.

Musiken var bland det hårdaste som spelats in. Tänk på att thrashen precis hade slagit igenom och att hårdrock för de flesta betydde Cinderella eller Poison.

Även idag kan jag tycka att Bathory på den här skivan är extrema. Det är banbrytande musik som allt sedan den släpptes har varit riktmärket för all extrem musik som kommit därefter.

Candlemass – Nightfall (1987)

2010-03-02T02:59:00.000-08:00

Änglasånger och demoners skrik. Där har ni en ungefärlig beskrivning av Candlemass magnum opus ”Nightfall”. 1987 var bandet ganska okända och en strikt angelägenhet för de edsvurna. Man kunde läsa notiser i Metal Hammer om bandet men mer var det inte. Fontander spelade Candlemass i Rockbox och jag blev såld.

Plattan inhandlades på postorder för den gick inte att få tag på annars. Och efter ett par sekunder in i introt ”Gothic stone” insåg jag att det här är sådant som legender skapas av. Så börjar mässan…

I bind unto myself
today the stong name of the trinity

Crypt of despair
the old man is there
forming a circle of magic and prayers

Doom. Smaka på ordet. Känn tyngden. Det är så Candlemass låter. En långsamt krälande stridsvagn full av giftormar. Drypande av mörkaste svart. Sångerna som tränger ut är berättar historier från svunna tider och världar.

Fast ska man tro Leif Edling är det bara nonsenstexter. Det skiter jag i.

Hantverket på denna platta är exceptionellt för att vara svenskt 1987. Och det bevisas av att plattan fortfarande röstas fram som en av de bästa svenska hårdrocksplattorna någonsin både här hemma och utomlands.

Med all rätt.

Fotnot: Videon till "Bewitched" spelades in (att säga att den är regisserad är kanske att överdriva) av Jonas Åkerlund. Han har utvecklats en aning kan man konstatera...

Helloween – Keeper of the seven keys part II (1988)

2010-03-02T00:39:00.000-08:00

Inledningsspåret “Eagle fly free” är makalöst bra. Även ”I want out”, ”March of time” och finalen som bär samma namn som skivan.

I övrigt är det här nästan bara tysk hårdrocksbuskis med den otroligt fåniga låten ”Dr Stein” som bästa exempel. Ändå hävdar folk att den här skivan ska vara Helloweens bästa. Jag hävdar att första delen är betydligt bättre.

Det är synd eftersom jag gillar ljudbilden på skivan. Den är lite råare och mer dynamisk än på föregångaren. Dessutom har man lagt en av de bästa låtarna, ”Savage” som b-sida på singeln med fjantlåten ”Dr Stein”.

Helt obegripligt.

Iron Maiden – Seventh son of a seventh son (1988)

2010-03-02T00:12:00.001-08:00

Den sjunde sonen till den sjunde sonen sägs födas med övernaturliga krafter. En välsignelse och en förbannelse. Iron Maiden berättar sagan på denna konceptplatta som tillsammans med Queensrÿches ”Operation: Mindcrime” är det mest lyckade försöket till temaplatta som gjordes under 80-talet.

Hela storyn hänger ihop låt för låt på ett naturligt och lysande sätt. Och vilka låtar. ”Moonchild”, ”The evil that men do”, ”Only the good die yoyng”… Klassiker rakt igenom.

I och med denna platta kulminerar Iron Maidens musikaliska utveckling I mitt tycke och efterföljarna känns ganska trötta och orkeslösa. När jag Tänker Iron Maiden är det plattorna fram till denna som dyker upp i mitt huvud.

Och omslaget är ett mästerverk…

Iron Maiden – Somewhere in time (1986)

2010-03-02T00:11:00.000-08:00

Egentligen är omslaget intressantare än musiken på den här skivan. I ett Bladerunner-inspirerat stadslandskap hittar vi Eddie som cyborg letandes efter sin hjärna. I myllret runt om honom hittar vi säkert hundra referenser till bandets tidigare skivor och historia. Tecknaren Derek Riggs har sagt att han höll på att bli galen när han målade omslaget på grund av alla detaljer.

Lite ironiskt är det också att omslaget andas nostalgi när musiken försöker sträva framåt. Precis som kollegorna i Judas Priest med sin ”Turbo” lägger Iron Maiden till synthar i sin ljudbild. 1986 var detta något av det mest kontroversiella man kunde göra som hårdrockare.

Resultatet är godkänt men inte så mycket mer tycker jag. ”Wasted years”, ”Stranger in a strange land” och titelspåret är klassisk Maiden rakt igenom men resten haltar betänkligt och känns ganska orkeslöst.

Slayer – Seasons in the abyss (1990)

2010-03-01T22:58:00.000-08:00

Den avslutande plattan i den triologi skivor som markerar Slayers absoluta storhetstid. Ljudet är torrare än någonsin, låtarna kargare och råare än på någon annan platta och här hittar vi några av bandets bästa material.

”Dead skin mask”, ”Exbendable youth”, War ensemble”, Skeletons of society”… ja listan är lång.

Det här är den sista skivan som har den där äkta känslan av Slayer. Jag har alltid haft svårt att säga exakt vilken den där känslan är. Det är för enkelt att bara kalla det ondska eller något annat lökigt. Men det finns något genuint obehagligt hos Slayer på dessa tre skivor. Någonting som lurar där under Tom Arayas genomtrevliga leende.

Kanske att han med en sådan passion skriker ”I’ll keep you forever” i ”Dead skin mask”.

Slayer – South of heaven (1988)

2010-03-01T22:50:00.000-08:00

Min första kontakt med bandet var nog egentligen en t-shirt. De hårdaste killarna i skolan hade tröjor med Slayer på.

Min första musikaliska upplevelse med bandet fick jag i Rockbox i samband med skivsläppet då Fontander intervjuade sångaren och bassisten Tom Araya. Jag minns inte vad dom pratade om jag minns bara introt till titelspåret med sin släpande melodislinga och långsamt accelererande tempo som sedan utmynnar i fullständigt kaos.

Jag minns att jag tyckte att det lät så ont så ont. Det gör jag fortfarande.

När jag såg Slayer för några år sedan så projicerade bandet vita lysande kors som steg upp över scenen under introts första minut och när trummorna började så vändes korsen uppochner.

Jag har aldrig varit så nära att börja gråta av lycka på en konsert.

Slayer – Reign in blood (1986)

2010-03-01T22:49:00.000-08:00

I slutet av 80-talet började jag och några vänner sända närradio. Vi hade ett program en gång i veckan där vi spelade hårdrock och punk.

Jag kommer aldrig att glömma första gången vi spelade ”Angel of death” som inleder detta mästerverk. Efter tio sekunder lutar sig vår tekniker Alex fram mot skivspelaren (japp det var vinylskivor på den tiden) lite diskret för att kolla om varvtalet på skivspelaren stod rätt.

Det lät som om skivan roterade med 666 varv per minut.

Det finns inte en död eller dålig minut på den här plattan Det är drygt trettio minuter perfektion. Dödligt cool och ond thrash metal av finaste kvalitet rakt igenom.

Och jag får gåshud varenda gång regent börjar falla innan titelspåret avslutar skivan.

Gary Moore – After the war (1989)

2010-03-01T22:48:00.001-08:00

För många är nog Gary Moore nu för tiden mest känd som bluesman men på 80-talet var han faktiskt hårdrock. Det började i Thin Lizzy och kulminerade i en strålande solokarriär med hits som ”Wild frontier”, ”Out in the fields” och ”Over the hills and far away”. Med sin keltiskt färgade rock erövrade han listorna och blev väldigt populär.

Min enda Gary Moore-platta är den här. En Skiva som innehåller några av Garys tyngsta pjäser. Ta titelspåret eller varför inte ”Led Clones” som gästas av ingen mindre än Ozzy Osbourne. ”Running from the storm” och ”Blood of emeralds” är också utmärkta låtar i bästa hårdrockstradition.

Men här finns ju varningstecknen på vad som komma skulle. ”The Messiah will come again” och ”Ready for love” pekar rakt på ”Still got the blues” som kom något år senare.

Megadeth - Rust in peace (1990)

2009-12-18T01:52:00.000-08:00

Dave Mustaine rekryterar Nick Menza på trummor och Marty Friedman på gitarr och vips lyckas Megadeth göra sin bästa platta som start på det nya årtiondet.

Tekniskt så det förslår med utsökta låtar som river och sliter även om jag tycker att produktionen är aningen slätstruken. Men det vägs upp av Mustaine och Friedmans gitarrspel som fullkomligt glänser i låtar som ”Holy wars… the punishment due”, ”Hangar 18” och Tornado of souls”.

Även om ljudet som sagt är aningen uddlöst så är det en ljusår bättre produktion än föregångaren och den pekar framåt mot det som skulle komma.

Och Dave sjunger faktiskt helt okej på den här plattan. Bara en sådan sak…

Det hände sig en gång i Dortmund...

2009-11-05T04:54:00.000-08:00

Det finns tillfällen då vissa saker händer som påverkar unga människor på ett sätt som förändrar deras syn på livet. En sådan sak hände i Dortmund 1983.

På scen i Westfalenhalle stod: Iron Maiden, Scorpions, Def Leppard, Ozzy, Krokus, Quiet Riot, MSG och Judas Priest. Det hela sändes i svensk TV som Luciarock (ett påfund som skulle hålla ungarna hemma kvällen innan Lucia så att de inte var ute och söp...).

En av dem som satt naglad framför TV:n var jag.

Och jag kan bara konstatera att detta tillsammans med Bagen och Rockbox är det som mest påverkat mitt val av favoritmusik.

Megadeth – So far, so good… so what? (1988)

2009-10-23T02:03:00.000-07:00

En svag uppföljare men med några riktiga höjdpunkter. Inledande istrumentalen ”Into the lungs of hell” och ”Set the world on fire” är felfria. Covern på Sex Pistols “Anarchy in the UK” är dock en riktig dikeskörning.

Bättre ställt är det med ”In my darkest hour” och ”Liar” som är riktigt bra.

Men som helhet måste nog den här skivan betraktas som ett mellanspel inför bandets kommande glansperiod.

Megadeth - Peace sells... but who's buying? (1986)

2009-10-23T01:54:00.000-07:00

Egentligen har jag aldrig förstått varför Dave Mustaine försökt mäta sig med sitt forna band Metallica. Han gjorde ju så bra musik på den här och de tre efterföljande plattorna. Trendsättare och nu mer betraktade som thrashklassiker.

Vad mer kan man begära?

På den här skivan visar Mustaine upp sig själv som den fantomgitarrist han verkligen är. Hantverket är prickfritt. Från pilsnabba solon till blytunga thrashriff som än idag måste klassas som prototyper för kommande generationers thrash metal.

I vanlig ordning har jag lite problem med Dave Mustaines sångröst som är lite i klenaste och gnälligaste laget men det kompenseras av låtmaterialet i stort. Titelspårets vanvettiga thrashattack tvingar mig fortfarande ner på knä och jag dyrkar spår som ”Devil’s island” och ”Black Friday”.

Och omslaget är så mycket thrash metal att man storknar!

Guns N’ Roses – Appetite for destruction (1987)

2009-10-23T01:33:00.000-07:00

Detta är en av de sista riktiga rockplattorna om ni frågar mig. En tidlös klassiker som står sig både ljud- och låtmässigt än idag.

Debuten från Guns ’N Roses börjar på ett sätt som är perfekt. En gitarrfeedback och så kommer Axl Rose in med en röst som påminner om en luftvärnssiren. En perfekt presentation. ”Welcome to the jungle” är bland de bästa öppningsspåren någonsin.

Resten av plattan består av fantastisk arenarock, svängig rock ’n’ roll från skrevet och så mycket attityd att man baxnar. Lyssna på ”Mr Brownstone” och du fattar vad jag menar.

Tyvärr klarade bandet inte riktigt av den framgång som följde. Droger och hybris sänkte Guns N’ Roses efter ett par år och dubbelalbumet ”Use your illusion I & II” är beviset på detta. Förutom de drogrelaterade tragedierna i bandet så är det kanske Axl Rose öde som fascinerar och skrämmer mest. Han var mentalt instabil innan genobrottet men efteråt så löper hans paranoia och personlighetsklyvning amok. Och i slutänden var det just det som knäckte bandet helt.

Skivan finns förövrigt med två omslag. Originalet (som ses ovan) ansågs för kontroversiellt och byttes ut mot ett lite snällare. Jag har den första utgåvan på vinyl naturligtvis…

Metallica - s/t (1991)

2009-10-22T04:47:00.000-07:00

Det här är skivan som på många sätt avslutar hela mitt hårdrocksåttiotal även fast den kom 1991. Den var mer än något annat den skiva som satte punkt för hela hårdrockens stora årtionde. Efter denna kom grungen och den musik jag älskade lade sig i djup dvala i många år framöver.

Metallicas svarta skiva visar ett band som utvecklats på alla fronter. Låtmässigt, produktionsmässig och attitydmässigt.

Steget från den karga ljudbilden på föregångaren ”…and justice for all” till det slipade och organiskt tunga ljud vi här hör tog bandet med hjälp av producenten Bob Rock. Den dynamik han fått fram på skivan är än idag hållbar.

Låtmässigt tar Metallica ett litet steg snett framåt. Mycket av thrashen skals bort men grundelementet finns fortfarande där. Metallica visade vad genren var kapabel till.

Låtmässigt är det nog inte så mycket att säga. Det finns inga svaga låtar. Inte en enda. Jag vill dock lyfta fram bortglömda favoriter som ”Don’t tread on me” och blytunga pjäsen ”The god that failed”. Särskilt den sistnämnda är en personlig favorit i hela Metallicas låtkatalog.

Metallica - …and justice for all (1988)

2009-08-05T07:31:00.000-07:00

En tragedi och en ny medlem senare följde Metallica upp “Master of puppets” med sitt kanske mest omdebatterade verk efter “St Anger”. Den här plattan är kanske mest känd för två saker.

Ljudet. Var är basen? Nykomlingen Jason Newstedts bas är så långt ner i mixen att den knappt hörs. Många har lidit med Jason över detta och det cirkulerar ett flertal av fans remixade versioner där basen hörs bättre.

Videon. För första gången gjorde Metallica en video till en låt. ”One” blev en dunderhit och visades på MTV i en nerklippt version där gruppen står i en lagerlokal och spelar. Originalet hade inklippta scener från filmen ”Johnny got his gun” baserad på boken med samma namn. Fansen skrek naturligtvis ”sellout”. Om de bara visste vad som skulle hända sen…

Musikaliskt så är detta kanske något av det mest komplexa Metallica har spelat in. Långa låtar med avancerade arrangemang och med ambitiösa texter. Och det går inte att dölja att här finns några av gruppens bästa och brutalaste kompositioner. ”Blackened”, ”Harvester of sorrow”, ”Dyers eve” och ”Eye of the beholder” är några favoriter.

Detta var den sista skivan bandet gjorde med teknikern/producenten Flemming Rasmussen. Det är också symboliskt nog den sista plattan bandet gjorde då det fort kunde kalla sig underground. 1991 skulle nästa skiva komma och vi vet väl alla hur det gick.

Metallica – Master of puppets (1986)

2009-06-04T02:39:00.000-07:00

Hur beskriver man egentligen perfektion?

Ett sätt skulle kunna vara att lyssna på den här skivan. Än idag får jag rysningar av välbehag när jag hör introt. När ”Battery” brakar lös. När ”Master of puppets” startar om efter det lugna breaket i mitten. När domedagstonen i ”Welcome home (Sanitarium)” klingar i inledningen. När Hetfield vrålar ”Leav me the fuck alone!” i samma låt och så vidare.

Även om Metallica höll sig kvar fram till 1991 på samma nivå rent musikaliskt så är det just på den här skivan man hör hungern allra tydligast. Allting stämmer.

Jag köpte den här skivan i en engelsk (tror jag) press som dubbel vinyl och gatefoldomslag. Jag kan fortfarande ta fram den och titta på de otroligt coola bilderna på bandet. Bortsett från Lars Ulrich som ser ut som en förvuxen dansk tonåring så är killarna så otroligt stenhårda.

Precis som musiken på plattan.

Metallica – Ride the lightning (1984)

2009-05-29T05:46:00.001-07:00

Den här gruppen är ingen favoritgrupp. Den här gruppen är min religion. Och jag blev frälst av den här skivan. Eller rättare sagt av ep:n ”Creeping death” som hämtades från den här skivan. Sedan dagen jag hörde låten om farsoterna som drabbade det bibliska Egypten har jag älskat Metallica över allt annat. Det är snart 25 år sedan nu.

Och ”Ride the lightning” är fortfarande en av mina favoritskivor.

Från ”Fight fire with fire” där Metallicas och Slayers musikaliska utvecklingskurva för ett kort ögonblick verkar vara den samma till crescendot i instrumentalstycket ”The Call Of Ktulu” är det skir kärlek här. Och detta trots att en av Metallicas svagaste stunder på 80-talet finns här i form av ”Escape”. Men det är helheten som är det stora.

Och gitarren! Hetfields gitarr som på debuten mest lät som Motörhead på speed har här fått en sådan tyngd att hela Kalifornien måste ha gungat första gången den här plattan spelade högt. Det gjorde förövrigt resten av metalvärlden också. För detta är genombrottet och föraningen om kommande stordåd.

Metallica har nog aldrig låtit så hungriga som här. Och jag sjunger fortfarande med i allsångspartiet i ”Creeping death”.

Die, by my hand!

Anthrax – Among the living (1987)

2009-05-28T05:54:00.001-07:00

Jag hade inte förstått thrash metal innan jag hörde ”Among the living”. Med sina låtar om Stephen King-romaner, seriefigurer och mer socialt medvetna stycken så fastnade jag för den här skivan i samma sekund som jag hörde introt till titelspåret. Omslaget av Don Brautigam och den karakterisktiska loggan som jag snabbt lärde mig rita på allt jag kom åt hade också med saken att göra.

Anthrax finns för alltid i mitt hårdrockshjärta.

Detta är en skiva jag älskat från början. Till skillnad från många andra plattor i hårdrocksgenren så är soundet tidlöst och kunde lika gärna ha varit inspelat idag. Rått och kraftfullt med en utmärkt mellan bas, gitarr och trummor.

Scot Ian är i sitt esse vad gäller riff. Frågan är om han här inte är minst lika bra som generationskompisar som James Hetfield och Kerry King om inte bättre. Lyssna på orgien i ”I am the law” eller ”One world”.

Det finns inte ett enda svagt ögonblick på skivan. Alla spår är klassiker som aldrig kommer att dö. Anthrax sniffar lite på hardcore och Iron Maiden och gör det till sin egen definition av thrash metal.

Och. Det. Är. Så. Bra!

Death Angel - intervju

2009-05-18T02:13:00.000-07:00

Jag har haft nöjet att intervjua Mark Osegueda i legendariska thrash metal-bandet Death Angel två gånger. Båda gångerna var han oerhört trevlig och tillmötesgående. Första intervjun handlade om comebackplattan "The art of dying". Men det kom lika mycket att handla om The Bay Area i mitten på 80-talet då thrashen växte sig stark med band som Slayer och Metallica. Och mitt i allt detta befann sig Death Angel.

Intervjun publicerades första gången på Metalcentral.net 30 mars 2004

--------------------------------------------------------------------

De senaste åren har många av de gamla banden från mitten och slutet av 1980-talet börjat röra på sig igen. Exodus och OverKill har precis släppt nya rätt pigga plattor. Slayer turnerar envist och släpper ständigt nya plattor. Även Testament och Metallica likaså trots diverse motgångar, dessutom är band som Anthrax, Nuclear Assault, Kreator och många andra thrashband lika aktiva idag som någonsin förr. Nu är även Death Angel aktuella igen med första albumet på 14 år.
Egentligen återförenades Death Angel redan för tre år sedan i samband med "Thrash of the titans" som var en stödgala för Testaments sångare Chuck Billy som då drabbats av cancer. Efter bara två repetitioner så ställde sig Mark Osegueda, Rob Cavestany, Ted Aguilar, Dennis Pepa och Andy Galeon på scenen och genomförde ett bejublat framträdande. Och sedan dess har det rullat på berättar Death Angels sångare Mark för mig på telefon från skivbolaget Nuclear Blasts kontor i Tyskland.

- När vi fick förfrågan om att delta i den där galan så hade vi fått flera erbjudanden innan om att spela men det var först när detta kom som det inte var någon tvekan om vad vårt svar skulle bli. Så efter att ha repat två gånger var det dags att ställa sig på scen.
- Det var en sån fantastisk känsla att spela tillsammans igen, säger Mark påtagligt entusiastisk, publiken var helt tokig och kemin mellan oss på scen var fabulös. Det var en obeskrivlig känsla efteråt.

Konsten att dö...
Recensionerna av spelningen var överväldigande och alla var nöjda och glada men det var meningen att det bara skulle vara en engångsgrej säger Mark. Men snart kom alltfler erbjudanden om spelningar och Death Angel började åter få luft under vingarna. Men det var först efter No Mercy-festivalen i april 2003 som allvarliga planer på en ny skiva började ta form.
- Vi brukar alltid vara ute bland publiken före och efter spelningarna och träffa folk och alla frågade samma sak: när kommer det en ny skiva? Men vi hade våra dubier om hur det skulle gå att skriva nya låtar. Det var trots allt 14 år sedan sist. Till slut satte vi oss ner och pratade ordentligt om saken. Och slutsatsen vi drog var att om det här skulle funka så måste vi satsa helhjärtat och försöka ta det hela till en ny nivå samtidigt som vi inte svek våra rötter. Vi ville ha ett rått levande sound som kändes i takt med tiden samtidigt som det hämtade kraft från de tre gamla skivorna.
Hur var det att vara i studion tillsammans som Death Angel igen då?
- Det var den absolut bästa inspelning med bandet jag varit med om! Och jag tror att jag kan säga att jag talar för oss alla när jag säger det. Det var faktiskt första gången vi gått in i studion direkt efter en turné så vi var fortfarande uppfyllda av spelglädjen från att spela live med varandra kväll efter kväll. Bara att ha den där känslan av att vara så samspelta, att ha energin och entusiasmen som blir efter ett tag på turné och fånga den i studiomiljö var underbar. Så skivan blev snabbt inspelad med få omtagningar för att inte förlora den känslan på vägen.

Det här är dödsänglarnas första skiva på 14 år. Titeln på albumet "The art of dying" kan lätt tolkas i negativ mening men låttexterna ger motstridiga känslor. Det är både positiva och negativa texter på samma gång.
- Många har frågat oss om det handlar om oss och visst är det så i viss mening. Det går att läsa in mycket om hur vi har levt våra liv, hur bandet har återuppstått och så vidare. Men vår tolkning är denna: konsten att dö är också konsten att leva. Det handlar alltså om hur du väljer att leva ditt liv. För de val du gör i livet bestämmer vad som händer i nästa fas. Tematiskt så är texterna baserade på saker vi upplevt. Men vi har försökt hålla dem så öppna som möjligt så att lyssnaren kan göra sin egen tolkning. Och det kan lika väl vara en negativ som positiv tolkning ska sägas. Jag tycker att det funkar hur du än väljer att tolka dem... Men främst så är skivan en hyllning till oss själva och att vi spelar ihop igen.
Men det finns hopp för världen om man ska tro det ni skriver i texten till plattans sista spår "Word to the wise"?
- Jo vi ville trots att det finns många sånger på "The art of dying" som är ganska negativa ge en positiv avslutning. Vi ville ändå säga att det finns hopp i världen men det kommer att krävas en helvetes massa jobb av rätt personer för att det ska hända.

The Bay Area
Det finns platser på den musikaliska jordgloben som har blivit begrepp och som alla vet vad de innebär utan en närmare förklaring. Namn som Woodstock, Seattle, Berlin och CBGB i New York ekar bekant i mångas öron. The Bay Area är även det ett begrepp, intimt förknippat med stenhård metal och tuggande gitarrer i nackbrytande hastighet. Attityden var mer besläktad med punken än den då rådande androgyna glamrock som frodades i Los Angeles och resten av världen. The Bay Area är området kring San Francisco-bukten med orterna Berkeley, Oakland, Alamedia, San Mateo och Contra Costa runt omkring. Klubblivet i San Francisco var vid den här tiden mycket livligt och det fanns gott om scener för lokala band att spela på. Det var här band som Metallica började sin karriär. Men vad var det som gjorde att just detta område var en så bra grogrund för så många bra band?
- Jag tror att det till stor del berodde på att vi var tvungna att ta det som fanns att tillgå och göra någonting eget av det, börjar Mark berätta. Vi lyssnade mest på brittiska band som Iron Maiden, Judas Priest och Motörhead. Det påverkade folk väldigt mycket så att det startades band som hade den typen av musik som bas. Men samtidigt ville folk ha en egen vinkling på det. Och plötsligt kom då det här bandet från ingenstans och började spela på olika klubbar runt omkring i San Francisco som hette Metallica. Jag menar, ingen hade hört någonting liknande. Det var som att bli påkörd av ett tåg. Alla, och då menar jag alla, som såg Metallica på den tiden blev så inspirerade. Så alla band började spela mer tekniskt, snabbare och hårdare efter det.

Mark bor kvar i samma område än idag. Visserligen flyttade han till New York under en period direkt efter att Death Angel splittrades. Men han trivs så bra i San Francisco med omnejd så att han inte har några planer på att flytta igen. Och han tycker sig se att området kring bukten börjar vakna till liv igen efter att ha varit ett ganska sömnigt ställe under drygt tio år.
- Många av klubbarna som vi hängde på slog igen i början av 1990-talet. Så det blev allt svårare att få spelningar eftersom det saknades scener. Musiklivet fick sig en allvarlig knäck. Men nu verkar det som om allt fler klubbar öppnar igen och då finns det en plattform för band att stå på igen. Det är så oerhört viktigt att det finns ställen där band kan spela live om musiklivet ska kunna växa och vara livskraftigt.
- Den skillnad jag har märkt när vi spelar live idag är att det går mycket lugnare till på konserterna. På den gamla goda tiden så kunde det utbryta regelrätta slagsmål i publiken. Alla pratar om moshpits och sånt där men det var faktiskt mycket mer våld än så som pågick. Jag tror det är en ungdomsgrej. Unga människor har så mycket våld inombords. Idag när vi spelar så är det roligare för folk lyssnar mer och har roligt istället.
Umgås ni fortfarande med killarna i det äldre gardet?
- Visst gör vi det, säger Mark. Vi har turnerat en hel del med några av banden från den tiden. Det är lustigt, för när vi träffas så uppstår samma stämning. Vi sitter och minns hur det var. Det var en hel del inbördes tävlande på den tiden men då var det mer på liv och död nästan. Numer är det fortfarande en tävling till viss del men på ett roligare och hälsosammare sätt. Nu kan vi skratta åt det istället, säger Mark.

Framtida planer
Det är allmänt känt att Death Angel bildades då medlemmarna var väldigt unga. När debuten "The ultra-violence" släpptes 1987 var trummisen Andy Galeon bara 14 år gammal. Detta innebär att bandet idag är i trettioårsåldern. Jämför detta med att James Hetfield i Metallica fyllde 40 år förra året. Death Angel har alltså en nästan 20 år lång karriär bakom sig redan trots sin relativa ungdom. Hur ser bandet på det?
- Vi har haft en otrolig tur. Om det är något som talar för Death Angel så är det att vi fortfarande har energin och tiden på vår sida. När vi började så fanns bara musiken i våra liv. Vi såg det som självklart att det var detta som var grejen. Och att sedan ta en paus från den känslan trots att många av oss aldrig slutat med musiken i 14 år för att sedan få uppleva det igen är en ynnest. För 14 år sen var vi för unga att inse vilken tur vi hade som fick göra allt det där. Nu har vi fått ännu en chans och vi tänker inte försitta den.

Detta innebär två saker. För det första kommer Death Angel att göra ett stort antal festivalspelningar runtom i Europa under sommaren. Mot senhösten planeras även en inomhusturné att äga rum. Då är det också meningen att änglarna ska landa i Sverige. Och för det andra så planeras det för att återutge hela Death Angels katalog i ny upprustad form.
- Planen är att återutge alla albumen i slutet av året med "The ultra-violence" innehållandes tre extra spår som är vår första demo "Kill as one".
"Frolic through the park" med tre låtar som aldrig kom med från den sessionen. Sen blir det en helt ny platta med b-sidor och andra rariteter, totalt på elva spår. Det kommer även att släppas en liten box med alla dessa tre plus en DVD med de två videos som gjordes då och en massa livematerial och tidiga intervjuer som har legat och skräpat i arkivet. Någon gång i framtiden ska vi nog också ge ut en retrospektiv DVD med hela vår historia på. Men det är bara på planeringsstadiet ännu.
Kan vi förvänta oss ytterligare någon ny platta med Death Angel i framtiden?
- Jag kan lova dig och alla andra att det inte kommer att ta 14 år innan nästa platta kommer. Vi har faktiskt som mål att köra turnén året ut och sedan gå in i studion igen redan nästa år. Vi vill inte att hjulet ska sluta snurra nu. Vi har precis kommit igång igen!

The return of darkness and evil

2009-05-10T11:39:00.001-07:00

Inom kort drar jag igång här igen.

/Magnus

John Norum – Den siste gitarrhjälten?

2009-02-16T00:32:00.000-08:00

Inför John Norums släpp av soloskivan "Optimus" ringde jag upp honom hemma i Los Angeles för att prata om skivan, Europe och om hans syn på gitarristens roll i dagens hårdrock. Jag hade under många år saknat riktiga gitarrhjältar och nu hade jag tillfälle att prata med en av de verkligt stora av dem direkt.

Norum var oerhört trevlig och tillmötesgående och intervjun övergick ganska snart i ett samtal om kärleken till hårdrock och gitarrsolon.

Intervjun publicerades för första gången på Metalcentral.net den 22 april 2005.

---

För mig har John Norum alltid varit den modige mannen som hoppade
av Europe i protest mot att bandet tog en musikalisk riktning som
flörtade mer med popmusik än den svettiga 70-talsrock som var
Europes huvudsakliga influenser på de första plattorna.
Så istället för att acceptera detta och åka med på framgångståget steg
John Norum åt sidan för att starta en solokarriär.
En karriär som i sig är en framgångshistoria. Han har inte bara släppt
en lång rad bra soloalster utan också arbetat med legendariska namn
som Glenn Hughes och Dokken. Det är inte illa pinkat av en grabb från
Optimusvägen i Upplands-Väsby utanför Stockholm.

Det är en pratglad John Norum som svarar på andra sidan jordklotet
när jag ringer upp, vilket kan förklaras av att han inte pratat svenska
på nästan en månad efter hemkomsten från Europes nyligen
avverkade Japanturné. En turné som för övrigt förevigats på band och
som skall resultera i en liveskiva så småningom.
Men nu är John hemma för en tids ledighet och för att umgås med
familjen som idag består av frun och tillika gitarristen Michelle Meldrum
samt deras fyra månader gamla son. Det har ibland varit svårt,
erkänner John, att vara hemifrån under så lång tid när man nyss har
blivit pappa för första gången.
- Det är ju kämpigt när man har varit borta från lillgrabben med
turnerandet och så. Men alla i bandet har ju gått igenom det för alla
har ju barn, så jag kan fråga dem om råd. Men det känns rätt hårt som
nu när jag har varit borta från honom två veckor i sträck.
Men man får dra ett par bira så går det över, säger John med ett skratt.
Speciellt när man känner den där oron i magen så att det gör ont.
Och jag brukar oroa mig för att han inte ska känna igen mig när jag
kommer hem och att jag ska vara en främling och får börja om från
början igen.

Gitarristens återkomst
John Norum får nog anses vara en av få kvarvarande äkta svenska
gitarrhjältar. Tillsammans med Yngwie Malmteen så har vi inte många
sådana kvar inom hårdrocken idag. Frågan är om det finns så många
gitarrhjältar kvar överhuvudtaget. Men John är hur som helst en av
dessa ur det gamla gardet och han har ingenting emot att bli kallad för
gitarrhjälte.
- Det är alltid kul och det uppskattar jag jättemycket.
På något sätt är det ju det jag jobbar för, kanske inte att bli gitarrhjälte
men för att bli omtyckt för det jag gör som gitarrist.
För mig har det aldrig betytt så mycket att ligga högt upp på listor, få
guldskivor och bli nominerad till olika priser. Men jag uppskattar mer
när folk säger att jag gjort någonting bra som musiker.
Speciellt när andra musiker säger det.
Ibland kan jag sakna gitarren i dagens hårdrock.
Vad hände med de bra gitarrsolona egentligen?
- Ja det är ju dåligt med det alltså. Det är ju fortfarande de gamla
hjältarna som håller och gör det på riktigt. Det har ju inte kommit
någon ny direkt som man tycker är bra direkt. Så det är ju de gamla
gubbarna som jag fortfarande tycker är bra. Sen var det ju så att när
grungen kom så försvann ju allt det där. Då betydde ju inte solon så
mycket. Men för mig betyder det mycket för man kan göra så otroligt
mycket med ett gitarrsolo eftersom det är ett så känslomässigt
instrument. Man kan bända tonerna på ett helt annat sätt än med något
annat instrument som till exempel en keyboard.
Om man har någonting att säga som gitarrist så tycker jag att man ska
göra det med ett solo. Men gör du det bara för att imponera på folk då
kan i alla fall jag vara utan det.
Det ska ha ett musikaliskt värde tycker jag.
När du skriver musik vad är det som kommer först, solot eller riffet?
- Jag brukar mest sitta hemma och spela in saker på band.
Jag riffar i flera månader och ibland i flera år känns det som.
Och efter ett par månader så brukar jag lyssna tillbaka på vad jag har
spelat in och pussla ihop de bitar jag har. Man har kanske ett riff som
passar ihop med ett annat riff. Men ibland så kommer ju en hel låt helt
av sig själv rakt av också. Ibland tar det inte längre än en kvart eller
tjugo minuter.

Den optimala ljudupplevelsen
Detta resonemang för oss in på det senaste soloäventyret för
John Norum. På Johns födelsedag den 23 februari så släpptes hans
sjätte album i eget namn. Det är en skiva som rent musikaliskt är ett
syskon till Europes senaste platta ”Start From The Dark”.
Många av låtarna som John har skrivit de senaste åren använde han till
just den skivan. De som blev över plus ett par andra låtar hamnade
sedan på ”Optimus”.
- Vissa låtar var redan klara fast i akustiska versioner och andra var
bara riff som jag pusslade ihop. De här låtarna är ju skrivna under
samma period som vi skrev låtarna till Europes ”Start From The Dark”
så de går i typ samma genre kan man säga och de har samma typ av
stil. Vissa av låtarna som hamnade på ”Start From The Dark” var
egentligen menade att vara med på soloplattan.
Men så blev den här återföreningsgrejen aktuell och då ville jag gärna
spela upp det material jag hade för de andra och de diggade vissa
låtar och de plockade ut sex eller sju av de riff jag hade.
Och det som blev över tog jag till min soloplatta.
- Men det betyder ju inte att det är sämre låtar eller så utan bara att
de inte passade till just Europe utan var lite för tungt för just det
ändamålet. Jag tycker i och för sig aldrig att det kan bli för tungt.
Därför är det bra att ha den här sologrejen på sidan om eftersom att
det kan bli lite frustrerande ibland när man måste följa ett bands
majoritetsbeslut om saker man egentligen inte vill göra.
Var det just den där beslutsprocessen i bandet som fick dig att hoppa
av Europe på 80-talet?
- Ja det var en av orsakerna. Jag gillade dessutom inte den väg vi gick
musikaliskt heller. Vi började som ett rockband och blev sen mer
amerikaniserat, det blev mer keyboard och låtarna blev lite smörigare.
Dessutom blev hela vår image lite för mycket bubbelgum.
Det var ingenting som jag tyckte var något kul. Plus en massa andra
små problem.

Bandet har en betydligt mer avslappnad inställning till framtiden än förr
om man ska tro John. De har en överenskommelse att fortsätta
tillsammans så länge de tycker att det är roligt. Att låta det gå så långt
som det gjorde i mitten på 1980-talet när John hoppade av kommer de
inte att låta det gå den här gången. Vill någon lägga ner kommer hela
bandet att göra det. Men utrymme för till exempel egna solospelningar
för John är inte aktuellt. De andra i bandet har satt en tydlig gräns för
vad som är okej att göra och inte, enligt John som ändå verkar ta
förhållningsreglerna med ro.
- Jag vet inte, kanske blir det några solospelningar.
Men jag vet inte heller hur resten av bandet ser på det där.
Jag tror faktiskt inte att de skulle bli så glada över det om jag ska vara
helt ärlig. Jag har märkt lite på deras reaktioner när ämnet tagits upp
att intervjuer och så där är okej men nu när jag är med i bandet så är
det ingen bra idé att åka ut på soloturné för då kan det uppstå sprickor
och så och folk kan börja snacka eftersom jag redan har lämnat bandet en gång.
Så jag ligger lågt, säger John med ett skratt som får det att verka som att han accepterar situationen.
Låt oss tala lite mer om soloskivan då. Kan du förklara titeln på skivan.
Den är ganska kaxig om man tänker på att ordet ”optimus” kan
översättas till den optimala upplevelsen.
- Den har flera förklaringar. Dels är det en liten koppling till
Upplands-Väsby eftersom det finns en väg där som heter just
Optimusvägen och det var den jag växte upp på. Dessutom var det en
av låtarna som hamnade på plattan så jag tyckte att det passade som
titel.
- Plattan är ju optimal i mina ögon även om jag hade önskat att den
varit lite längre. Men det beror på att så pass mycket av det jag skrivit
hamnade hos Europe. Från början hade jag planerat in tolv låtar och
nu blev det tio. Men det var så mycket stress under den tiden eftersom
jag höll på att mixa den här plattan samtidigt som Europe rullade på så
jag hade inte mycket tid på mig att skriva mer material till ”Optimus”.
Men samtidigt har jag fått positiva reaktioner på att den inte är så lång
eftersom många tycker att skivor är alldeles för långa idag.
Men den här skivan kan man nog känna att man vill lyssna på igen för
att man inte har tröttnat på den.
- Det får plats många stilar på den. Det är lite metal, lite ballader och
lite bluesigare saker som jag blandat ihop. Jag gillar inte att bara hålla
mig till en grej. Jag själv kan bli rätt trött på att lyssna på en renodlad
metalplatta från början till slut. Det måste hända någonting nytt hela
tiden.
Dessutom sköter du sången på hela plattan den här gången utan hjälp
från andra. Hur kommer det sig?
- Jag känner att rösten har blivit mycket starkare med åren.
Den har mycket mer volym och drag i sig nu än för fem eller tio år
sedan. Det känns lite mer personligt också att göra sången på låtarna
själv också. För ibland när man har haft någon som kommit in och
sjungit det man har skrivit så blir det så opersonligt.
Jag får en känsla av de läser från ett textblad och mest undrar när de
är klara och när de får betalt. Det kan vara så ibland tyvärr när man
hyr in sångare som jag tidigare gjort.
- På den första plattan ”Total Control” (1987) så sjöng jag nästan allt
men hade hjälp av Göran Edman på några spår.
På den andra ”Face The Truth” (1992) så hade jag Glenn Hughes på
sång och han var så jävla grym så då tänkte jag att det inte var någon
idé att ens försöka. Men nu känns det väldigt bra och självförtroendet
har blivit bättre. Det känns som om min röst har vuxit och jag tycker
att det skulle vara synd om jag inte gjorde all sång själv helt enkelt.
Så ger det helheten ett mer djup och personlig prägel eftersom det inte
bara är med hjälp av gitarren som man kan uttrycka sig utan kan göra
det med allt och hela tiden.

2005 – mest Europe
Trots att soloskivan nyss är släppt och att Johns egen familj nyligen
utökats med en son så blir det mest Europe som gäller under 2005.
Framtiden för bandet som återförenades 2003 och som gjorde en
bejublad spelning på förra årets Sweden Rock Festival är synnerligen
fullspäckad visar det sig. Året kommer att präglas av turnerande i
Europa, USA och andra ställen i världen. Och framåt årets slut,
avslöjar John, så är det meningen att de ska gå in i studion igen för att
spela in en uppföljare till ”Start From The Dark”.
- Vi påbörjar en världsturné i Europa den 8 mars i Italien.
Den fortsätter sedan genom ett par europeiska länder vidare till
Ryssland. Vi håller också på att försöka få ihop en tur i USA under april
månad på The House Of Blues runt om i staterna.
Sen är det meningen att vi ska spela på så många festivaler vi bara
kan i sommar och dessförinnan släppa en DVD med en spelning från
Hammersmith Odeon som vi spelade in under förra årets Europasväng.
Sen ska ju liveplattan som spelades in i Japan nu i vintras ut till slutet
av året och ungefär där eller i början av 2006 är det meningen att vi
ska gå in i studion igen och spela in en ny platta med Europe. Vi skriver
så mycket vi bara orkar till den just nu. Så vi kör på. Så länge det är
kul är det värt att göra det.
Det är mycket roligare nu än på 80-talet. Nu lirar vi mer den stil som
jag föredrar så det känns lite roligare, avslutar John Norum.

John Norum - Total control (1987)

2009-02-16T00:11:00.000-08:00

Ett drygt år efter avhoppet från Europe var John Norum på banan igen med ett soloalbum. Han lierade sig med basisten Marcel Jacobs och sångaren Göran Edman och gjorde allt det som inte blev av på ”The final countdown”. Norums främsta kritik mot just den skivan var att gitarrerna hade mixats ner i relation till klaviaturen. På ”Total control” rättades detta till.

Här råder det inga tvivel om vilket instrument som är det viktigaste.

Norum och Edman delade på sånginsatserna och den förstnämnde är strålande och Norum är en sångare i vardande. Idag är han betydligt bättre men det var viktigt 1987 att visa att han behärskade både sång och gitarr för att slå fast att det verkligen var en solodebut.

Här får gitarrhjälten Norum kliva fram. Varenda solo är klockrent. Vartenda riff vårdat och ansat till perfektion. Det finns inte en enda dålig låt här om ni frågar mig.

”Total control” är en självständighetsförklaring av John Norum och genom att ha styrkan att hoppa av en framgångssaga på grund av att man älskar sitt instrument och den musik man spelar för att man vägrar kompromissa även om det innebär att tacka nej till berömmelsen gör att han är och förblir en av mina stora hjältar.

John Norum - "Back on the streets" live 1988:

Europe

2009-02-15T12:04:00.000-08:00

Under Europes stora turné i samband med andra släppet "Secret society" efter återföreningen så fick jag tillfälle att intervjua Ian och Mic på plats i Västeråshallen. Det var ett av mina största ögonblick som hårdrocksskribent och för den delen som hårdockare överhuvudtaget. Och jag insåg att det var lika bra att vara helt ärlig om mn relation till bandet. Något som visade sig vara ett smart drag.

Intervjun publicerades första gången på Metalcentral.net 29 januari 2007.

---

Sommaren 1986. ”The Final Countdown” släpps. Och det är också 20 år sedan en kille i 14-årsåldern satte sin bergssprängare på timer för att kunna vakna varje sommarmorgon till det mäktiga och nu mer klassiska introt till plattans titelspår. Först mullret med nedräkningen, sedan Mic Michaelis berömda keyboardfanfar och så brakade det hela loss i en kanonad levererad av Ian Haugland. Varje morgon. Hela sommaren. Och 14-åringen var jag.

November 2006. Jag sitter i en gymnastikhall som är en del bakom den stora Västeråshallen där det vanligtvis spelas basket och handboll. Men ikväll spelar EUROPE inför 2500 personer som alla på något sätt kommit för att återuppleva sommaren 1986 och kanske somrarna innan den. Framför mig vid ett av långborden där crew och band just intagit kvällsmaten efter soundcheck sitter Mic och Ian. Jag har just berättat anekdoten ovan och de ler mot mig. Fast inte på ett elakt sätt utan snarare på ett stolt och igenkännande sätt. För alla runt det här bordet har haft sina musikidoler som man på ett eller annat sätt dyrkat förutsättningslöst.
- Man kan ju bara se på sig själv hur man var när man var i den åldern och hur man lyssnade på musik. Det har ju varit liknande grejer och man har ju haft sina idoler som man dyrkat. Om jag går till mig själv så vet jag ju hur det kan vara, konstaterar Mic.
- Det är ju rätt freakat, fortsätter Ian, när man var 13-14 år gammal när man lyssnade på THIN LIZZY och RAINBOW och hur man stod backstage och väntade på att få autografer och nu får man uppleva samma sak själv när folk kommer fram och säger att de började spela för att de lyssnat på EUROPE.
- Det är ju en generationsfråga också, filosoferar Mic vidare. När vi växte upp så var det LED ZEPPELIN och SWEET som många diggade. Och nu när vi har varit ute och spelat så har man stött på folk som spelat i dessa band och som nu lagt ner men som har med sig sina ungar som har oss som idoler. Så det blir någon sorts rundgång.
- Det är en hel del cirklar som sluts märker man. Min första konsert var med RAINBOW med Ronnie James Dio på sång 1976. De var som ouppnåeliga gudar. Tio år senare 1986 när vi spelade i Japan så träffade vi Dio på en rockklubb i Tokyo så där satt jag och snackade med honom i säkert två timmar. Då fick man nypa sig i armen för att fatta att man verkligen satt och pratade med någon man dyrkade för tio år sedan, berättar Ian.

Hur ser den typiske EUROPE-lyssnaren ut idag tror ni?
- Det finns nog de som hängt kvar sedan förr men det är mycket nya fans också märker vi. Och yngre fans dessutom, konstaterar Mic.
Ian har gjort samma observation.
- De jag såg igår på Hovet som stod längst fram var ju 15-17 åringar. Jag blev nog lite förvånad för jag hade nog förväntat mig en lite äldre publik. Så det verkar som om en ny generation har hittat EUROPE.

Andra drivkrafter
Det är nu sex år sedan den berömda millenniespelningen i Stockholm och bollen har sedan dess bara fortsatt att rulla allt snabbare. Vad är det under de här åren som fått er att fortsätta som band? Vad är det som får er att hålla ihop?
- Jag tror att det beror på att vi kommer från samma förortsområden norr om Stockholm och vi har känt varandra hur länge som helst, säger Mic. Efter splittringen så har vi hållit kontakten hela tiden men vi vill testa nya grejer helt enkelt. Men vi sa faktiskt aldrig att vi skulle lägga EUROPE på hyllan för evigt. Och efter ett tag tror jag att alla började känna att det började bli dags att göra någonting tillsammans. Det var ju jävligt kul att spela det där nyåret. Men vi sa det att gör vi det här så ska det inte bara vara en återföreningsturné, en samlingsplatta och sen hej då. Utan vi sa att ska vi göra det så kör vi full fart framåt. För alltid. In i väggen...
- Sen var det väl så också att somliga hade solokarriärer, andra spelade med andra band, säger Ian. Men så insåg vi nog allihop det unika vi hade i att ha spelat i ett rockband som funkar och har en kemi. Jag slås ofta av insikten att ”fan vilken grej vi har här” liksom. Det enda sättet tror jag är att ta ett break ifrån varandra. Alla band är som små samhällen tror jag. Alla medlemmar har sina outtalade positioner. Det finns någon sorts hierarki i bandet fast inte på ett negativt sätt kanske.
- Var och en har sin plats i bandet som har sina områden att fixa med, fyller Mic i.

Har den här hierarkin ändrats på något sätt sedan sist?
- Inte direkt egentligen. Det som har hänt är väl att alla har blivit lite äldre och mer vidsynta. De flesta i alla fall, skrattar Ian. Men på det stora hela är det samma band och struktur som förr.

Har ni samma drivkrafter som musiker nu som för tjugo år sedan?
- I början tror jag att det handlade mycket om att vi ville bli rockstjärnor, erkänner Mic. Men allt eftersom det gått bättre och bättre så blir ju drivkraften att göra bättre och bättre plattor. Man vill hela tiden göra någonting ännu bättre. Sen vill man ju lyckas underhålla en publik också. Jag vet inte om det är så mycket mer som är drivkraften faktiskt. Förut var det ju brudar.
- Brudar bärs och billiga...ja. Långa trumsolon...skrattar Ian.

Men nu har ni fått ut ”Secret Society”. Hur känns den i jämförelse med ”Start from the Dark”?
- Vi är jättenöjda och jävligt stolta över den. Om man jämför perioderna då de spelades in med varandra så var magkänslan mycket bättre den här gången, säger Mic och fortsätter. Visst kändes det bra med den förra skivan också men den här gången kändes det ännu bättre. Kanske för att vi jobbade och slet med den som fan alltså.
Ian konstaterar att turnerandet spelat en viss roll.
- Vi var betydligt mer samspelta inför den här plattan. Det har naturligtvis att göra med den långa turné vi gjorde på förra skivan. Det gjorde att vi blev mer fokuserade den här gången. Jag tycker att man hör det på skivan att vi är mer ett band den här gången. Förra plattan bestod ju av låtidéer som Joey hade och Norum hade och som Mic hade med sig. Så det kändes lite mer som lösryckta delar. ”Secret Society” har mer av en röd tråd i sig och är mer ett resultat av ett arbete bandet gjort tillsammans. Den är betydligt jämnare tycker jag.

Återetablering
Turnén som bandet inledde med ett stort antal spelningar i Sverige under hösten kommer att ta EUROPE runt jorden både en och två gånger. Det är fascinerande att höra hur Ian och Mic börjar rada upp turnéns olika faser. Det är en världsturné som tar dem till USA, Japan, runt Europa och så undersöker de möjligheten att åka till Sydamerika. Man förstår att EUROPE fortfarande är ett band i världsklass i popularitet mätt. För handen på hjärtat hur många svenska band kan sitta och filosofera om var de vill åka och nästan vara säkra på att det blir så? Men trodde bandet att intresset verkligen skulle vara så stort som det ändå har visat sig vara?
- Vi hade nog räknat med ett lite mindre intresse faktiskt, säger Mic. Men vi tänkte nog så här med den här turnén som vi nu gör i Skandinavien att vi kör på lite fler ställen än sist. Då gjorde vi bara fem spelningar i Sverige. Nu gör vi tio elva stycken. Och vi har dessutom valt att spela på lite mindre ställen men det funkar skitbra ändå.
Ian berättar vidare.
- Under förra turnén så träffade vi en massa folk som tyckte att vi borde komma till fler ställen och spela, säger Ian. Det finns folk som vill se oss men som inte kan ta sig till de större städerna. Så vi valde att ta en större sväng denna gång, kanske för att återetablera EUROPE igen. Det här är ju den mest omfattande turnén i landet vi gör sedan 1986.

Vilken är den stora skillnaden när det gäller turnerandet nu om man jämför med hur det var för 20 år sedan?
- Framför allt planeringen, svarar Ian direkt. Vi vet var vi kommer att vara om tre månader. På den tiden var det mer dag för dag kändes det som. Vi hade inte så bra koll på affärerna då. Nu vet vi att vi måste vara med mer i alla led för att de bästa besluten ska tas. Och nu inser man ju hur lyckligt lottad man är att man fortfarande tjugo år senare kan åka omkring och spela. När allting exploderade på 80-talet så fattade man inte riktigt vad det var man höll på med. Vi har en helt annan ödmjukhet inför det vi håller på med idag än vad vi hade då.

Avslutningsvis, vilken är den största missuppfattningen som recensenter och publik har om er som band?
Mic funderar en stund innan han svarar.
- Det kanske inte är en direkt missuppfattning men en del känner ju bara till slagdängorna från ”The Final Countdown” och inte så mycket mer och tycker att det är EUROPE liksom. Men det finns ju massor med annan musik som vi gjort. Och det är synd för EUROPE är djupare än så. Det är en ganska vanlig grej vi möter. Men det enda vi kan göra är att spela vidare och försöka visa den andra sidan också. Vi kommer aldrig att göra ett försök att upprepa oss och göra en ny ”The Final Countdown”. Den är där och den lever sitt liv.
– Vi försöker inte skriva en sådan låt igen. Blir det en sådan ja då blir det väl det men vi strävar inte efter att göra det igen så att säga. Men det är väl ett ok vi får bära att vi skrivit en sådan låt en gång i tiden. Stackars oss...säger Ian med ett skratt.

---

Fotnot: Europe släpper ny skiva i vår och är en av headlinerbanden på årets upplaga av Sweden Rock Festival

Europe – The final countdown (1986)

2009-02-15T11:44:00.000-08:00

För 26 år sedan inledde jag ett intensivt förhållande med det här bandet. Jag såg till att vakna till tonerna av inledande spåret och genombrottssingeln för Europe varje morgon hela sommaren 1986 genom att rigga bandspelaren till en timer.

En fullständigt bisarr sak att göra naturligtvis men faller man för ett band så gör man. Än idag framhåller jag Europe som Sveriges bästa och största hårdrocksband någonsin. Och jag lyssnar på Europe än idag även om det inte sker under samma förutsättningar som för 26 år sedan.

Egentligen tycker jag att föregångaren ”Wings of tomorrow” är en bättre platta både sett till låtarna och produktionen men ”The final countdown” har blivit lite orättvist behandlad av kritikerna så här i efterhand. För bakom den onödigt fluffiga ljuddräkten då hittar man fantastiska låtar som ”Danger on the track”, ”Ninja” och ”On the loose”. Och vad gäller de fyra singlarna ”Rock the night”, Carrie”. ”Cherokee” och titelspåret så finns det väl ingen som inte kan skråla med i refrängerna även om de inte vill erkänna det. En femte singel, ”On the loose”, släpptes förövrigt i Japan. Det betyder att halva skivan släpptes i singelformat vilket kanske säger en del om hur stor den här plattan gjorde Europe.

Och bara ett par månader efter att skivan släpptes och bandet nått internationell toppstatus så gör bandets gitarrhjälte John Norum det som ingen någonsin kunnat föreställa sig. Han hoppar av.

Och sedan dess är han för alltid en av mina få hjältar i hårdrockshistorien.

Europe - "Heart of stone" live 1986

Ett snack om hårdrock med Wolf

2009-02-05T02:56:00.000-08:00

Att prata influenser med hårdrocksband har alltid intresserat mig och inför min intervju med Johannes Losbäck så bad jag honom fundera på vilka plattor som betytt något för honom. Resultatet blev detta samtal.

Snart släpper Wolf nytt.

Foto: M. Tannergren

Publicerades på Metalcentral.net i oktober 2006
----
Svenska heavy metal-bandet WOLF har släppt sin fjärde platta ”The Black Flame”. Det är en tvättäkta hårdrocksskiva gjord av riktiga hårdrocksälskare. Det hörs verkligen på skivan som måste sägas vara det bästa gruppen presterat till dags dato. För att ta reda på hur stora hårdrocksälskare WOLF verkligen är så ringde Metalcentral upp Johannes ”Yxan” Losbäck för att prata metal och ta reda på vilka fem plattor, utan inbördes ordning ska påpekas, som betytt mest för honom. När jag förvarnar honom via SMS om att jag kommer att förhöra honom om detta får jag det självsäkra svaret att det inte är några som helst problem. Det kan han göra i sömnen låter han mig förstå. Men det ska visa sig att det är svårt att begränsa sig. Men vi börjar med den första plattan:

- En skiva som jag kommer ihåg gav mig väldigt mycket är ”Creatures of the Night” (1982) med KISS. Jag var sju år och jag köpte den genom OKEJ från ett postorderföretag som hette Zip. Så jag köpte den på kassett och en affisch på Peter Criss. Varför förstår jag inte än idag. Antagligen därför att han såg tuff ut men nu på äldre dagar har jag ju genomskådat hans bluff för nu vet jag ju att det är Gene Simmons som är den tuffaste. Men den skivan hade gitarr, bas, trummor och sång med ett ganska kliniskt ljud men det var stort och mäktigt. En sjuåring blir ju helt tagen av det där. Jag såg omslaget till ”Destroyer” när jag var fem år och blev helt galen i KISS och så fick jag se dem live 1984 men då utan smink tyvärr. ”Creatures of the Night” har hur som helst gett mig jävligt mycket. KISS sitter liksom i ryggmärgen.
Du har med andra ord lyssnat på hårdrock rätt länge?
- Ja det har jag gjort hela mitt liv. När jag gick i skolan var jag hårdrockare och alla andra var synthare. Jag minns när vi skulle skaffa brevvänner genom klassen så efterlyste jag en hårdrockare men jag fick en synthare. Men det gick bra ändå, konstaterar Johannes med ett skratt.

Skräcklyrik och death metal
Det är rätt onda texter på nya WOLF-skivan. Det är ett markant skräcktema i låtar som ”At the Graveyard” och ”I Will Kill Again”. Och WOLF har till detta släpp lyckats rekrytera Thomas Holm som tidigare gjort sig skyldig till omslag åt bland annat MERCYFUL FATE.
- Det började med att vi skrev just ”I Will Kill Again” och sen ”Black Magic”. Då märkte vi att vi hade något att jobba mot och att det funkade. Vi kände att det var den röda tråden med mördare och svart magi. Det har ju lite med att göra att vi bor på olika ställen i landet också så vi var tvungna att snacka ihop oss om vad vi hade tänkt oss. Så då blev det så och den känslan i låtarna om inte musikaliskt så i texterna. Så därför känns det som låten skulle passa i eftertexterna till filmer som ”Huset som Gud glömde” eller ”Maximum Overdrive”. Så på den vägen är det och jag tyckte att vi lyckades rätt bra. Och att få Thomas Holm att göra omslaget gör ju bara saken ännu bättre. En stor del av charmen med hårdrocksplattor är ju omslagen.
- Det tog bra länge innan vi kom på vad det var vi vill ha. Men när vi fick tag på Thomas så visade det sig att han hade mer än lust att göra det. Han var trött på att göra barngrejer. Han ville bli ond och stygg igen.

Vi går vidare i Johannes lista. Platta nummer två är en liten överraskning för mig. Jag hade förväntat mig något med SAXON eller någon annan mer klassisk hårdrocksakt men istället nämner Johannes en riktigt brutal klassiker från 1989.
- Ja det är ju MORBID ANGELs ”Altars of Madness” som bara blåste omkull benen på mig. Jag började fatta det där med death metal då och det är en platta som jag kan spela när som helst. Det här fantastiska soundet med de genuina mörka gitarrerna som är så ärligt så att det inte är klokt. Analogt inspelat och jättefint.
Du lyssnar på olika sorters hårdrock med andra ord och inte bara till en viss genre?
- Nä, jag lyssnar på all sorts hårdrock. Allt från BLACKFOOT till DEICIDE. Fast jag är jävligt noga med vad jag kallar för metal och inte. Det som är metal för andra kanske inte är det för mig. Man har haft många diskussioner på fyllan om vad som är metal och inte. Men det får man ta.

Hårdrock och frihet
Vad är det egentligen som hårdrocken ger dig?
- Friheten. Det är ungefär som att se en bra film. Det skapas en värld för dig som du kan försvinna in i. Som ”Operation: Mindcrime”. Perfekt om du ska åka bil i 40 mil. Lyssna på den och du har åkt 20 av dem på två lyssningar och inte ens tänkt på det. Och den här känslan av att man är någon. Man är inte en produkt av någonting utan man är en hårdrockare. Men nu har ju det blivit mer av en produkt i och för sig men man har det alltid i sig att man en gång var en hårdrockare. De som idag har klippt sig och skaffat ett jobb är ju de som kommer hem till mig på efterfest och frågar efter WHITSNAKE-plattor. Det ger ju också en sorts styrka att lyssna på riktigt bra hårdrock.
Eftersom vi båda växte upp med hårdrocken på 80-talet så kanske det funkade bättre att kalla sig hårdrockare för då var det tydligare var gränsen gick. Den gick mellan hårdrockare och synthare. Idag är det lite otydligare.
- Jag hade nyligen just den där diskussionen med Tony Balogh (Sweden Rock Magazine m.m.) och kom fram till att det börjar gå tillbaka till det nu. Man märker att de här ”helghårdrockarna” eller vad man ska kalla dem börjar krypa ur sina skal och ställer sig på sidan om sina polare och säger att de faktisk är hårdrockare och står för det. Så det har kommit tillbaka lite grann.

Skiva nummer tre i Johannes lista är ännu mer mangel:
- Det är CELTIC FROST. Ganska svårt att välja om det är ”Morbid Tales” (1984) eller ep:n ”Emperor's Return” (1985). Men det får bli den sistnämnda med ”Circle of the Tyrants”. Det är liksom proffsigt samtidigt som det är lite billigt. Om man lyssnar på till exempel VENOM så hör man att de inte bryr sig bara det låter tufft. Men lyssnar man på CELTIC FROST från den tiden så hör man att Tom Warrior hade en vision. Det skulle låta bra med de medel de hade och det lyser igenom samtidigt som det låter fruktansvärt ondskefullt och depressivt. Det greppade tag i mig och det lyssnar jag på än idag.
Har du några kommentar om den senast plattan ”Monotheist”?
- Det roliga är att den behövde inte vara så jävla bra bara den gav den här sinnesstämningen. Och det fick jag. Men det är inte en platta som jag lyssnar på och headbangar till. Den lyssnar man på för att må dåligt till…

Så har vi kommit till den fjärde plattan. Och nu kommer vi tillbaka till den mer traditionella hårdrocken igen och det med besked. Liksom många andra skulle säga så är det den tidigare nämnda ”Operation: Mindcrime” från 1988 med QUEENSRYCHE.
- Det är en skiva som ger uttryck för en ung musikers vision. Den har ett så stort uttryck. Det är inte bara musiken och låtarna i sig utan det är hela skivan. Du kan ta vilken annan skiva som helst och det finns alltid några låtar du inte tycker är jättebra. Men på ”Operation: Mindcrime” så är allting bra rätt igenom. Den är helgjuten och funkar i alla lägen.

Så har vi kommit till den sista plattan. Och för första gången tvekar Johannes lite och funderar ordentligt innan han svarar. Valet faller tillslut på kanadensiska ANNIHILATOR och debuten ”Alice in Hell” från 1989.
- Det är ju en sådan platta som satt sina spår. Den kom i rätt tid och den bara smällde på. Den är inte bra helt och hållet för det finns en del grejer där som inte är jättebra men den är genuin och hård rätt igenom. Det är inget tjafs. Det var ett ungt hungrigt band som ville visa att de kunde spela. Och det gjorde de. Och när det gäller mig som gitarrist så har den triggat mig till att fortsätta spela gitarr. Den är otroligt teknisk och det är gitarrerna det handlar om. De har inte tänkt så mycket på trummorna och inte så mycket på sången utan det är Jeff Waters och hans jävla gitarr liksom. Det räcker så.

Bortglömda IRON MAIDEN-låtar
Det är ju ganska uppenbart varifrån ni fått inspiration till er musik och vilka referenser ni har använt. Hur undviker ni att bli ett plagiat och var går gränsen mellan att plagiera ett band och att bara vara inspirerad av det?
- Jag tror att gränsen går när man erkänner det och säger att ja det är sant att vi är inspirerade av det eller det bandet istället för att fortsätta släppa plattor som låter likadant. Men man måste ju utvecklas som band ändå annars skulle det ju inte vara WOLF. Men de uppenbara IRON MAIDEN-riffen kommer ju naturligt istället för att man placerar en grej där för att det skulle vara tufft. Vi fick ju mycket skit för det där ett tag. Men vi körde med raka puckar och sa att det var de två första plattorna med IRON MAIDEN och MERCYFUL FATE som har inspirerat oss och det står vi för. Men sen har ju Nicke (Stålvind, sång) sagt någon gång att vi skriver de låtar som MAIDEN glömde att skriva.

Efter en dryg halvtimmes prat om hårdrock i allmänhet och WOLF i synnerhet så är det dags att avrunda. Jag får känslan av att Johannes skulle kunna fortsätta prata om hårdrock i timmar. Dagen efter får jag ett nytt SMS av Johannes. Han vill lägga till SAVATAGEs ”Hall of the Mountain King” (1987) till listan. Vi sätter den väl inom parantes…

Queensrÿche – Operation: Mindcrime (1988)

2009-02-02T04:43:00.000-08:00

Det är svårt att förstå vilken betydelse Queensrÿches tredje platta har både för mig och för hårdrockshistorien i sin helhet. Få grupper har lyckats så fullständigt att göra en konceptplatta med en sammanhållen historia så komplett och naturlig. Problemet med sådana här projekt är ju att de alltid har glapp och stora brister i genomförandet. Men inte ”Operation: Mindcrime”.

När den kom var genomslaget enormt. Gruppen som tidigare hade spelat i hårdrockens b-division med ett par okej plattor i bagaget blev megastora. Radioprogrammet Rockbox spelade den 14 maj 1988 hela A-sidan (på vinylen) utan avbrott i Sveriges Radio och dagen efter sprang jag iväg och köpte skivan.

Jag har inte slutat att lyssna på den. Det går inte. Den är på många sätt helt perfekt. Refrängerna, melodislingorna, stråkarna, sången, trumljudet, dramatiken, känslorna, klaustrofobin, galenskapen, förtvivlan. Allt finns här.

Det är omöjligen peka ut en eller ett par spår som utmärker sig. Här är till och med de korta mellanspelen nödvändiga att lyssna på. Men bland de absoluta höjdpunkterna finns förutom titelspåret ”The mission”, mastodonten ”Suite Sister Mary” (lyssna på kören i mellanspelet!) och finalen ”Eyes of a stranger”.

Det är teatraliskt, pretentiöst och storvulet på alla sätt men det slår aldrig över och blir fånigt. Jag kommer aldrig att sluta älska den här skivan.

Dagens video: Anthrax - Among the living (live)

2009-01-28T04:23:00.000-08:00

Det har varit lite lungt här ett tag men oroa er inte. Det kommer mera. Som en lite förberedelse på vad som komma skall kör vi en video med Anthrax. En av mina favoritgrupper inom thrash metal. Det kommer att skrivas en hel det om denna genre framöver. Det här är en av mina favoritlåtar och den är hämtad från hemvideon "Oidivnikufesin N.f.v." som är inspelad på Hammersmith Odeon 1987. Jag äger den på VHS men den finns nu även som DVD tack och lov...

Mosh på er!

Judas Priest – Defenders of the faith (1984)

2009-01-21T11:58:00.000-08:00

Let's all join forces
Rule with iron hand
And prove to all the world
Metal rules the land
We're heavy duty
So come on let's tell the world

We are defenders of the faith

Min relation till Judas Priest startade med den här skivan. Jag såg videon till ”Freewheel burning” och Rob Halfords röst skar sig in i min tonårshjärna och snittet har nog inte läkt riktigt än. För Halfords röst kittlar mig fortfarande. Jäklar vad bra de var fram till plattan ”Painkiller”…

Förutom Halfords rakbladsröst så är det ju Glenn Tiptons och KK Downings tvillinggitarrer som är det utmärkande för Judas Priest. Utan denna treenighet skulle det hela falla ganska platt. Se bara på hur vilsna Judas Priest var utan Halford och hur lång tid det tog för Halford att riktigt hitta hem med sina olika andra projekt och tillslut den själbetitlade soloturen. Den sistnämnda har dock rätt hög kvalitet.

Den här kemin firar sina absolut största triumfer på plattorna mellan 1980 till 1984. ”Defenders of the faith” ganske inte riktigt når upp till ”Screaming for vengeance” som kanske tillsammans med “Painkiller” är min absolut största favorit. Men här finns ändå några spår som tillhör prästerskapets största stunder. Nämnda ”Freewheel burning” är så klassisk heavy metal att det är löjligt. ”Jawbreaker” är helt fantastisk och ”Rock hard ride free” är bra allsångsmetal.

Sen kommer den absoluta höjdpunkten i ”The sentinel”. Jag tröttnar aldrig på den mörka olycksbådande inledningen, det blytunga riffandet innan solot i mitten och sen kommer det lugna mittenpartiet som följs av en pampig uppbyggnad mot det stora crescendot där Halford når frekvenser som hotar krossa glas när han skriker ” Sworn to avenge condemn to hell/Tempt not the blade all fear the Sentinel”. Dit upp kommer han inte idag… Och finalen med den i sammanhanget rätt svaga ”Heavy duty” och på sitt sätt märkligt magiska titelspåret som avslutar plattan så är det bara att inse att Judas Priest är så nära den sanna tron på heavy metal man bara kan komma. Och det inledande citatet skulle kunna vara "Fader vår"...

Headbangers Ball

2009-01-19T05:02:00.001-08:00

Vid sidan av Rockbox på radion och Metal Hammer så lärde jag mig mest om hårdrock via MTV:S Hadbangers Ball med Vanessa Warwick. Det här var på den tiden som MTV sysslade med musik och visade musikvideos. Och Headbangers Ball var ofta ute och gjorde intervjuer med alla band som var aktuella. Hon var alltid påläst och tog musiken på största allvar. Och kanske var det just det som blev hennes fall när MTV bestämde sig för att bli mer av en "livsstilskanal" än en musikkanal.

Nåväl. Jag minns hur jag hade en leverantör av varje veckas Headbangers Ball som gav mig programmet på videoband varje måndag eftersom vi inte hade satellit-tv hemma.

Jag vill därför passa på att tacka Patrik Klemetz för hans insatser under flera år.

Dagens video: Queensrÿche - Eyes of a stranger

2009-01-15T04:43:00.000-08:00

Queensrÿche har bara gjort en platta som jag gillar. Men vilken platta! "Operation: Mindcrime" är ett mästerverk alla kategorier och dagens video ger ett utmärkst exempel på detta. Ett av mina favoritspår på plattan med en underbar refräng som aldrig lämnar dig. Videon är intressant eftersom den faktiskt försöker ge bilder till historien. Men akta er för uppföljaren som kom för några år sedan. En fullständigt oduglig och korkad idé.

I skivhyllan: Lightnin to the Nations: 25th Anniversary of NWOBHM

2009-01-13T03:22:00.001-08:00

Här gör jag ett avsteg från det ljuva 80-talet för att tipsa om en nödvändig historielektion. Den här behändiga boxen om tre cd-skivor hittade jag i en begagnatställ på Skivbörsen härom året. Jag hittar den inte i sortimentet på vare sig Ginza eller CDON men den finns på Amazon som är intresserad. Dessutom misstänker jag att den finns ute på nätet i någon form.
---
I slutet av 70-talet så regerade punken i Storbritannien. Få brydde sig om någonting annat. Bortglömda var Led Zeppelin, Black Sabbath och alla andra band som spelade tung rock i början av årtiondet. Eller var det så?

Naturligtvis inte. I skuggan av Johnny Rottens hånfulla flin så växte sig en ny rörelse stark som förvaltade arvet efter de första riktigt tunga rockbanden i England. I slutet av 70-talet och i början av 80-talet etablerade sig ett stort antal yngre förmågor och snart så började det talas om en ny våg av brittisk hårdrock populärt kallad The New Wave Of British Heavy Metal. Ni känner väl igen namn som Iron Maiden, Judas Priest, Saxon och Def Leppard. Den här nya vågen kan på många sätt ses som startskottet för hårdrockens kanske mest produktiva och kreativa årtionde på 80-talet.

Bakom giganterna i denna våg så fanns det ett många band som aldrig riktigt slog så stort som de som just nämndes. Antalet band som bara gav ut en eller två skivor samt några singlar är långt större än de som blev riktigt stora. Det går faktiskt att dra vissa paralleller till punken där antalet små band var oräkneligt.

New Wave Of British Heavy Metal har haft stor betydelse för hur hårdrocken låter idag. Ta bara Metallica som ett tydligt exempel på ett band som tog stort intryck av de brittiska banden. Att Metallica har gjort covers på fem av sju låtar från Diamond Heads debut ”Lighnin’ to the nations” (Happy Face 1980) säger väl egentligen allt. Lägg därtill andra NWOBHM-band som Blitzkreig, Holocaust och Sweet Savage som också fått låtar tolkade av giganterna från The Bay Area, också det en egen rörelse under 80-talets mitt.

Nu har skivbolaget Castle Music och Sanctuary gjort världen en välgärning genom att samla ihop ett stort antal av dessa band i en gedigen samling. Urvalet är smart gjort i och med att man hoppat över de största namnen som nämndes tidigare. Dessa är ju ganska enkla att få tag på än i dag. Det mest kända bandet i denna samling är kanske Saxon, Samson och Tygers Of Pan Tang. I övrigt så får vi pärlor av Xero, Satan, Atomkraft, Tresspass, Silverwing och många många fler. Totalt presenteras 56 band på tre skivor i ett mycket bra urval. Lägg dessutom till att alltihop presenteras i en informativ booklet med bakgrundsfakta och presentationer kompetent skrivet av Dave Ling, välrenommerad skribent på Metal Hammer och Classic Rock Magazine. Allt detta presenterat i en behändig och sobert utformad ask.

Jag saknar egentligen ingenting i denna samling. Man får en utmärkt känsla för hur The New Wave Of British Heavy Metal lät. Samlingen fyller ett tomrum som länge funnits i skivhyllan. Här får man tillgång till många av urtyperna som sedermera har kommit att bli det vi idag kallar hårdrock. Denna lilla låda med sitt stora innehåll bör alla ha i sin samling. Om man inte äger originalen naturligtvis.

Diamond Head live @ BBC 1980 - Helpless

I skivhyllan: Dio - Dream evil (1987)

2009-01-10T07:18:00.000-08:00

Ronnie James Dio är en portalfigur i den moderna hårdrocken. Allt sedan debutåren i band som Elf, Rainbow, Black Sabbath och slutligen i det egna bandet Dio har den lille mannen med den stora rösten förnöjt konnässörer av ädel metal. Få artister om än någon har ett så gediget arkiv att visa upp som honom även om senare års utgåvor aldrig riktigt uppnått de tidigare plattornas magi. Och det är om en av dess tidigare plattor denna recension ska komma att handla.

1987 stod gruppen Dio på sin absoluta topp både musikaliskt och framgångsmässigt. Med de tre tidigare albumen ”Holy Diver” ”Last in Line” och ”Sacred Heart” hade Ronnie James Dio på allvar etablerat sig som soloartist. Arvet från Rainbow och Black Sabbath kunde nu läggas till handlingarna. Bandet som vid denna tidpunkt Föruton Dio själv bestod av Vinnie Appice på trummor, Jimmy Bain på bas, Claude Schnell på keyboard och Craig Goldie på gitarr gick in i studion för att fästa vad som skulle bli ”Dream Evil”, en av de absolut bästa hårdrocksskivor som någonsin gjorts. I alla fall om ni frågar mig.

Detta är dock inte den allmänna uppfattningen om ”Dream evil” har jag förstått. De flesta tycker att ljudet är torrt och platt och att Craig Goldies gitarrspel är trist. Men här har belackarna fel. I en tid där glam och sleeze tagit över nästan all hårdrock och alltmer likande pop så utgör ”Dream evil” lite av en motvikt. Dio kunde mycket väl ha gått samma väg. Han var på god väg några gånger på de tidigare soloplattorna. Men den här skivan är ett steg tillbaka i mina ögon. Detta menat i den allra positivaste bemärkelsen. Dio återvänder här till sitt arv från Black Sabbath och Rainbow med melodi- och riffdriven rock.

“We are the innocent we are the damned
We were caught in the middle of the madness hunted by the lion and the lamb”

Det är en jämnstark skiva utan dåliga låtar egentligen. Det är en måttstock för vad hårdrock egentligen är. Man kan urskilja ett par tydliga teman på de texter som återfinns på plattan. Det handlar om brutna löften (”Nightpeople”), verklighet och fantasi (”Dream Evil”) och utanförskap (”All the fools sailed away”). Den sistnämnda låten är värd ett extra omnämnande. För detta kan vara en av Dios absolut största stunder både som låtskrivare och sångare. Med sitt episka anslag och sitt storslagna berättande om hur vi alla ska segla mot solnedgången bort från den här världen får den mig att nästa bli tårögd. Det är ett stycke musik som på många sätt sammanfattar var hårdrock egentligen handlar om. Att drömma sig bort till en annan värld. Vi mot dem. Utanförskap. Stora känslor.

Dessutom ska man aldrig underskatta betydelsen av ett snyggt skivomslag. Sällan har väl omslagskonsten utnyttjats så väl som av Steve Huston som illustrerat ”Dream evil”. På bilden ser man en liten flicka ligga och sova. Runt om och under hennes säng ser vi monster och oknytt och utanför fönstret står Dios återkommande maskot, demonen, och tittar in. Det är en hotfull stämning men ändå fridfull på något sätt. Bilden representerar väl innehållet i musiken.

Efter ”Dream evil” har Dios karriär fortsatt. Han har dock aldrig lyckats överträffa den musik som han gjorde fram till denna skiva. Med det inte sagt att det som kom efter var direkt dåligt. Tvärt om. Så sent som 2004 släpptes ”Master of the moon” som var en positiv överraskning Nu som då är Dios musik fylld av fantasier och berättelser om regnbågar, troll och annat som hör sagans värld till. Detta är ett sorgligt bortglömt verktyg för hårdrocksband av idag som vill berätta någonting om verkligheten. Det är tur för oss att vi fortfarande har människor som Ronnie James Dio.

Minnen: Dio i Västerås

2009-01-09T04:51:00.000-08:00

Appropå Dio. En av få gånger jag känt mig lite löjlig var när jag skulle recensera Dios spelning i Västerås 2003. Jag hade på något märkligt sätt fått ett fotopass som gav mig tillträde till fotodiket framför scenen under de första tre låtarna. Så där stod jag med min lilla digitalkamera tillsammans med en gäng fotografer från lokaltidningen och en del musiktidningar.

Fast jag kunde ju inte låta bli heller. Att bokstavligen stå på en armlängds avstånd från Ronnie James Dios fötter är och förblir en av mina coolaste hårdrocksminnen. Och jag ljuger inte när jag säger att hans röst hördes gott och väl över medhörningsmonitorerna på scenen. Att stå så nära denna naturkraft var inget annat än mäktigt...

De fyra bilderna ovan är några av dem jag tog. Och eftersom man inte fick ha blixten på så blev det med andra ord lite suddiga bilder. Men kanske fångar dom stämningen och känslan i det ögonblick de togs.

Min recension från Metalcentral.net (publicerad 2003-07-04)
Ronnie James Dio behöver kanske inte någon närmare presentation. Han är en av få som verkligen förtjänat epitetet "legend". I över 30 år har den lilla mannen med den stora rösten sysslat med hårdrock i band som Elf, Rainbow, Black Sabbath och sist men inte minst (om man får säga så) Dio. Antalet klassiska plattor är nästan fånigt många: "Heaven and hell" (1980 med Black Sabbath), "Holy Diver" (1983) "The last in line" (1984), och min personliga favorit "Dream Evil" (1987). Alla är högkvalitativa hårdrocksklassiker idag. Och även senare utgåvor har sina höjdpunkter om än färre.

En konsert med Dio har med andra ord alla förutsättningar att bli hur bra som helst med tanke på låtskatten. Idag består bandet han drar jorden runt med av Craig Goldy (gitarr), Jimmie Bain (bas), Simon Wright (ex. AC/DC, trummor) och Scott Warren (keyboard). Alltså den kompetenta arbetskraft som anstår en sångare som Dio.

Det är helt utsålt i Västeråshallen. Det betyder 1200 i publiken och stämningen är på topp när Dio gör entré. Scenen pryds av en backdrop föreställandes omslaget till "Holy Diver" och det säger egentligen ganska mycket om vad en konsert med Dio är för många: ren skär nostalgi. I det avseendet gör han ingen besviken. Vi får "Mob rules", "Dream evil" och flera gamla örhängen blandat med senare låtar. Vill man vara elak så kan man säga att det till en början är en småtrevlig tillställning. Men så händer det.

Det hela inleds med just "Holy diver" för att sedan övergå i en makalös version av "Heaven and hell" vidare till "The last in line". Sen fortsätter han i rask takt med "Rainbow in the dark", "We rock" och avslutar med Rainbows klassiker "Man on the silver mountain" och tillhörande allsång. Det går liksom inte att argumentera emot den sviten.

Och med denna lektion i modern hårdrockshistoria förlåter man honom för att han låter Simon Wright göra ett fullständigt onödigt trumsolo tre låtar in i spelningen. Det är den andra halvan av konserten som räddar Dio och hans tappra mannar, och är egentligen det jag grundar mitt betyg på. Visst är det nostalgi, visst är det lite gubbigt då och då och visst känns allt viftande med pek- och lillfingret både från sångaren själv och publiken lite väl klichéartat. Men vafan, det är ju Dio! Och dessutom, att efter tre decennier i hårdrockens tjänst fortfarande ha en sådan röst som Dio har är bara det beundransvärt. Han är i sanning det han heter på den fronten: gud!

I skivhyllan: Dio - The last in line (1984)

2009-01-08T03:08:00.001-08:00

”The last in line” var Dios andra soloskiva efter ”Holy diver” som kom året innan. Egentligen är det mer av samma recept som debuten bygger på men med mer av allt. Ljudet på skivan är varmt, organiskt och storslaget. Riffen sitter gjutna i stål och över musiken svävar Dios röst.

Ronnie James Dio kommer alltid att förbli den störste hårdrockssångaren någonsin i min bok. Han må vara liten till växten men rösten! Vilken röst! Jag vet inte hur jag ska beskriva den. Som en naturkraft kanske. Kraftfull och skoningslös. Den verkar ändlös och vill aldrig ta slut.

Jag får fortfarande gåshud när Dio sjunger:

We're all born upon the cross
The throw before the toss
You can release yourself
But the only way is down

Som textförfattare är han nästan lika oöverträffad som sångare. Det är alltid stor mystik och magi inblandad och mörkret är alltid närvarande men ljuset är alltid lite närmare än mörkret.

Titelspåret är en själklar höjdpunkt men även öppningen med ”We rock” funkar väl som pulshöjare. ”One night in the city” är en slugger som kanske inte verkar vara märkvärdig i början men som växer efter ett par lyssningar. ”Evil eyes” och ”Egypt (the chains are on)” är två klassiska Dio-låtar som alltid kommer att kännas odödliga.

Den här skivan tillsammans med ”Dream evil” är min favorit med Dio. Jag vet inte någon hårdrockssångare som så genomgående har hållit så hög kvalité i allt han gjort. Det finns nästan inga snedsteg eller misstag i katalogen oavsett vilken gruppering han har varit sångare i. Och det är det som gör honom unik.

I skivhyllan: Ozzy Osbourne - Bark at the moon (1983)

2009-01-07T02:49:00.001-08:00

Vad var det farligaste man kunde lyssna på 1983- 84? Ozzy Osbourne så klart! Black Sabbaths legendariske frontman monterade in huggtänder och sjöng om att han skällde på månen i varulvsskepnad. Lägg därtill en video som bannlystes och skapade kontrovers så var succén ett faktum.

För mig är det här det bästa Osbourne har gjort i hård konkurrens med ”No more tears”. Ozzy brukar vara ganska ojämn tycker jag. Alla skivor har några självklara höjdpunkter men de är alltid färre än bottennappen. Här är kvalitén hög och jämn hela vägen. Max Norman, som producerat, är en luttrad Ozzy-veteran som här lyckats skapa en av sin tids starkaste hårdrocksplattor.

Ett för mig i det närmaste perfekt album med den gode Ozzy. Det är utsökt hårdrock helt enkelt. Ozzy har nästan alltid sett till att ha med sig en ytterst begåvad gitarrist och på den här skivan heter han Jake E. Lee. Att höra just gitarrarbetet har nästan alltid varit behållningen med Ozzys skivor och samma sak här. Lee dominerar.

Det övriga mycket välmeriterade bandet som spelar på plattan är trummisen Tommy Aldridge, basisten Bob Daisley och keyboardisten Don Airey och det är knappast svårt att förstå att detta borgar för ett gott hantverk.

Låtmässigt finns det väldigt lite att klaga på. Från titelspåret till låtar som ”Rock ’n’ roll rebel” och ”Waitng for darkness” samt Ozzys tribut till sina stora idoler The Beatles i ”So tired”.

Det har varit en del kontroverser runt vem som skrivit vad, vem som medverkar på skivan och om de remixer som gjorts i samband med att man återutgivit ”Bark at the moon” men håller man sig till originalutgåvan så kan man vara säker på att få en klassiker i sin hand.

I skivhyllan: Mötley Crüe - Theatre of pain (1985)

2009-01-05T06:14:00.000-08:00

Vad får ett band att gå från att vara världens farligaste och mest sataniska till att bli ett gäng mesiga trasvestiter?

Knark?
För mycket pengar?

Kanske en kombination av båda. Jag upptäckte Mötley Crüe som de allra flesta i och med jättehiten ”Home sweet home”. Denna pianoballad som jag än idag faktiskt håller som en av de bättre hårdrocksballaderna genom tiderna. I övrigt så finns det bara ett par spår att glädjas åt på den här skivan. ”Louder than hell” är rätt cool. ”Keep your eye on the money” funkar och ”Tonight (we need a lover) är helt okej. Men resten.

Man tar sig för pannan vilken löjligt ofokuserad och uddlös smörja det här är. Och det är så märkligt eftersom föregångaren ”Shout at the devil” (mer om den snart) är raka motsatsen. Då var Mötley Crüe ett farligt band. När man ser Vince Neil med läppstift och rosa tights på skivomslaget blir man bara beklämd. Precis som man blir när man hör de flesta av låtarna på skivan.

I skivhyllan: Alice Cooper – Raise your fist and yell (1987)

2009-01-04T23:52:00.000-08:00

Om man bortser från det fullständigt gräsliga omslaget så är detta en I alla avseende bättre skiva än föregångaren “Constrictor” som var Coopers återkomst. Det är genomgående starkare låtar som har betydligt högre kvalité än föregångaren. Kanske beror det på att bandet fått spela ihop sig på turnén året innan.

Inledande ”Freedom” är ett allsångsnummer av klassiskt 80-talssnittt som knappast gjorde någon besviken. ”Lock me up”, ”Give the radio back”, ”Step on you” och Not that kind of love” är inte riktigt lika starka men det är lätt att glömma när skivans andra hälft tar sin början.

”Prince of darkness” inleder och är en tämligen mörk sak som avhandlar, ja just det, mörkrets furste. ”Time to kill” är soundtracket för alla uttråkade ungdomar och går i samma anda som Coopers tidigare låtar på ämnet som ”I'm eighteen” och ”Schools out”.

Den avslutande trilogin med ”Chop, chop, chop”, ”Gail” och ”Roses on white lace” (se video nedan) kan ses som en sammanhållen historia om en seriemördare som slutligen smyger in till en kvinna vid namn Gail och mördar henne i sömnen. Och ja det är faktiskt lika bra som det låter. Här hittar Cooper äntligen tillbaka till det som gjorde honom så stor på 70-talet fast i en uppdaterad musikalisk skrud. Stämning är den ur en skräckfilm av Wes Craven eller John Carpenter. Ståpäls hela vägen.

I Bokhyllan: Heavy Metal Thunder

2009-01-04T03:01:00.000-08:00

Publicerad första gången som krönika i juni 2007 på Metalcentral

UNDER COVER
Hårdrock har för mig alltid varit en helhetsupplevelse. När jag såg omslaget till TWISTED SISTERs ”Stay Hungry” för första gången 1984 visste jag direkt att jag ville ha plattan i min ägo. Dee Snider i en källare i full make-up och med ett stort köttben i handen. Och vilken 12-åring skulle inte vilja ha den plattan? Jag påstår här och nu att i och med cd-skivans intåg i början av 90-talet som huvudsaklig ljudbärare för musik så har halva nöjet försvunnit i musiklyssnadet. Just hårdrocken drabbades extra hårt av det mindre formatet. Jag behöver bara peka på IRON MAIDENs omslag så fattar ni varför. Eller de tidiga KISS-omslagen. Eller DIO. Det fanns en magi i dessa målade omslag med fantasifigurer, spännande landskap och coola symboler. Skivomslaget som konstform är idag stendött enligt mig. Allt anpassas för att få plats på den ynkliga yta som ett cd-fodral utgör. Och jag fasar inför vad mp3-filens maktövertagande kommer att innebära.

Jag tror dessutom att just hårdrocken kommer att drabbas exceptionellt hårt av detta då den av tradition varit en naturlig hemmahamn för omslagskonsten. Här har den fått ta ut svängarna och frodas. Man tar bort halva upplevelsen om man tar bort den visuella delen. Jag minns hur jag i timmar studerade omslagen till ”Powerslave” (1984), ”Dream Evil” (1987) och en uppsjö andra klassiska plattor från 80-talet samtidigt som man lyssnade på dem. Och när man var klar med omslaget kunde man läsa tacklistor, texter och annat på innerfodralet. Och det var dessutom en rejäl pjäs att hålla i för att inte tala om dubbelplattor som med sina gatefold-omslag på 2 X 12 tum blev gigantiska. Snacka om yta för illustrationer. Försök få ett cd-omslag att uppnå samma mäktiga känsla. Det går inte.

Det finns nu en bok ute i handeln som heter ”Heavy Metal Thunder: Album Covers That Rocked the World” av James Sherry och Neil Aldis. Författarna - båda välrenommerade skribenter från bland annat Metal Hammer - har på dessa drygt 300 sidor sammanställt en intressant exposé av omslagskonsten inom hårdrocken. ”Heavy Metal Thunder” med början hos BLACK SABBATHs klassiska självbetitlade debut. Förordet är skrivet av ANTHRAXs (som även de gjort en räcka underbara omslag) Scott Ian som med inlevelse berättar om första gången han såg ”Destroyer” med KISS och beskriver det mycket träffande som ”en MARVEL-serie med musik”. Han köpte den utan att ens ha hört den. Här finns också en mycket intressant intervju med Derek Riggs som målat alla de klassiska omslagen till IRON MAIDEN. Han berättar bland annat om hur arbetet med ”Somewhere in Time” (1986) höll på att driva honom till vanvett med alla sina detaljer som refererar till bandets historia. Han avslöjar också att det finns en aningen bitter hälsning i omslaget till Riggs uppdragsgivare.

Boken är föredömligt indelad kronologiskt i genrer som hårdrock, heavy metal, thrash metal, death metal och så vidare ända fram till dagsaktuella plattor. Om jag ska ha en enda invändning så är det väl att formatet är helt galet. Den skulle naturligtvis ha varit 12 x 12 tum istället för knappt hälften som nu.

Boken visar med all önskvärd tydlighet att det händer något runt åren 1989-90. Måleriet försvinner och fotografiet tar över. Och allt blir mycket tråkigare både visuellt och musikaliskt. Vill du ha en utmärkt odyssé genom en viktig del av musikhistorien är denna bok livsnödvändig.

I skivhyllan: Helloween - Keeper of the seven keys part 1 (1987)

2009-01-02T04:19:00.000-08:00

Tysk power metal när den var riktigt bra. Helloween presterade i och med sin andra fullängdare ett riktmärke för kommande generationer falsettsjungande och dubbeltrampande band som gäller än i dag.

Låtmaterial på den här skivan är i det närmaste perfekt och utan svaga punkter. Från inledande ”I’m alive” och vidare till ”A little time” och i mitt tycke skivans höjdpunkt ”Twilight of the gods” är det felfritt. Singelsläppet ”Future world” blir i och för sig nästan lite för flåshurtig och trallvänlig men vägs snabbt upp av avslutningsspåret ”Halloween” som klockar in på nätta 13 minuter och 18 sekunder.

Jag föredrog alltid Michael Kiske framför Kai Hansen som sångare i Helloween även om jag idag håller Kai som strålande vokalist i Gamma Ray. Kiske har lagt av med hårdrockssången och sjunger nu mer någon sorts poprock sägs det. Jag har själv inte kollat upp det.

Det enda verkliga problem jag har med den här skivan är det faktum att den ska föreställa första delen i någon sorts följetång som även omfattar ”Keeper of the seven keys part 2” som kom året efteråt. Jag ser inte riktigt kopplingen. Men det här med temaskivor och musikaliska jätteprojekt var något som var synonymt med 80-talet och speciellt inom hårdrocken. I det här fallet blir det bara krystat och efter att bandet nyligen släppte ”Keeper of the seven keys – the legacy” ja då blev det bara pinsamt. Det enda som plattorna har gemensamt som jag ser det är rätt fula skivomslag…

Video: Halloween

A Touch Of Evil @ Spotify

2009-01-02T02:07:00.001-08:00

Förutom att ni kan ladda ner tre blandband med tuff musik från den här bloggen längst ner i vänsterspalten så bjuder jag här på en spellista i Spotify också. Kan bli så att jag lägger till fler låtar senare.

A Touch Of Evil the blandband (expanded for Spotify)

Intervju: Blackie Lawless

2008-12-29T02:51:00.000-08:00

Våren 2007 gjorde jag en av det coolaste och samtidigt jobbigaste intervjuerna hittills under min journalistiska karriär. Blackie Lawless skulle ringa upp för att prata om W.A.S.P senaste skiva "Dominator". Under en hel vecka skickade skivbolaget förmaningar om att läsa på om plattans tema och läsa texterna. Blackie verkade vara på uselt humör. Och jag som ville helst prata om den gamla goda tiden och hur bra jag tyckte att "The headless children" var när den kom.

Nåväl. Det blev en intervju. Det var de svettigaste 20 minutrarna i mitt liv tror jag vilket kanske framgår av texten. Och det som grämer mig mest är kanske att jag inte han få på bandspelaren innan jag lyfte på luren då telefonen ringde eftersom det första han sa var "Hi Magnus this is Blackie Lawless...".

Bilden ovan tog jag förövrigt på Peace & Love sommaren 2008. En av årets bästa spelningar...

Artikeln publicerades i april 2007 på Metalcentral.
---
W.A.S.P DRIVS AV ILSKA
- Den här gången siktar jag mot strupen. Jag ville inte linda in det i några omskrivningar. Blackie Lawless är arg. Arg och besviken. Han är arg på den regering som idag styr USA och lämnar sin befolkning i sticket när det behöver ledarskapet som bäst. Han är besviken på hur presidenten agerar på den internationella politiska arenan. Resultatet av denna ilska och besvikelse är ”Dominator”. Metalcentral har som en av få utvalda svenska medier fått en pratstund med Blackie Lawless.

Blackie Lawless ger intrycket av att vara en man på sin vakt. Han svarar avvaktande nästan fåordigt stundvis och ofta med en motfråga. Som intervjuare får man hela tiden känslan av att man håller på att göra bort sig eller säga någonting som kommer att resultera i att han lägger på luren. Inför intervjun har vi fått flera påminnelser till redaktionen om att den som gör intervjun måste vara väl insatt i den nya skivans koncept. Det är bäst att lyda.

Ilska har alltid varit Blackie Lawless främsta drivkraft. En ilska som han själv tror kommer från hans strängt religiösa uppfostran. Hans behov av uppror har alltid varit stort. W.A.S.P. har varit ett utmärkt verktyg för att få utlopp för denna ilska. Efter den 11 september 2001 var han en stolt patriot precis som många andra amerikaner och det tog sig uttryck i skivan ”Dying for the World” Men när Blackie besökte New Orleans efter stormen Katrina som förstörde större delen av staden förbyttes stoltheten mot skamkänslor. Han såg hur de federala myndigheterna struntade i befolkningen och vreden växte. Och den här ilskan fick nytt bränsle dagen då han såg hur USA:s president George W Bush framför kamerorna på ett stort internationellt möte mellan världsledarna sade till Storbritanniens premiärminister att få Syrien att sluta ställa till det i Libanon. ”They need to stop this shit” sade presidenten omedveten om att kamerorna rullade. Blackie tyckte att det verkade som om Blair blev behandlad som USA:s knähund och han skämdes och ilskan växte. Blackie Lawless berättar om sin syn på George W Bush som president.
- Den här administrationen som sitter i Vita huset just nu är helt utom all kontroll. Och ska jag vara helt ärlig så har vi inte sett någonting liknande i det här landet sedan Richard Nixons dagar. Det blir värre för varje dag som går. Den här gubben är i en helt egen liga.
- För att återknyta till Nixon så var han väldigt influerad som president av sina resor till Europa. För varje gång han kom tillbaka från Europa så försökte han mer och mer göra om Vita huset till en monarki. Men det är inte systemet vi har valt att ha som stadsskick här. George W Bush har en helt annan taktik. Han kör rakt över konstitutionen. Regeringen verkar hitta på nya saker vartefter saker och ting sker. Och på det sättet är Bush farligare än Nixon.
Vad menar du med farligare?
- Det Nixon gjorde och det som orsakade hans fall var egentligen inget allvarligare sett ur ett konstitutionellt perspektiv. Han ljög bara om fel saker. Sådant pågår än idag i politiken. Men Bush ljuger inte enbart. Han använder hotet om terrorism för att montera ner den amerikanska konstitutionen bit för bit genom nya lagar som ger honom mer makt och folket mindre inflytande över sina liv.

När jag ser nyheter från USA så får jag intrycket av att det är ett land lamslaget av paranoia och övervakning. Hur skulle du som bor där beskriva USA idag?
- 11 september 2001 gjorde oss alla rädda och arga. Att Bush blev omvald är ett direkt resultat av det som hände i New York den dagen. Så Al Quaida gjorde det värre både för oss i USA men också för resten av världen. Han (Bush) fick näring från den rädsla som fanns i landet. Men sedan dess har folk både i USA och i resten av världen fattat att vi blev grundlurade flera gånger om. Abraham Lincoln sa en gång att ett hus som är delat kan inte stå upp. Och just nu är vi delade på ett sätt som vi aldrig varit förut.
Om du själv skulle få beskriva vad det är som gör USA till det land som du älskar?
- Folket! Jag tror nog att resten av världen fattar att när de säger att de inte gillar USA så menar de USA:s regering och inte folket. Åtminstone hoppas jag det. Det är det jag försöker säga med den här skivan. Det är en kritik mot administrationen och inte mot folket. Och ser man till presidentens popularitet i mätningar just nu så förstår man vad folk tycker om honom. Ingen sittande president sedan Nixon har någonsin haft så lågt stöd för sin politik som George W Bush.

Bibeln enligt Blackie Lawless
Blackie börjar citera och argumentera och Undertecknad blir lite nervös för Blackie börjar fråga vad jag tycker om ett citat av Thomas Jefferson som lyder ”frihetens träd måste då och då gödas med blodet från patrioter” och frågar sedan med myndig röst ”well, you think about that for a minute Magnus” och blir sen tyst. Kallsvett. Jag hasplar ur mig något om att ja det där var ju stora ord. Ett svar som möts med ett uppfodrande ”Yes. Isn´t it?” Sen ett par sekunders tystnad till där jag är övertygad om att han blivit skitsur och snart ska slänga på luren. För att inte gå i debatt om vad jag tycker om patrioter så styr jag in samtalet på religion istället. Jag frågar om just det faktum att Bush är religiös har spelat in i det som nu händer i USA och världen.
- Jag trodde det till att börja med vilket har att göra med att jag själv är uppfostrad i en strikt kristen familj så jag vet hur människor med en stark tro tänker. Men allt eftersom tiden har gått så blir det allt mer klart för mig att så inte är fallet. Jag nämner det i låten ”The Burning Man” med raderna ”the God he’s listening to ain’t mine”. Med andra ord så menar jag att den gud han pratar med är inte samma gud som jag pratar med.
Du använder ofta bibliska liknelser i dina texter. Har det med din uppväxt att göra?
- Egentligen tycker jag nog mest att det är väldigt bra metaforer som kan lära oss någonting. Ett gammalt ordspråk säger att om man inte lär av det förflutna så är man dömd att misslyckas i framtiden. Men som svar på din fråga så använder jag nog dessa metaforer också för att jag är uppväxt med dem och jag tycker att det finns bra saker i de religiösa texterna som vi kan lära oss bra saker av. Man får goda råd som förhindrar att man skjuter sig själv i foten.
Du verkar också vara väldigt väl insatt i amerikansk historia. Du har citerat många stora män under den här intervjun…
- Men det är ju från historien vi kan lära oss någonting precis som med religionen. Nu kommer det en ny generation som tror att de vet allting men så är det inte. Man måste se tillbaka för att förstå och kunna undvika att göra om samma misstag. De här människorna som jag citerar och som är en del av historien har redan stoppat handen i lågan och bränt sig om du förstår vad jag menar. Ska vi göra samma sak bara för att förstå att vi kommer att bränna oss?

Struntar i topplistorna
Skulle du kalla W.A.S.P. för ett politiskt band?
- Absolut! Det har vi varit sedan slutet på 80-talet när vi släppte ”The Headless Children”. I och med den plattan så tog jag bandet till en helt ny nivå. Det har främst att göra med att man växer som artist. Man vill utvecklas och förändras. Jag har alltid fått intrycket av att människor är rädda för ordet ”förändring”. På något sätt tror jag att det har med att folk uppfattar det ordet som att man måste ge upp något för att förändras. Men jag har alltid sett det som att man förändras genom att lägga till någonting mer.

Efter 23 år sedan debuten och ett stort antal plattor så kanske man skulle kunna ana en avmattning i karriären för W.A.S.P. Men Blackie Lawless har inga planer på att börja avsluta sitt liv som sångare i ett av hårdrockhistoriens mest legendariska band. Tvärtom så tycker han att det både är roligare och viktigare än någonsin att fortsätta. Han förklarar hur han ser på sig själv som artist.
- Det jag gör är egentligen samma sak som du gör; vi är båda reportrar. Vi rapporterar det vi ser med den skillnaden att jag skriver det på vers. Så som jag ser det kommer jag att fortsätta med det här resten av mitt liv. Jag har lärt mig att de skivor man spelar in speglar den man är just vid det tillfället.
- Den du var för fem år sedan är inte den personen som du är just nu. Det du tycker och känner förändras under tiden som livet går vidare. Det enda sanna sättet att arbeta som artist är att reflektera det du är just när du skriver det. Bryr du dig bara om vad som är populärt just nu och vad som slår på försäljningslistorna då är du bara någon som spelar in skivor. En sann artist reflekterar samtiden och tar ögonblicksbilder över den tid de lever i. Och det är vad jag gjort med ”Dominator”!

I skivhyllan - W.A.S.P - s/t (1984)

2008-12-29T00:51:00.000-08:00

I början på 80-talet så behövdes det sannerligen inte mycket för att provocera den moraliska majoriteten vare sig i USA eller Sverige. W.A.S.P slog igenom med dunder och brak i och med singlarna "Animal (Fuck Like a Beast)" och den kanske ännu större listframgången ”I wanna be somebody”. Alla var upprörda. De konservativa politikerna och skivbolaget var upprört i USA. TV-programmet Barnjournalen här hemma i semisocialistiska Sverige gjorde ett reportage som beskrev hur rädda barn blev för bandet och kvällstidingarna frossade i bilder på Blackie Lawless som hackade rått kött på scen och lekte med svärd.

Men argast var kanske Sivert Öholm.

I ett nu mer legendariskt ögonblick i svensk TV ställde han journalisten Anders Tengnér till svars för de oerhört omoraliska handlingar W.A.S.P utfört. Klippet finns på YouTube om du mot förmodan inte har sett det redan.

Själv gillade jag W.A.S.P mest för Blackie Lawless röst. Och det gör jag fortfarande. Och debutplattan är ett litet mästerverk viket lätt glöms bort när man talar om W.A.S.P. Blackie har alltid haft en förmåga att skiva låtar som fastnar. Starka verser och refränger har varit ett signum. Och han har ett språk som man direkt känner igen direkt.

"L.O.V.E. Machine", "School Daze", "On Your Knees" och skivans absoluta höjdpunkt "Sleeping (In the Fire)" är bara några exempel på låtar som funkar när som helst och var som helst. En klassiker och fullständigt nödvändig i din skivsamling.

Och här kommer lite statlig televison från då det begav sig i remix av "100 höjdare"...

I skivhyllan: Metallica - Harvester of sorrow (EP 1988)

2008-12-25T04:10:00.000-08:00

Det här är min favoritlåt genom tiderna. Jag köpte ep:n i Danmark strax innan ”… and justice for all” kom ut. Jag minns att jag tyckte att det var ett stort avsteg från vad jag tidigare hört med Metallica då den musikaliskt krälar sig fram likt en stridsvagn. Det här är bland det tyngsta Metallica någonsin presterat. Hela stycket andas brutalitet och är faktiskt en av de låtar som ljudmässigt fungerar bäst på skivan. ”… and justice for all” präglas av sin torra och platta ljudbild som inte alltid känns helt rätt men som här passar utmärkt.

Ämnet är något av det mörkaste som Hetfield någonsin tagit upp. Fadern som mördar sina barn. Galenskapen och klaustrofobin i texten är gastkramande.

All Have Said Their Prayers
Invade Their Nightmares
See into My Eyes
You'll Find Where Murder Lies

Infanticide

Om “Harvester of sorrow” är tung på platta så är det ingenting mot det monster den utvecklas till när den spelas live. Det finns nog ingenting som kan tävla med denna koloss i min bok i alla fall.

När låten framfördes live i Moskva 1991 så fick den ytterligare dimensioner. En miljon ryssar som nyligen befriat sig själva från Sovjet släpper loss all energi till tonerna av denna mördarballad. Militärpolisen går hårt fram i folkhavet och helikoptrarna hovrar över deras huvuden. Och Metallica står på sin absoluta topp musikaliskt och karriärmässigt.

Gåshudsframkallande och helt makalöst!

B-sidan på den här EP:n består av två covers. "Breadfan" som gjordes av Budgie i original och The Prince" av bandfavoriterna Diamond Head. Faktiskt så är det två av mina favoritcovers som bandet spelat in. Och jag har sett att Metallica nu mer åter spelar "Breadfan" live på sina konserter.

Viktiga band: Metallica

2008-12-18T22:39:00.000-08:00

Ihopklippta texter från Reflektor
--
Det var i tekniksalen på Tunboskolan i Kolbäck 1986 som jag först blev introducerad till Metallica. Min kompis Daniel Carlsson från Rytterne envisades med att tjata om Metallica. Det hårdaste bandet någonsin. Jag var skeptisk. Jag gillade Alice Cooper, Kiss och W.A.S.P. Till slut fick jag en kassett med Iron Maidens “Piece of mind” på sida 1 och Metallicas “Ride the lightming” plus b-sidan från maxisingeln “Creeping death” som utgjordes av låtarna “Am I Evil” och Blitzkreig”.

Sen fick jag influensa. Ja alltså jag låg nedbäddad i en vecka med feber och snor.

Under denna vecka lyssnade jag oavbrutet på Metallica. Hela tiden. Utan avbrott. Och från den veckan har Metallica varit bandet som haft den viktigaste platsen i mitt musiklyssnande liv. Jag skulle nog säga att Metallica är den grupp som betytt något över huvudtaget.

Min relation till Metallica är ganska peronlig. Jag har svårt att dela med mig. Jag känner ingen gemenskap med 52.000 personer på Ullevi eller med 30 miljoner skivköpare runt om i världen som också lyssnar på Metallica. När jag lyssnar på Metallica så är det en högst personlig tillfredställelse. Det är jag och James Hetfield som kommunicerar.

För jag tror att det just var Hetfield som fått mig att fortsätta älska denna grupp. Frontmannen som på ytan alltid varit den stenhårda coola killen men som vänder sina aggressioner inåt och har levt ett ohälsosamt liv tills för några år sedan. Jag har läst fruktansvärt många intervjuer med honom och han framstår som en grunden väldigt sympatisk människa. Men mer om det vid ett senare tillfälle.

Lite statistik: Jag äger alla deras skivor på vinyl och cd (på bilden ses en del av samlingen). Jag köpte alla singlar som kom från den svarta skivan i på vinyl i 7″-version och 12″-version samt på cd. Jag äger boxen “Live shit: Binge and purge” i både dvd-utförande och i vhs-version (den är mycket coolare än den digitala utgåvan). Läg därtill ett oändlig antal skumma maxisinglar i bildformat, färgad vinyl, konstiga cd-utgåvor och massor med andra väldigt viktiga saker som gruppen har släppt.

Jag har sett dom live vid alla tillfällen gruppen besökt Sverige sedan 1992 utom förra året tyvärr. Spelningen på Stockholms stadion 1993 är en av de tre viktigaste händelserna i mitt liv. De andra två är när jag träffade min fru och när min son föddes.

Ja ni fattar.

Och det är en kärlek som hållit i sig sedan den där dagen i tekniksalen. Ska jag vara helt ärlig så var den senaste riktiga musikaliska höjdpunkten den svarta plattan. 90-talet i övrigt och 2000-talet har inte varit speciellt bra på skiva med Metallica. Men i i höstas så började det att pirra så där i magen som det gjorde 1988 då jag stod utanför River Records i Västerås med “…And justice for all” i handen. Och den här gången var det faktiskt precis som förr...
---
På väg till Västerås i bil så spelas plötsligt Metallicas senaste singel "The day that never comes". Den då blivande frun säger plötsligt:
- Du ser så lycklig och glad ut!
- Gör jag? säger jag.
- Ja jag tycker att det är så fascinerande att du kan bli så glad av att lyssna på Metallica, konstaterar hon.
---
Ibland händer det att jag glömmer bort hur mycket Metallica betyder för mig. Jag vet inte varför. Det kanske låter konstigt. Att man älskar viss musik så mycket men ändå "tröttnar" ibland. Men det händer att jag och Metallica tar pauser. Ibland rätt långa.

Så fick jag e-post av en gammal klasskamrat. Vi kan kalla honom Magnus för han heter så. Han är ett större Metallica-fan än mig helt uppenbart. Och så händer det som alltid händer med regelbundenhet. Jag återupptäcker bandet jag följt sedan 1986. Och det är en lika intensiv upplevelse varje gång som burkar resultera i en blandskiva eller omotiverat mycket Metallica i min mp3-spelare.

Och jag tror det blir likadant den här gången.

Bra musik som verkligen, jag menar verkligen, betyder någonting fungerar så här. Man kan ta pauser. Inte lyssna på länge. Men den finns alltid där. Den är så självklar i ditt medvetande att du aldrig kan glömma bort den. Den sitter inprogrammerad i hjärnbaken. Du kan väcka mig när som helst och jag kan citera texter och saker James Hetfield sagt i intervjuer. Och jag visslar ofta på den där melodin som Cliff Burton visslar när han sitter och röker gräs i "Cliff ém all". Helt sjukt.
---
Jag gjorde ett försök tidigare i år att lista de 10 bästa låtarna med Metallica. Det var rätt kul att nörda loss ordentligt och verkligen ransaka sig själv. Listan skulle kanske ändras lite om jag skulle skriva den idag men på det stora hela stämmer den. Låtvalet är kanske inte originellt på något sätt men jag skrev den helt på känsla utan att tänka efter så mycket. Det brukar bli bäst då...

Läs listan här

I skivhyllan: Metallica - Creeping death (EP 1984)

2008-12-18T06:59:00.000-08:00

Detta är låten som hjärntvättade mig under två veckor 1986. Jag hade fått bandet av en klasskamrat med ep:n ”Creeping death” och dagen efter blev jag influensasjuk. Det enda jag lyssnade på var Metallica. Och min själ var för evigt förlorad.

Den här låten har egentligen allt man kan begära av Metallica. Ett odödligt öppningsriff. Ett odödligt fortsättningsriff. Ett allsångsvänligt parti i mitten där alla som vill kan skrika ”Die, die, die!” när låten spelas live eller hemma i vardagsrummet samt en historia baserad på en otrevlig episod från Egypten hämtad ur Bibeln.

För att vara en stenhård thrashklassiker är den förvånansvärt trallvänlig. Refrängen är en sådan där som man kan tralla på när man går på morgonpromenaden med hunden.

Sedan 1983 har den här låten spelats live över 1100 gånger av bandet enligt Wikipedia. Den är en given punkt i setlistan på nästan varje spelning Metallica gör och det är med all rätt.

Dagens video: Iron Maiden - Wasted years

2008-12-17T02:53:00.000-08:00

Den första skivan jag köpte med Iron Maiden var "Somewhere in time" 1986. Jag ska skriva mer om den sen men jag kan väl kort nämna att den tillsammans med Judas Priests "Turbo" från samma år är två av de mest omdebatterade plattorna under 80-talet eftersom det förekommer synthar på dom. Huga!

I skivhyllan: Scorpions - World wide live (1985)

2008-12-15T00:24:00.000-08:00

Tyska Scorpions var en tidigt upptäckt i mitt hårdrocksliv. Och det var faktiskt inte ett studioalbum som gjorde att jag uppmärksammade bandet utan den mäktiga livedubbeln "World wide live". Jag tror att det var första gången som jag upplevde att jag helt försvann in i musiken när jag lyssnade på den här skivan. Ni vet, när tiden försvinner och tillvaron stannar upp runt omkring en och när det tar slut så vaknar du med ett ryck.

Vid den här tiden var Scorpions hur stora som helst. Skivan "Love at first sting" hade sålt i en miljonupplaga och bandet fick stora hits med "Rock you like a hurricane" och alla tiders powerballad "Still loving you". Och lyssna på liveversionen på "World wide live" så förstår du hur en hårdrocksballad ska låta med allsång och allt. Makalöst bra och säkert helt manipulerad med pålägg och fejkat publiksljud. Men det är skitsamma. Gåshuden sitter där varje gång.

Iron Maidens "Live after death" som kom samma år är förvisso den oävertäffad som liveskiva under 80-talet men Scorpions dito är en nästan lika bra skiva.

I skivhyllan: Alice Cooper - Constrictor (1986)

2008-12-12T02:37:00.000-08:00

Efter att ha släppt ett antal tämligen förvirrade och mediokra album i början på 80-talet så gjorde Alice Cooper storstilad comback i den hårdare skolan med "Constrictor". Till sin hjälp hade han gitarristen Kane Roberts som såg ut som en Rambokopia koplett med pannband och maskingevärsliknande gitarr.

Jag blev helsåld. Cooper var otroligt tuff och hans rykte som skräckrockmästare på 70-talet föregick honom. Mest känd är väl den här plattan för singeln "He's back (The man behind the mask) som toppade den svenska försäljningslistan. Men jag tycker faktiskt inte att den låten varesig är representativ för skivan som helhet eller för Alice Cooper överhuvudtaget. Det är en dålig låt.

Lyssna hellre då på utmärkta inledningen med "Teenage Frankenstein" eller "Life and the Death of the Party" och givetvis den stenhårda "The World Needs Guts". Utmärkta låtar allihop. Synd bara att skivan idag låter oerhört daterad. Ljudbilden är 80-talsplatt och plastig. Ken Mary påstås spela trummor men det låter mest som om en trummaskin har används.

"Constrictor" gav dock Cooper den skjuts i karriären han så väl behövde och den efterföljande turnén blev en succé. Den finns på video under namnet "The Nightmare Returns" och är späckade med zombierobotar, nekrofili och halshuggningar.

Här får ni "The World Needs Guts" live från just den konsertvideon!

I skivhyllan: Twisted Sister - Come out and play (1985)

2008-12-11T04:32:00.001-08:00

Efter den enorma framgången med "Stay hungry" så bestämde sig Twisted Sister för att följa upp med en betydligt hårdare skiva. "Come out and play" låter betydligt med heavy metal än föregångaren. Scorpions producent Dieter Dierks skulle säkerställa kvalitén och ett uppbåd av kända musiker så som Clarence Clemons (E-Street Band), Billy Joel och Don Dokken kallades in på låten "Be Chrool To Your Scuel" där Dee Snider sjöng duet med Alice Cooper. Första singeln blev "Leader of the pack" som tidigare släpptes av Shangri-Las.

Skivan blev, relativt sett, en flopp.

Jag minns att jag fick skivan i julklapp. Det var det enda jag önskade mig. Omslaget var spektakulärt. På vinylutgåvan kan man öppna brunnslocket och upp kommer Dee Snider iförd läderbadbyxor och huggtandsslipade tänder.

Jag tycker att den här skivan på många sätt är minst lika bra som något av det gruppen tidigare presterat. Låtarna är starka och framför allt produktionen är betydligt bättre än på föregångaren. Däremot är singelsläppet "Leader of the pack" en rätt dålig låt som inte alls passar ihop med helheten. Den här skivans kanske främsta förtjänst att den återintroducerade Alice Cooper för världen och i synnerhet för mig. Men mer om det inom kort.

Dagens video: Alice Cooper - He's back (The man behinde the mask)

2008-12-08T01:54:00.000-08:00

Jag upptäckte Alice Cooper då han gjorde comeback med skivan "Constrictor" 1986. Låten alla pratar om från den plattan är naturligtvis "He's back

(The man behind the mask)" från skräckfilmen "Fredagen den 13:e". Vilken del minns jag dock inte. Och det känns väl ganska oviktigt egentligen. Jag tycker ärligt talat att låten är rätt usel men den slog stort i Sverige och det förärar den en plats här.

Dagens video: W.A.S.P - Sleeping (in the fire) (live)

2008-12-04T05:08:00.000-08:00

W.A.S.P är ett av mina favoritband genom tiderna. Ingen har så cool röst som Blackie Lawless. Att han är rätt tjurig när man ska intervjua honom är en annan sak. Men mer om det senare. Här får ni en av de bästa låtarna som han skrivit i en tuff liveversion.

I skivhyllan: Iron Maiden - Powerslave (1984)

2008-11-29T09:30:00.000-08:00

Iron Maidens skivproduktion mellan åren 1982 och 1988 är helt enastående i hårdrockens historia. Eller vad sägs om ”Number of the beast” (1982), ”Piece of mind” (1983), ”Powerslave” (1984), ”Somewhere in time” (1986) och ”Seventh son of a sventh son” (1988). Bara att räkna upp dessa titlar ger mig som hårdrockare sedan över tjugo år tillbaka behagliga rysningar av välbehag. Och av dessa fem plattor är det just 1984 års ”Powerslave” som ligger mig närmast om hjärtat.

Efter att ha avslutat 1983 års turné låste bandet in sig i Compass point studios tillsammans med dåvarande husproducenten Martin Birch (som tidigare producerat band som Black Sabbath, Rainbow, Deep Purple och Whitesnake) för att spela in en ny platta.

Bandet hade egentligen ingenting kvar att bevisa efter framgångarna med skivorna ”Number of the beast” och ”Piece of mind”. Men den nya plattan skulle ta bandet till höjder som ingen vågade drömma om. På något sätt var det här som det Iron Maiden som jag lärt mig älska definierar sig själva på riktigt. Ljudbilden är perfekt med Neil Murray och Adrian Smiths tvillinggitarrer, Steve Harris galopperande bas och Nick McBrains trumspel som är utsökt. Och Bruce Dickinsons röst har aldrig låtit bättre än här.

Ser man till låtmaterialet så är det bara att konstatera att var och ett av de åtta spåren på skivan är så gott som perfekta hårdrockslåtar. Det finns inga transportsträckor. Det finns inga döda ögonblick. Det finns inga utfyllnader. Plattan är oerhört jämn alltifrån de två inledande ”Aces high” och "2 minutes to midnight” som med åren helt rättmätigt blivit givna i bandets liverepertoar. Instrumentala ”Losfer words (Big ’orra)” höjer bara tempot för att leda oss in i ”Flash of the blade” som är lika slipad i sina riff som klingan som den handlar om. ”The duellists” är en underskattad pärla där Dickinson briljerar med sina vokala insatser.

”I see sixes all the way” sjunger han vidare i kulsprutetakt när vi andfådda kastas in i ”Back in the village” för att sedan vidarebefordras till plattans verkligare höjdare och titelspår ”Powerslave”. Denna nio minuter långa saga om egyptisk forntid är en magnifik uppvisning i taktbyten och ren skär tyngd.

Avslutande mastodonten ”The rime of the ancient mariner” som anspelar på dikten skriven av poeten Samuel Taylor Coleridge (1798-1834) är även den en fantastisk resa i tid och rum där Iron Maiden berättar vad man inte ska göra om en fågel råkar göra sina toalettbehov på dig som Bruce Dickinson förklarade låtens andemening under den efterföljande turnén. Den finns förövrigt utsökt dokumenterad på liveplattan ”Life after death” som även den rekommenderas å det varmaste.

Den här skivan tog Iron Maiden till en helt egen division inom hårdrocken. Från att ha varit stort blev nu bandet enormt. Den storslagna ”The world slavery tour” pågick i nästan två år med 190 spelningar runt hela jordklotet inklusive det då avskärmade östblocket. Scenproduktionen gick helt i linje med Derek Riggs omslag med en mumifierad Eddie på scen och den största ljus- och ljud anläggning som världen skådat.

Iron Maiden har aldrig varit så bra som de var just i detta ögonblick och de lär aldrig bli det igen.

Nyckelspår: Aces high, 2 minutes to midnight, Powerslave, The rime of the ancient mariner

Dagens video: King Diamond - The family ghost

2008-11-29T06:49:00.000-08:00

Jag har aldrig förstått varför han inte rakar bort snorbromsen men det är kanske lätt att förlåta när man har gjort en så fantastisk platta som "Abigail". Och det är från den som dagwens video är hämtad.

Dagens video: Ozzy Osbourne - Bark at the moon (1984)

2008-11-28T00:02:00.000-08:00

Den här videon bannlystes från alla TV-kanaler 1984. Alldelses för läskig för 80-talssvensken. Kan tyckas fullständigt bisarrt men så var det.

Dagens video: Europe - Wings of tomorrow (live 1986)

2008-11-27T00:13:00.001-08:00

Jag minns att jag hade den här konserten inspelad på VHS och att jag tittade på den om och om igen. Joey Tempest var världens bästa och coolaste sångare. Och John Norum var den störste gitarrhjälten. Och kanske är det så fortfarande...

I skivhyllan: Kiss – Animalize (1984)

2008-11-25T11:38:00.000-08:00

Min första kontakt med Kiss var inte med den klassiska uppsättningen utan med den osminkade sanningen. Videon till ”Heavens on fire” vevades på Bagen om och om igen. Kiss hånglar rätt mycket i videon och smågrabbarna kittlades av insikten om att tjejer kunde vara någonting man kanske kunde göra annat med än bara dra i håret...

Men plattan är betydligt mer än singeln som på många sätt rätade upp gruppens karriär efter demaskeringen. Kiss blev stora igen och musiken var nu helt omstöpt genom föregångaren ”Lick it up” och nu den här skivan till mer 80-talsljudande hårdrock.

En sak är dock oförändrad. Paul Stanleys röst. I mitt tycke en av världens bästa! Det hörs att han verkligen kan sjunga till skillnad från Gene Simmons som mest försöker låta tuff. Pauls kvalité lyser klart och starkt redan på inledande ” I've Had Enough (Into The Fire)” och ”Under the gun” där han ylar ikapp med Mark St Johns gitarr. Fullständigt underbart.

Det finns bara ett singelsläpp från ”Animalize” i form av ”Heavens on fire” men här finns minst två eller tre potentiella singelsläpp till men av någon anledning så blev det inte så. Skivan som helhet blev dock en hit och var Kiss bäst säljande platta sedan ”Alive II” från 1977.

Rockhistorien är förövrigt full med lökiga omskrivningar av sexakter men Gene Simmons tar nog priset på den här plattan när han i låten ”Burn bitch burn” konstaterar att ”I wanna put my log in your fireplace”. Stor komik.

I skivhyllan: Twisted Sister – Stay hungry (1984)

2008-11-25T03:35:00.000-08:00

Vi börjar på nollpunkten. Skivan som orsakade hela mitt intresse för hårdrock. ”Stay hungry” är epicentret för hela min skivsamling och därmed en given startpunkt i denna självbiografiska hårdrocksodyssé.

Precis som många andra såg jag Twisted Sister först på Bagen som visades på statstelevisionen. Cia Berg visade musikvideos och en av seriens största succéer blev just Twisted Sisters videos till ”I wanna rock” och ”We’re not gonna take it”.

Jag blev helt såld från första sekunden. Men jag minns också hur jag släpade med mig morsan till skivbutiken för att köpa skivan och hur jag bangade ur när jag såg omslaget med en köttbenstuggande Dee Snider. ”Ska du ha den här?” frågade min ömma moder som inte sa det på ett förebrående sätt utan av ren nyfikenhet. Min mor har alltid varit tolerant när det gäller mitt musiklyssnande.

Till slut köpte jag i alla fall skivan. Om de två låtarna som slog behöver man kanske inte säga så mycket. Resten av skivan är fortfarande en av mina absoluta favoritplattor. Den håller faktiskt än idag både låt- och ljudmässigt. Det är tidlös och trendsättande hårdrock. Dee Snider är en sorgligt bortglömd stor sångare i genren. Lyssna bara på låtar som ”Burn in hell”, titelspåret eller balladen ”The price” (se video nedan).

Efter ”Stay hungry” upptäckte jag även bandets tidigare plattor och efterföljaren ”Come out and play”. Men det är en senare historia.

Nyckelspår: I wanna rock, We’re not gonna take it, Burn in hell, Stay hungry, Horror-Teria (Captain Howdy-Street Justice)

Om 6hundrasextio6

2008-11-24T00:15:00.000-08:00

Jag är inte på något sätt speciell när det kommer till att lyssna på hårdrock. Sedan jag 1984 såg Twisted Sisters video "I wanna rock" på Bagen i Sveriges Television har jag gillat den hårdare musiken reservationslöst. Och jag gör det än idag.

Men jag var aldrig den där killen som lät håret växa (förutom den obligatoriska hockeyfrillan) eller bar jeansväst med patchar på. Jag köpte bara skivorna och läste artiklarna i tidningen Okej. Och lite senare så lyssnade jag på Rockbox på radion och ibland fick jag tag på Metal Hammer på tidningskiosken i Hallstahammar. Hårdrocken var en pojkrumsförälskelse.

Jag tror att jag delar den erfarenheten med många i min ålder.

Långt senare fick jag tillfälle att få skriva om musiken jag älskade. Det började på nätet på webbfanzinet Metalcentral.net. Och efter det gav Robban på Close Up Magazine mig en chans att skriva recensioner under ett år. Det var fantastiskt och fullständigt bisarrt eftersom jag knappast är den språkstilist eller den faktanörd som det egentligen krävs för att göra bra musikjournalistik.

Men jag fick ändå prata med några av mina gamla idoler.

Blackie Lawless har faktiskt ringt hem till mig.

Bara en sådan sak.

Nåväl. Jag är fortfarande ett fan och inget annat när det gäller hårdrocken från 80-talet. Det är den musiken jag alltid återvänder till. Den är nollpunkten i mitt musiklyssnande.

Därför tänkter jag i denna blogg skriva om den musik som betytt mest för mig. En kartläggning av soudtracket till min uppväxt helt enkelt. Jag gör inte anspråk på att säga något nytt om musiken och jag tänker inte anstränga mig för att hitta obskyra pärlor. Det kommer helt enkelt att bli texter om cirka 50 skivor som betytt mest. Dessutom kommer jag att lägga ut intervjuer och texter jag skrivit genom åren samt en del nyskrivet material och nygjorda intervjuer med folk som var aktiva då eller som liksom jag älskar 80-talets hårdrock. Och ibland blir det tuffa videos med astuffa band.

Förhoppningsvis blir det en underbar nostalgitripp.

Magnus Tannergren

The Queen Of Metal

2008-11-17T23:46:00.000-08:00

Doro Pesch kommer föralltid att vara ihågkommen som sångerska i Warlock. På 80-talet var det betydligt ovanligare att det var en kvinna som frontade bandet. Doro var ett av undantagen. I november 2004 fick jag tillfälle att intervjua henne för webfanzinet Metalcentral. net.

----
Det är alltid en kamp för att överleva i musikvärlden. Man måste kämpa för att få göra en skiva, en kamp för att få åka på turné och så vidare. "Jag kände varken att det var en nackdel eller fördel att vara kvinna i den här världen. Respekt fick jag alltid, främst från våra fans."
Det säger Doro Pesch, nu aktuell med skivan "Classic Diamonds" där hon sammanfattar sina 20 år i hårdrockens tjänst. Metalcentral ringde upp henne för att prata om tiden som gått.

När jag ringer till Hotell Malmen på Söder i Stockholm och ber att få
bli kopplad till Doro Pesch så möts jag av en oförstående receptionist som näsvist frågar om personen i fråga bor på hotellet.
"Självklart" svarar jag. Efter ett par ögonblicks letande så blir jag kopplad vidare upp till hennes rum. Får inget svar. Jag ringer åter upp hotellet och nu möts jag av en yngre förmåga i disken som glatt skickar mig direkt vidare genom ledningarna och se där, efter bara två signaler så svarar hon fnittrande "Hello Magnus how are you?" med tysk brytning. Situationen blir nästan lite surrealistisk. Här har jag ringt upp en av 1980-talets största kvinnliga sexsymboler inom hårdrocken och det låter nästan som om hon försöker ragga upp mig. Eller så har hon tullat på innehållet i hotellrummets barskåp.

Det ska dock snart visa sig att både min förhoppning och farhåga ska komma på skam. Hon går igång själv och berättar entusiastiskt om hur underbart Sverige är och drar en rolig anekdot om när hon var här första gången med Warlock 1986. Då som förband till Judas Priest. Doro Pesch är en mycket fokuserad, pratglad och trevlig person.
Jag ber henne sammanfatta de 20 år i hårdrockens tjänst som hon hittills hunnit med.
- Tiden har bara flugit förbi för det känns bara som om det gått fem år egentligen. De här åren har varit en berg- och dalbana, kvittrar Doro förtjust och fortsätter, det har varit upp och ned men hela tiden en fantastisk upplevelse. Och det har varit betydligt svårare än jag någonsin kunnat föreställa mig. Jag började med musik när jag var 16 år gammal och då ville jag att det skulle handla om frihet och rock'n'roll. Men efter ett tag så tog allt det där med pengar, kontrakt och massa bråk med skivbolag och managers över. Vill man kan man kalla det för en intressant upplevelse hittills, säger hon med ett skratt.

Den första gången jag stötte på Doro Pesch var 1987 då damen ifråga skötte de vokala sysslorna i Warlock. Låten på allas läppar var naturligtvis "All We Are" från "Triumph and Agony". Då var Doro ganska unik. Med några undantag (Lita Ford, Vixen och några till) så var hon ganska ensam som kvinnlig sångare i hårdrocksvärlden. Det här var 17 år sedan och Doro är knappast ensam dam på den hårda musikens arena längre. Så vad har hon lärt sig av det här livet hittills?
- Att alltid hålla benhårt på det du tror på och kämpa för det, svarar hon blixtsnabbt. Låt ingen annan kontrollera dina drömmar. Var ärlig mot dig själv, slåss för din sak. För om inte du tror på dig själv så gör ingen annan det heller. Det var något jag lärde mig någon gång runt 1985-86 då vi lät andra bestämma över hur det skulle låta och vad jag skulle sjunga så att det skulle bli mer kommersiellt.
- Jag tror att jag grät under hela inspelningen och när den kom ut undrade alla varför jag lät mig duperas på det sättet. Det var då jag lovade mig själv att aldrig låta någon annan stå vid rodret.

Det är värt kampen
Att det skulle ha varit särskilt besvärligt att ha varit kvinna på
80-talet och sjunga hårdrock är något hon med bestämdhet förnekar. Istället visar det sig ha varit ett större problem att komma från dåvarande Västtyskland.
- Det är alltid en kamp för att överleva i musikvärlden.
Man måste kämpa för att få göra en skiva, en kamp för att få åka på turné och så vidare. Jag kände varken att det var en nackdel eller fördel att vara kvinna i den här världen. Respekt fick jag alltid, främst från våra fans.
- Men däremot var det ett större problem att komma från Västtyskland. På 1980-talet var det Storbritannien som var den stora marknaden för hårdrock. Det var där man letade nya bra band så då var det inte så bra att komma från Västtyskland. Du kunde bara komma vidare till USA om du fick bra recensioner i England så det tog ett tag för oss att få upp dörren till Amerika. Det var först i och med Monsters Of Rock 1986 som gick av stapeln på Donington Park som det på riktigt satte fart på saker och ting. Vi fick bra respons och därefter så släpptes skivan även på andra sidan Atlanten.

Var det då det kändes som att ni hade lyckats?
- Vet du, jag har aldrig tänkt i de banorna att vi skulle "lyckas".
Jag har alltid försökt göra varje dag i mitt liv till den bästa hittills vare sig jag har varit i studion eller på scen någonstans i världen.

Hoppas att hon inspirerat
Nuförtiden så är det ju ingen brist på hårdrocksband med kvinnliga vokalister. Känner du att du på något sätt har varit med och breddat väg för detta?
- Det är svårt för mig att säga. Men har jag inspirerat några tjejer till att ta för sig mer så är det ju underbart. Det skulle kanske vara en liten del då. Men jag tror att alla måste få göra det på sitt eget sätt. Men jag känner mig väldigt stolt när jag ser andra tjejer som lyckas i den här branschen. Det finns många med starka personligheter och fantastiska röster och det är kul att se. Så om jag inspirerade några få en aning så är det bra. Då är jag nöjd, säger Doro ödmjukt.

Att ägna över 20 år av sitt liv åt hårdrock är en stor uppoffring. Jag undrar hur det kommer sig att du valde just den här typen av musik?
- Men det är ju så mycket mer än bara musik, utbrister hon. Det är hela paketet liksom. Jag är så lyckligt lottad att få vara en del av familjen Heavy Metal. Det är sådan lojalitet hos fansen som till stor del fanns där redan för 20 år sedan. Jag tror inte det finns någon annan typ av musik som inger den känslan av samhörighet som heavy metal gör. Och för mig har hårdrock alltid betytt frihet. Från den brutalaste formen av metal du kan tänka dig till ballader med dessa stora känslor. Det betyder ren frihet för mig. Varje sång jag skrivit och sjungit på är speciell och helig för mig. Jag kan bara hoppas att de som lyssnar gillar det också.

Gamla låtar i ny tappning
När man som artist varit aktiv i två decennier så är det kanske inte så konstigt att ta en titt tillbaka och sammanfatta det som åstadkommits hittills. Så gör även Doro. Men istället för att sammanställa en regelrätt greatest hits-samling så valde hon att göra nyinspelningar av några gamla örhängen samt tolkningar av egna favoriter. Dessutom skrev hon ett par helt nya låtar för att ge anrättningen lite extra krydda och därtill valde Doro att göra helt nya instrumentella arrangemang med klassiska instrument.
- Det var redan 2001 som jag för första gången kom i kontakt med en klassisk orkester då jag spelade några konserter med en vanlig klassisk orkester. Det var en underbar upplevelse som förövrigt delvis finns dokumenterad på vår senaste dvd. Men jag trodde aldrig att chansen skulle komma igen eftersom det är en så stor apparat för att få det att fungera. Men för två år sedan fick jag erbjudandet att delta i en välgörenhetskonsert där Metal Classic Night Orchestra, som specialiserat sig på att tolka modern rockmusik i klassiska arrangemang, också skulle vara med. Jag tyckte att syftet var gott så jag ställde upp. Och det funkade så bra att det stod klart för oss allihop rätt snart att detta borde spelas in på något sätt. När vi började så trodde jag att det skulle ta ett par månader men det tog nästan sju istället för det var mycket mer jobb än jag någonsin kunde ana.
- Ska man samordna en orkester på 40 personer tar det sin tid och vi ville göra sångerna rättvisa och inte slarva bort möjligheten nu när den väl kommit. Vi ville göra ett ordentligt jobb helt enkelt. Och eftersom orkestern består av musiker som gillar hårdrock så hade vi en samsyn på hur det skulle låta. Jag är väldigt glad att vi gjorde det för en sån här chans får man nog bara en gång i livet.

Alltid på väg
De tilldelade 20 minuterna lider mot sitt slut och Doro låter ärligt ledsen när hon säger att hennes manager har gett tecken om att intervjun måste avslutas. Det är många pratstunder inplanerade på det dygn som hon är i Sverige. Doro har turnerat nästan oavbrutet sedan genombrottet. Jag undrar avslutningsvis om hon har någon fast punkt i tillvaron som hon kallar hem?
- Mitt hem är i bussen på väg till nästa spelning. Det är faktiskt då jag är som lyckligast när jag får vara ute med mitt band och nöta på vägarna. Jag älskar att vara ute på vägarna. Jag mår inte så bra när jag tillbringar ett par veckor på samma ställe. Då blir jag deprimerad.

Så du har aldrig känt att nu får det vara nog med det här och att du vill åka hem?
- Nej, nej så har jag aldrig känt. För mig är hela världen mitt hem. Det är en av fördelarna med att ha turnerat så mycket som jag har gjort; jag har vänner precis över allt. Det spelar nästan ingen roll i vilket land jag befinner mig, det finns alltid någon jag kan ringa om jag vill träffa vänner. Dessutom får mina fans mig alltid att känna mig välkommen vart jag än är.

W.A.S.P på Barnjournalen under det mörka 80-talet

2008-11-17T06:09:00.001-08:00

Twisted Sister - The kids are back + intervju

2008-11-17T05:58:00.001-08:00

Iron Maiden - Aces high (Live after death)

2008-11-17T05:47:00.001-08:00

Judas Priest - Freewheel burning

2008-11-17T05:44:00.001-08:00

Scorpions - Blackout

2008-11-17T05:37:00.000-08:00

In the beginning

2008-11-17T01:37:00.000-08:00